En kärleksthriller

Min första reflektion när jag hade börjat läsa Therese Bohmans "Den drunknade" var att det kändes precis som om jag hade slagit upp en Harlekinbok. Och den första delen består verkligen till störst del av en kvinnas romantiska tankar om en man (och inte vilken man som helst utan hennes systers sambo). Men boken tar sedan en helt oväntad vändning och blir till en riktig thriller.

Bokens huvudperson, Marina, åker en varm sommar för att hälsa på sin några år äldre syster, Stella, som flyttat till ett gammalt hus på den skånska landsbygden med sin 15 år äldre sambo, Gabriel, som är författare. Marina är en tjej i 25-årsåldern som bor i Stockholm läser konstvetenskap vid universitetet. Hon har alltid känt sig underlägsen den vackra, ambitiösa och ansvarsfulla Stella, och när Marina anländer som gäst till huset i Skåne kommer den gamla avundsjukan gentemot systern över henne med full kraft. Stella har allt Marina tycker man kan önska sig: ett vackert yttre, ett bra jobb, och framförallt en snygg och spännande man, men hon verkar ändå inte vara nöjd med sitt liv. Marina förstår sig inte riktigt på Stella, och eftersom hon jobbar så mycket hinner Marina spendera mer tid med Gabriel än med sin syster. Det leder till att Marina samvetslöst utvecklar allt starkare känslor för Gabriel, som visar sig vara en man som tar det han vill ha i livet.

Författaren har djärvt nog använt sig av både jagform och presenstempus i sin berättarteknik, och eftersom hon behärskar det konststycket riktigt bra får hon läsaren att kliva in i själva berättelsen och närvara i känslor och stämningar. Miljöerna framträder också som verkliga genom de sinnesintryck Bohman så skickligt lyckas förmedla. Marinas frivilliga underkastelse och hennes samvetslöshet gör mig både irriterad och frustrerad, men samtidigt får de mig att hålla andan av spänning från det att jag kommit över Harlekinkänslan tills jag läst sista sidan i boken. Det är skickligt och det är konstnärligt!

/Sara

Det nya landet

Bengt Ohlsson har skrivit en bok som handlar om hur en tonårstjej från Lettland kommer att hamna i på den engelska landsbygden (ett raskt hopp för en svensk författare, men varför inte?). Det får bli engelska från och med nu, säger hon till sig själv där hon sitter i kyrkbänken och ser sin pappa, bartendern från Lettland gifta sig med den rika godsägarkvinnan från den engelska landsbygden. Det får bli engelska, men tankar och minnen och saknaden efter den försvunna modern kan man inte deleta och förresten så behöver man något gammalt att hålla i handen när allt annat är nytt.
Det här är en bok som utspelar sig i en ung flickas huvud och inte minst på det gudomliga nätet, vår tids flyktsoda och frälsning. Klick, så är du långt här ifrån och bestämmer själv hur du ska presentera dig, vem du ska acceptera att möta och vilken slags kontakt ni ska ha.
Det kan vara alldeles underbart, men också helt förödande, det är vi nog många som kan vittna om. Är man då en ung människa som mot sin vilja, eller möjligen halvt motvilligt, placerats i ett främmande land, så är naturligtvis lockelsen att sticka via bredbandet närmast oemotståndlig. Det riskerar i denna roman, liksom i verkligeheten, att ta en ände med förskräckelse, för hur lätt är det inte att skada och smutskasta någon online?
Bengt Ohlsson är en originell och oförutsägbar författare. Man har inte en aning om vart hans berättelse ämnar sig och man blir inte riktigt klok på vare sig huvudpersonen eller hennes omgivning. Det är luddigt och suddigt, precis som vi människor är. Och Kolka är en by vid kusten i Lettland. Om ni nu undrade.

Sätt på dig alkoholglasögonen!

Det finns ingen drog som alkoholen. Ingen drog är så socialt accepterad, så spridd och ingen drog leder till så mycket elände för så många här i vårt land. Benny Haag spöar i sin bok Makt, mod och motstånd skiten ur de myter som omger alkoholen. Benny vet vad han talar om. Han, liksom jag, liksom så många andra har bortom sans och vett offrat både det ena och det andra för drogen och nu när vi vet bättre vill vi göra om och rätt. Benny Haag är modig. Han är en uppburen skådis som har en hel del att förlora på att tjafsa om alkohol, men det är en risk han tar. I boken följer vi hans arbete med en monolog om alkoholen, samtidigt som den färdiga monologen ligger insprängd. Vi ser hur Benny försöker övertyga myndigheter, fack och folkrörelser om behovet av hans monolog, men också hur han möter oförstående blickar och undvikanden. Folk vill helt enkelt inte veta att alkoholen ligger bakom de flesta våldtäkter, mord och andra våldsbrott. Benny ber oss ta på oss alkoholglasögonen, för att se det som han ser.
Men man vill hellre se ensamma galningar och usel samhällsmoral, när svaret ofta är så enkelt som fylla. Det är inte så konstigt. Det går en röd tråd från det mysiga glaset vin vid grillen till den yttersta förnedringen, från vinprovningar i TV till fylleceller och psykakuter.
Benny Haag beskriver den yttersta förnedringen; att behöva erkänna för alla och sig själv att man är alkoholist. Det är bra. Möjligen kunde jag önskat att han dessutom kunde betona ytterligare att vem som helst kan åka dit och att det ändra säkra sättet att slippa bli alkis är att inte dricka alls. Men det är en liten invändning; i det stora hela är det en angelägen, rent av nödvändig bok.

Ingen vet

Det är inte direkt feelgood. Den här boken kräver så mycket av dig att du flera gånger är på väg att ge upp, för att istället plocka upp nån simpel deckare eller så. Men gör inte det. Härda ut. Det är boken värd. Lark och Termite är halvsyskon och bor med sin plikttrogna moster Noreen. Deras lustfyllda mor Lola är borta och ute ur deras liv, men ändå alltid intensivt närvarande i tankar och frågor och borta är även pappan till Termite, korpralen Leaveit, dödad av sina egna i krigets kaos. Vi följer dem under några få dagar i deras liv i en gudsförgäten håla som heter Winfield, West Virginia. Man kan nästan höra banjomusiken och se fårade män i rutiga skjortor, blåjeans och stövlar. Den lilla hålan är en en härva av relationer och rykten. Fyra olika berättelser får vi oss till livs. Larks, Termites, mostern Noreens och så korpralens, någon annanstans i tid och rum, mer precist Korea under krigets första dagar nio år tidigare. Lark berättar om sitt unga liv, sina kärlekar och drömmar som möter en mycket konkret verklighet och moster Noonie ger oss hela historien om sig själv och systern och livet med de två barnen. Krass, här och nu och helt utan drömmar och visioner. Termite låter andra berätta. Han upplever nog världen på ett annat sätt än vi andra, men det är inte alltid gott att veta hur. Han är väl vad vi på vårt krassa diagnosspråk skulle kalla multihandikappad. En brandgul katt är viktig i hans liv, liksom musiken från radion och så även tåg, de tåg som såsmåningom kommer att föra bort honom och systern från Winfield.
Men allra viktigast är Lark, systern, vårdaren och medelpunkten, hon som kör honom i vagnen och senare i den nya rullstolen.
Från korpralen i det fjärran Korea kommer en utdragen dödskamp och minnen, förvirrade tankar och så småningon ett utslocknande som självklart sker i exakt samma ögonblick som sonen föds hemma i USA. Den här romanen är så rik på symboler och associationer att man inte får ett lugnt ögonblick. Tunnlar, syndafloder och frälsningen; här finns allt som tänkas kan. Människor är både onda och goda på samma gång och det mesta är mörkt. På slutet träder äntligen Lola in och förklarar hur, när och varför. Eller gör hon det? Ingen vet.

Samtal med djävulen

Två kusiner som inte har sett varandra på nästan 50 år - sist de sågs var de unga och levde i samma fundamentalistiska frikyrkoförsamling - möts av en slump på ett tåg. Ja, så börjar Inger Edelfeldts bok Samtal med djävulen. Vi förstår snart att mötet är allt annat än angenämt för dem båda, men det slutar ändå med att den ena kusinen, Paul, skriver ett brev till den andra kusinen, Asger (som tidigare hette Isak), vilket leder till att Asger bjuder hem Paul till sina föräldrars sommarsuga vid havet. Det blir ett laddat besök, där Paul, som fortfarande tillhör samma frikyroförsamling, öppet fördömer Asger, som är homosexuell och har levt ett självdestruktivt liv men som numera är diakon och nykter alkoholist. Det visar sig dock att Paul själv bär på en mörk hemlighet, och att han kommit till Asger för att göra en bekännelse och sona sitt brott. Precis som titeln antyder, är huvudtemat i den här boken samtal om synd. Dialogen är skickligt skriven och språket är vackert, men boken går ändå inte riktigt hem hos mig. Eftersom historien är väldigt enkel och består av ett möte mellan två människor, och boken dessutom är väldigt tunn, skulle det behövas en särskild intensitet i texten för att hålla den levande. Den intensiteten har inte Edelfeldt lyckats skapa, och boken känns därför mest trist och meningslös.

/Sara

Bitterfittans uppföljare

Maria Svelands debutroman Bitterfittan blev för några år sedan väldigt uppmärksammad och lovordad, och nu har författaren kommit med uppföljaren Att springa. Det här är en oerhört mörk roman, där Sveland tagit sig an ämnet sexuella övergrepp och unga tjejers utsatthet i samhället. Historien utspelar sig i slutet av 80-talet, och i centrum står de två 13-åriga kompisarna Julia och Emma som kommer från två helt olika familjer. Julia har vuxit upp i en kärnfamilj bestående av hennes pedantiska och kyliga mamma Gisela, pappa Carl med den fina överklassbakgrunden, och lillebror Erik, medan Julia bor med sin spralliga, ensamstående och rödvinsdrickande, mamma Annika, som jobbar som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Trots olikheterna, som även omfattar tjejernas personligheter, är de oskiljaktiga, och sommaren innan de ska börja sjunde klass spenderar de tillsammans i sitt speciella träd i skogen. Men sedan förändras plötsligt allt, och Julia sluter allt mer sig inom sig själv och släpper inte ens in Emma. Har Julias förändring att göra med rabarbermannen som trakasserar tjejerna i skogen, eller beror den på att Emma blivit tillsammans med Cesar? Nej, läsaren förstår tidigt att det är pappa Carls nattliga besök och deras bastubadande som Julia plågas av, medan ingen annan runt omkring henne verka lägga märke till någonting. Och snart går allting i den här boken överstyr på ett väldigt obehagligt sätt.

Det är mycket som känns fel med den här boken. För det första är den som roman betraktad riktigt usel. Den finns så många lösa trådar överallt som Sveland inte ens försöker knyta ihop, och när boken är utläst sitter man där med huvudet fullt av frågetecken om hur det egentligen gick för karaktärerna. Rent stilistiskt är boken inte heller mycket att hurra för, och karaktärerna är sådana rena steroeotyper att de inte känns det minsta trovärdiga. Julia och Emma känns dessutom inte som verkliga 13-åringar, utan framstår som mycket äldre än de egentligen ska vara. Själva historien är också så urflippad och överdriven att den inte riktigt lyckas föra fram det viktiga budskapet. Jag tycker helt enkelt att Sveland har tagit i för mycket på alla plan, vilket är väldigt synd eftersom själva budskapet är så pass viktigt.

/Sara

Novellsamlingarnas mästarinna

Den som vill läsa novellsamlingar av riktigt hög kvalitet får inte missa den kanadensiska författarinnan Alice Munros böcker. Det här är en författarinna som år 2009 belönades med det internationella Man Booker-priset, och personligen anser jag att hon vore en värdig nobelprisvinnare i litteratur.

Att skriva en novell är ingen enkel match, eftersom det gäller att trycka ihop en hel historia på bara några sidor, och ändå lyckas trollbinda läsaren. Tänk då hur svårt det måste vara att skriva en hel novellsamling bestående av många gripande berättelser. Alice Munro har skrivit tolv sådana novellsamlingar! Hennes senaste För mycket lycka består av nio berättelser, och de åtta första är typiska Munronoveller där man inte kan undgå att krypa under skinnet på karaktärerna och totalt slukas upp av de intensiva berättelserna. Som t.ex. i Fria Radikaler, där en okänd man ringer på dörren hos en änka som är döende i cancer. Mannen säger att han ska kontrollera proppskåpet, men det visar sig att han är en galnig som har dödat sina föräldrar och sin syster, och när han väl tagit sig in i änkans bostad tar han också henne som gisslan. Trots att änkan är döende känner hon en oväntat stark dödsångest, som Munro lyckas förmedla till läsaren. Den nionde och sista novellen däremot är lite ovanlig. Den har gett boken sin titel och heter alltså För mycket lycka, och den handlar om den ryska matematikern Sofia Kovalevskaja, som levde i verklighetens Europa mellan åren 1850-1891. Berättelsen är hela 60 sidor lång, vilket är ovanligt i Munrosammanhang, och den passar inte riktigt in i novellsamlingen. Den består inte heller av den intensitet som hennes vanliga noveller gör. Men det är alldeles uppenbart att Alice Munro har fängslats av den ovanliga kvinnans liv, och velat hylla henne, vilket i sig är ett sådant hedervärt uppdrag att ta på sig att jag här kan förlåta Munro för att hon inte riktigt når upp till sin vanliga berättarglans.

/Sara

En gäspning

En av frankrikes mest kända författare är Anna Gavalda, som tidigare bl.a. gett ut böckerna Tillsammans är man mindre ensam och Lyckan är en sällsam fågel. Hennes senaste bok En dag till skänks går i samma feelgood-anda som de tidigare böckerna. Handlingen kretsar kring en vuxen syskonkvartett, där storebror Simon och hans systrar Lola och Garance rymmer från ett tråkigt släktbröllop för att bege sig till sin yngste bror, Vincent, som jobbar på ett slott som är beläget på den franska landsbygden. Simons bitchiga fru, Carine, lämnas kvar tillsammans med syskonens släktingar, och syskonen passar på att njuta av den ansvarslösa friheten och chansen att få vara tillsammans.

Formatet på den här boken är väldigt litet, den är bara 15x10 cm, och den är dessutom väldigt tunn med sina 150 sidor. Detta i kombination med en banal historia som aldrig hinner djupna, gör boken till en gäspning. Eftersom jag tyckte att även Lyckan är en sällsam fågel var trist blir det inga fler böcker av Anna Gavalda för min del.

/Sara

Kvinnoförtryck i Indien

Karin Alfredsson fortsätter på temat kvinnoförtryck runt om i världen, och har nu gett ut sin fjärde roman i serien om läkaren och biståndsarbetaren Ellen Elg. Den sjätte gudinnan utspelar sig i Indien, där vi får följa ett antal kvinnor ur olika kaster och ta del av deras dagliga liv. I centrum för handlingen står främst två kvinnor. Dels den 17-åriga kastlösa Kali, som våldtagits många gånger, och som nu hankar sig fram genom att tigga på gatorna för att få sig själv och sin lilla dotter att överleva, och dels den väldigt intelligenta Amrita, som skadats svårt när hennes före detta make och svärmor försökte mörda henne genom att tända eld på henne. Ellen Elg och hennes indiska juristvän, Madhu, är officiellt ute på FN-uppdrag i Indien, men uppdraget tråkar ut dem, och de tar sig i stället an uppgiften att försöka hjälpa de utsatta kvinnorna. Det visar sig dock att det inte blir så lätt, eftersom de motarbetas av såväl flera inflytelserika män som av den korrumperade polisen. De kvinnor som Ellen och Madhu försöker hjälpa vågar inte heller ta emot hjälp eftersom de är rädda för de följder det skulle få för dem och deras familjer.

Alfredssons tidigare böcker har utspelat sig i Afrika, Vietnam och Polen, och har alla varit viktiga i det avseende att hon öppnar ögonen för de orättvisor och förtryck som framförallt kvinnorna i dessa länder dagligen utsätts för. Att hon nu har valt att låta sin nya bok utspela sig i Indien är ett smart drag, eftersom Indien är ett av de värsta länderna en kvinna kan födas och växa upp i, i synnerhet om man har oturen att födas fattig och med låg kast. Karin Alfredsson börjar sina böcker med orden: "Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga", och på slutet av böckerna lägger hon in en informationsdel om respektive land, där hon informerar lite kring de samhällsproblem som hon har berört i sin berättelse. På så sätt lyckas hon förmedla viktig information till sina läsare, på ett enkelt och underhållande sätt. Att boken dessutom är lättläst gör att den passar en bred läsarskara, så jag vill påstå att Alfredsson har lyckats hitta ett vinnande koncept i konsten att upplysa människor om orättvisor runt om i världen.

/Sara

En liten bok om ondska

Att Ann Heberlein inte är en person som tar lätt på livet vet alla som läst hennes oerhört självutlämnande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, där läsaren får ta del av hennes bipolära skjukdom och de självmordstankar som hon dras med. Som en förlängning av det här mörka temat har hon nu även gett ut En liten bok om ondska, men den här gången håller hon inne med sina egna erfarenheter och tankar, och använder sig istället av ett strikt akademiskt skrivsätt. Hon hämtar många av sina exempel från filmens och litteraturens värld, där hon använder sig av olika fiktiva karaktärer för att måla upp sina poänger. Men hon plockar också många exempel ur verkligheten, då hon använder sig av exempelvis Adolf Hitler, Anders Eklund, Josef Fritzl, Ted Bundy, Annika Östberg, Sara Svensson och många fler för att stödja sitt resonemang. Mellan alla dessa exempel refererar hon också friskt till andrahandskällor. Eftersom jag hade väntat mig en bok där Heberlein själv lägger fram lite nydanande och tankeväckande idéer kring ondska, blev jag lite besviken över att den var så pass akademiskt skriven. Emellanåt tråkade den faktiskt ut mig så mycket att jag övervägde att sluta läsa den, och då är jag ändå ganska van vid att läsa akademiska texter. Men besvikelsen berodde nog till störst del på att jag själv hade helt andra förväntningar på boken.

Det Heberlein vill ha sagt är i alla fall i huvudsak att vi bör skilja mellan onda handlingar och onda personer, och att det är är vi - de vanliga människorna, som så ofta står passiva och blundar för ondskan - som ger ondskan förutsättning att finnas till och verka. För, som Ann Heberlein uttrycker det: "utan de vanliga människornas oreflekterade stöd skulle Hitler bara vara en ensam, perverterad och maktlös man". Och just detta citat är något som jag tycker att vi alla bör bära med oss, som en påminnelse om vår egen del i allt det som händer omkring oss.

/Sara

Om sekter och andra hemliga sällskap

Riktigt intressant är DN-journalisten Clas Svahns bok Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen, som ger en övergripande bild av hur ett flertal sektliknande sällskap i Sverige och runt om i världen fungerar, och av hur sekten som fenomen är uppbyggd. För även om maffian, Ku Klux Klan, Frimurarna, Jehovas Vittnen, Scientologerna, Knutbysekten, Guds barn, Skull and Bones, Korpelarörelsen, Moonrörelsen och många fler grupper som omnämns i boken kan tyckas ha helt skilda verksamhetsområden, har de ändå några grundläggande drag gemensamt. De är slutna sällskap som ogillar insyn utifrån, och de har en mycket stark gruppsammanhörighet som är viktigare medlemmarnas individualitet (som ofta förtrycks). Sällskapen bygger också nästan uteslutande på en hierarki med en högste ledare i toppen. I de riktiga sekterna bestäms ofta gruppmedlemmarnas personligheter och åsikter av ledaren, och eget och kritiskt tänkande motarbetas så pass mycket att det t.o.m. kan leda till fysisk eller psykisk bestraffning.

I den här boken får man ta del av lite av det som utspelas i de omnämnda sekterna, och för en utomstående är det helt obegripligt hur människor frivilligt väljer delta i spektaklen, som t.ex. när det gäller Korpelarörelsens ritual där en deltagare skulle kamma könshåret på övriga, efter att alla hade klätt av sig nakna. Just det exemplet är kanske lite komiskt, men betydligt allvarligare blir det när sektmedlemmarna tror sig vara tvungna att mörda i guds namn (som i Knutby) eller när de begår kollektivt självmord. I sekten Folkets tempel dog år 1978 inte mindre än 913 personer, varav 276 barn, efter att ha druckit gift eller skjutits. Anledningen var att ledaren hade tappat greppet om sin sekt och inte såg någon annan utväg än att utplåna den, men till sin församling predikade han att ett revolutionärt självmord skulle ge dem evigt liv. Det hela var dock inget egentligt kollektivt självmord, eftersom självmorden skedde under tvång. Och tvång är vad sekterna egentligen bygger på, efter att medlemmarna hjärntvättats så pass mycket att de tror att de inte har någon fri vilja, utan måste följa sin ledares order.

Innehållet i den här boken känns som hämtat ur en psykologisk thriller, och stundtals även som science fiction (med UFO-besök och allt). Men det som gör det så intressant är att det är hämtat direkt ur verkligheten.

/Sara

En ovation till Oates

Jag hade nätt och jämt hunnit smälta Älskade syster innan Joyce Carol Oates var tillbaka igen. Hon är otrolig tycker jag, denna 72-åriga amerikanska kvinna, som trots sin aktningsvärda ålder bara fortsätter att skriva romaner i ett rasande tempo. Man skulle kunna tycka att hennes arbetstempo åtminstone borde påverka kvaliteten på innehållet i böckerna på ett negativt sätt, men så är aldrig fallet.
Den här gången kretsar berättelsen -Lilla himlafågel (Little Bird of Heaven)- kring ett brutalt mord på den sensuella sångerskan Zoe Kruller. Det är den elvaårige sonen Aaron som gör den fasansfulla upptäckten av moderns sargade kropp, och trots att det finns misstankar mot Aarons far, som nyligen separerat från Zoe, vägrar Aaron tro att hans pappa är skyldig. Det går också rykten om att den gifte tvåbarnsfar som varit Zoes älskare kan ligga bakom mordet. Polisen lyckas dock inte knyta någon av männen till brottet, och ovissheten om vad som egentligen hänt fortsätter att plåga de anhöriga. I efterföljderna av tragedin möts Aaron och älskarens dotter, Krista, och de båda finner en stark men märklig dragning till varandra, en en dragning som påminner om besatthet. Båda två fortsätter dock orubbat att tro att det är den andras far som begått mordet på Aarons mor.

Som sig bör i Oates-sammanhang är det här en väldigt mörk roman, med råa inslag av våld. Men boken innehåller också kärlek, även om det är en kärlek som ligger mer åt det erotiska hållet än åt det romantiska. Oates styrka är den avskalade realism, med vilken hon trovärdigt och träffsäkert skildrar de samhällsproblem hon tar sig an. Och eftersom hennes författarkarriär inte på långa vägar verkar vara på väg att dala, väntar jag mig inom kort en ny fängslande roman i samma anda.

/Sara

Dödens ord

Per Kornhall var en sökare, en förvirrad själ och kanske därför en tacksam person att värva till en rörelse där svart är svart och vitt är vitt och kritik av ledarskap liktydigt med att vara besatt av djävulen. För den som känner sig ensam och utanför är det säkert skönt att hitta en gemenskap där alla är som du och där sammanhållningen är total. Att det finns auktoritärar rörelser och sekter är inget nytt, men det som skiljer Livets ord från andra är att LO faktiskt har en plats i samhället. Ingen skulle välja en person från Hare krishna till riksdagen, men livets ordare sitter där redan och har alltså påverkan som sträcker sig ända in i regeringen. Och även om det är okej för vilka som helst att bilda opinion och verka politiskt, så kan det vara intressant att få veta att socialism, ja allt utom högerkristendom enligt Livets ord är djävulens verk och såna som jag har alltså onda andar i oss som måste drivas ut. Så slipper man ens diskutera frågorna. Gud har talat till Ulf Ekman och han berättar i sin tur för medlemmarna hur det ligger till. En annan intressant sak som Kornhall tar upp är tron på att medlemskapet i Livets ord ska göra dig rik. Inte i någon metaforisk betydelse, utan rent bokstavligt. Ger du din lön till Livets ord, så kommer du att få tillbaks pengarna med dryg ränta.

Och givetvis ska tron göra dig frisk. Livets ordare har setts attackera rullstolsburna för att få dom att genom tron bli friska och avstå medicin för att tron ska göra dom fria. Det är patetiskt, tragiskt och förfärligt på alla sätt. Per Kornhall tecknar en bild av en rörelse som sliter itu familjer, ödelägger människors ekonomi och pyskiska hälsa. Och vi i samhället ger bidrag till deras skolor, upplåter plats i det offentliga rummet för deras hat och låter dem få inflytande ända in i maktens centrum.

Jag häpnas av Per Kornhalls bok och inser att Livets ord är en långt farligare rörelse än jag tidigare trott. Samtidigt så skulle jag önska mig en ännu mer personlig berättelse. Mer av de egna tvivlen och tankarna och kanske något om hur livet blev när man blev tvungen att tänka själv igen. Men jag förstår att Per Kornhall vill visa att det inte är hans egna hjärnspöken, utan att erfarenheterna delas av många. Hur som helst är det en viktig läsning.

En roman i konstens och kärlekens tecken

Om kärlek, konst och besatthet handlar Elizabeth Kostovas nya roman Svantjuvarna. I centrum för romanen står psykiatern Andrew Marlow, belägen i Washington DC, och han får vid historiens början den geniala, men dysfunktionella och kaotiska, konstnären Robert Oliver som ny patient. Oliver har precis haft ett psykiskt sammanbrott, där han med kniv attackerade en målning på National Gallery of Art, och Marlows tar på sig den komplicerade uppgiften att reda ut vad som ligger bakom sammanbrottet för att kunna ha en chans att bota sin patient. Problemet är bara att patienten vägrar prata med sin psykiater, och Marlow kontaktar därför kvinnorna i Olivers liv, Kate och Mary, för att få hjälp att skapa sig en bild av den märklige man som kommit att bli hans hittills största utmaning. Den verkliga kvinnan i Olivers liv verkar det dock vara besvärligare att få kontakt med, då det visar sig att hon i själva verket dog långt innan konstnären själv föddes. Det gör dock inte hans kärlek till henne mindre, utan tvärtom är han totalt besatt av denna kvinna som ständigt återkommer på hans egna målningar. Genom att ta del av ett flertal brev som denna otroligt vackra kvinna, vid namn Béatrice de Clerval Vignot, utväxlade med sin förbjudne älskare under senare delen av 1800-talet, får läsaren en inblick i hennes liv som konstnär och älskande kvinna i dåtidens franska samhälle. Och för psykiatern Andrew Marlow blir det nödvändigt att lära känna den döda Béatrice för att kunna hjälpa Robert Oliver.

Den här romanen har helt klart sina ljuspunkter i form av ett vackert språk och otaliga detaljerade skildringar av landskap, människor, och framförallt målningar. För den som uppskattar konst är det här en särskilt god pralin, som med sina nästan 600 sidor smälter sakta i munnen. Boken har också en del intressanta karaktärer, och det är då i synnerhet de starka, kärleksfulla och plikttrogna kvinnorna, Mary, Kate och Béatrice, som vinner sympatier hos mig. Psykiatern själv verkar mest vara en tråkmåns, och trots sin karisma och sitt fulländade utseende är den store konstnären Robert Oliver en oberäknelig egoist och mansgris. Lite tjatigt tycker jag dock att det blir med de många återblickarna och utdragen ur breven mellan Béatrice och hennes älskare. Författaren kunde med stor behållning ha skurit ned lite på brevskildringen. Men på det stora hela är Svantjuvarna en läsvärd och underhållande roman.

/Sara

Ett övergivet barn och en borttappad syster

Peter heter pojken som till synes helt obegripligt lämnas på stationen med sin resväska i början av boken Hjärtets blinda fläckar, av den tyska litteraturens nya stjärna Julia Frack. Ända fram till bokens allra sista sidor ska vi komma att undra varför, medan vi förflyttas i tid och rum först till tiotalets Göttingen, vidare till tjugotalets dekandenta Berlin och till sist till den stad som då ännu hette Stettin. Helene heter hon, den unga flicka som vi först möter som ena halvan i en tight systerduo och som blir en företagsam ung dam innan hon virvlar ut i Berlins dekadanta tjugotal. Systern Martha slarvas lite bort av Franck, man hade kunnat hoppats på en fortsatt skildring av samspelet mellan systrarna, men så blir det alltså inte. Inte heller får vi se Helene bli lycklig med sitt livs kärlek, ty den historien får ett tragiskt slut. Istället faller Helene i famnen på en nazistisk ingenjör som för henne i säkerhet genom att förfalska papper så att judinnan blir till en tvättäkta arier och därmed kan jobba som sjuksköterska. Priset för det är att hon spelar rollen av den fina nazistiska hustrun i den tråkiga hamnstaden vid Oders mynning, tills mannen slutligen lämnar henne och får en axelrycning som reaktion. Självklart återser vi Peter till slut, men riktigt nöjd blir jag varken med slutet eller historien som helhet. Och helt klara över anledningen till att han övergavs blir vi nog inte. Det finns minst en logisk lucka där. Men allt det där vägs upp av skildringen av en Helene som i takt med att tiden får drömmarna att blekna blir allt kallare och robotaktig. Det är så nära, så plågsamt trovärdigt och drivet.

Stalins kossor

I Stalins kossor skildrar Sofi Oksanen den finsk-estniska tjejen Annas uppväxt och ungdom i Finland. Det är ett liv som som styrs av de svåra ätstörningar Anna lider av, där matens kontroll över hennes liv ger henne känslan av att ha kontroll över sin kropp. Och som kvinna måste man vara noga med hur man ser ut och vad man säger, det har Anna tidigt fått lära sig av sin mamma. Framförallt är det viktigt att Anna förnekar sitt estniska ursprung, så att hon inte blir betraktad som en rysshora. I boken får man också ta del av intressanta tillbakablickar i tiden, och möta Annas mamma, mormor och andra släktingar, och följa deras hårda liv i Estland under Sovjettiden.

Efter Utrensning var mina förväntningar på Sofi Oksanens debutroman väldigt höga. Men förväntningarna övergick snart i lite av en besvikelse. Det feminsistiska budskapet är visserligen viktigt och boken svider verkligen att läsa, men berättelsen fokuserar allt för mycket på detaljer kring Annas bulimi. För en bulimiker ser verkligheten ut precis så, att tillvaron kretsar totalt kring mat, och det är säkerligen den verkligheten som Oksanen försökt skildra. Men det ger inte en särskilt stor läsupplevelse att ta del av 468 sidor som domineras av mat och spyor. Tyvärr. Ett stort plus vill jag dock ge till språket, som håller Oksanenstil.

/Sara

Du kan inte smita

En författare med skrivkramp hittar en pensionerad garnhandlerska på en bokmässa och betalar henne sjutusen euro för att spela in historien om hennes liv på band för att sen ha det som underlag för sin nästa bok. En vanlig småföretagare med man och tre lyckade barn, hur spännande kan det bli, tro? Men inget är någonsin så enkelt som man kan tro. Fram växer en berättelse om människor av kött och blod som varken är särskilt goda eller onda, möjligen en smula patetiska. Huvudpersonen strör klokskaper omkring sig, men frågan är om någon lyssnar. Vi får en berättelse som är något utöver det vanliga, som tar ut svängarna och som svänger hit och dit. Vi får se ett Finland, vars välstånd krackelerat, där rik kan bli fattig på en dag, där någon står i brödkö och någon annan kör ihjäl ett barn med sin Audi S3. Ja, nog är det finskt alltid och precis så som man tänker sig; kärvt, korthugget och utan pardon. Men även om huvudpersonerna har namn som Salme, Paavo och Pekka, så kunde det lika gärna vara din eller min familj som beskrivs, med sorg, brustna illusioner och livslögner. Och du är aldrig bunden av ditt öde, men för evigt bunden av ansvaret för ditt liv. Du kan inte ens vara säker på att det slutar lyckligt. Mycket bra litteratur.

Rödluvan och vargen 2.0

Den var vårens snackis i kultursverige: Alfahannen av Katarina Wennstam, för alla ville ju veta om det verkligen var SANT, det där att män i skådespeleribranschen var svin, att dom där tuffa snubbarna bara spelar sig själva i machorollerna. Dabattens vågor gick höga i radions P1 och på kultursidorna och mynnade väl ut i ett intet.
När jag öppnar boken och börjar läsa så finner jag en ganska traditionellt berättad deckare, där det snygga, framgångsrika machosvinet våldtar unga kvinnor på löpande band, efter att ha lockat dom små liven med drinkar och lyxliv på krogar och i fina villan. Han får ju sitt straff, så klart, inte juridiskt, men på andra sätt, ty en dag har han våldtagit en gång för mycket. En ung motspelerska, vars nej inte respekteras, skär upp magen på honom och under några dygn svävar han mellan liv och död. Rätt åt honom, liksom.

Katarina Wennstam har de bästa av avsikter och hon fick mycket riktigt hela det kulturella Sverige på fötterna med sin bok.
Men det blir så lätt fel när budskapet är viktigare än historien som berättas. Jag skulle nog säga att rödluvan och vargen-stereoyperna Jack och Emma snarast förstärker de traditionella könsroller och den könsmaktsordning som Wennstam antagligen vill bekämpa. Vi får också veta att Wennstam inte gillar rakade kön, sexiga underkläder och hårdhänt sex sådär i största allmänhet, som om det med nödvändighet handlar om övergrepp och porrbranschen. Fin sex i Wennstams tappning är nog mjuka smekningar i mörket under täcket, av parter som i god tid inhämtat samtycke. Så bekräftar Wennstam myten om feminister som sexhatande puritaner. Som om Madonna inte finns, liksom. Man saknar djup och förståelse och intressanta karaktärer; ingen begriper varför Jack våldtar och inga alternativ till machosvinet presenteras. Ligger det hos honom personligen eller antyder Wennstam på ROKS-maner att alla män kan våldta? Eller hör det till filmbranscen? Ingen vet. Således lyckas Wennstam varken presentera ett tydligt feministiskt budskap eller en bra story.

Den osvenska nationalismen

För några månader sedan var jag på återbesök i Malmö kommunfullmäktige, där jag själv satt mellan 1992-2002 (och kanske snart igen). Det mesta var sig likt, men en nyhet var tydlig, förutom att det blivit rökförbud och att flaskvattnet var ersatt av en kran, och det var närvaron av sverigedemokrater. Om man bortser från det konkret politiska, så såg dom ut som om dom både ville smälta in och skilja ut sig samtidigt och det var uppenbart att dom inte var välkomna i församlingen. Sverigedemokraterna och deras sympatisörer diskuterar nästan alltid frågor kring islam och invandring och kommer till de mest märkliga slutsatser. Därvid stannar oftast diskussionen. Det Niklas Orrenius visar i sin bok är att SD vill ha en total nationalistisk samhällsomvandling, där skolan t ex ska vara "fosterländskt sinnad", där kulturpolitiken i princip ska avskaffas eller inriktas på fiolspel och folkdräkter. SD:s främsta politiska verktyg är offerrollen, tanken att det finns en konspiration mot allt svenskt i allmänhet och SD i synnerhet.

Orrenius konstaterar också att det i någon mån finns fog för det senare; medlemmar i SD har mist arbeten och fackiga uppdrag på grund av sina övertygelser. Som den journalist han är, så diskuterar han diskussionen om hur mdia bör förhålla sig till SD och kommser fram till att man ska nyhetsrapportera, punkt slut och inte göda deras offermentalitet. Men, säger jag, SD:s medlemmar och anhängare kommer att avsky media så länge de inte köper teorin om konspirationen mot SD eller idéer om att media "mörkar" det de upplever som invandringens verkliga konsekvenser. Så hur man än gör blir det liksom fel. Det Orrenius kunde belyst mer är hur SD i Skåne lyckats fånga upp den Sjöboitiska bondepopulismen och rädslan för samhällsförändraringar SAMTIDGT som man vill förändra Sverige mer än något annat parti. Han kunde också pekat mer på den stora andelen udda existenser i detta parti för det normalt svenska. I dessa pride-tider kan det också vara befogat att påpeka att SD är djupt homofobiska och hela paradoxen i att nationalism är något helt osvenskt.

Nessers fyra i Barbarottikvintetten

En liten grupp människor med stora hemligheter som leder till onda handlingar. Ja, så kan man sammanfatta De ensamma, som är Nessers fjärde bok med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti som huvudperson. Den tar sin början år 1969, då sex unga människor träffas i Uppsala och börjar umgås intensivt. Vänskapen varar under några år, men sedan händer något som splittrar gruppen, och ingenting blir någonsin sig likt igen. I ett försök att återförenas inträffar något ödesdigert. En av de sex dör under oklara omständigheter, och polisen misstänker mord, men lyckas inte bevisa att ett brott har begåtts. 35 år senare inträffar ett nytt dödsfall på exakt samma plats, och det visar sig märkligt nog att det är ytterligare en person som ingick i den här vänskapskretsen som har dött. Den här gången blir det Gunnar Barbarottis tur att ta sig an det mystiska fallet.

Jag gillar verkligen både handlingen i den här boken och Nessers sätt att skriva den på. Han håller inne med de avgörande detaljerna in i det sista, vilket gör att man som läsare inte kan räkna ut hur allting hänger ihop. På så sätt sitter man med en spänd förväntan hela boken igenom, och man har inte hela historien klar för sig förrän man läst sista sidan i epilogen. Av de fyra hittills utgivna böckerna i serien (det ska komma en till) tycker jag att det här är den bästa, tätt följd av tvåan, En helt annan historia. En sak som tilltalar mig i de här böckerna är också att inspektör Barbarotti framställs som en väldigt sympatisk person med alltigenom mänskliga drag. Polisen behöver inte vara försupen, bitter och småkorkad för att det ska bli en bra kriminalroman, tvärtom. I den här boken får också Barbarotti personliga problem, vilket tvingar honom att gå till botten med sina tankar om livet och sig själv som människa. En sak som däremot är lite störande är att Barbarotti och hans kollega ägnar så mycket tid åt att sitta och prata och spekulera kring hypoteser. Så går inte riktigt polisarbete till. Inte heller sitter poliser hemma vid ett skrivbord och arbetar på kvällarna, eller åker runt och förhör folk och besöker eventuella brottsplatser på sin fritid. Men visst, de här detaljerna bidrar nog lite till att det blir en spännande historia av det hela.

/Sara

Så nära får ingen gå

Det är inte fantastisk litteratur, det här, tänker jag efter några sidors läsning. Jag ska bara fixa en grej i köket, heter boken och det är Moa Herngren som skrivit. Men sen börjar det kännas i magen och jag läser hela dagen, först på lekplatsen, sen i soffan där hemma och till sist i sängen på kvällen. Ingrid är namnet på huvudpersonen, ensamstående mamma, förskolechef och på väg mot den totala kapitulationen. Alkoholen är en övermäktig fiende. Ingrid, du kunde ha varit jag. Men medan jag hade ett socialt arv av jävlar anamma och ta dig i kragen är Ingrid andra generationens alkoholistkvinna, en sån som gömmer BiB-ar i skafferiet och bara ska gå ut och fixa en grej i köket. Moa Herngren förstår vad alkoholism är, begriper hur förnekelsen fungerar och ser det sluttande planet. Herngren är inte överslätande och förklarar inte bort, men hon är ändå ömsint och kärleksfull mot sin huvudperson. Man är aldrig bara alkis, men där alkoholen går in går all styrka ut. Ingrid offrar arbete och kärlek för att kunna dricka och hon klamrar sig fast vid sitt barn, ett barn som trots detta glider bort från henne och in i sig själv. Herngren lyckas också skildra skammen och ensamheten i drickandet, hur man sitter där i köket i sin ensamhet och bara ska ta ett glas till och så bara ännu ett. Hur man hånas och missförstås. Boken är en skildring av kärlek och alkohol, om tre generationer kvinnor och den är järnhårt tydlig och oumbärlig om man vill förstå. Den kommer obehagligt nära, så nära som ingen egentligen får gå.

Pansarlitteratur

Den unga, men tuffa poliskvinnan Kaja Solness skickas till Hongkong för att leta upp Norges enda expert på seriemord - den gravt alkoholiserade och numera även opiumrökande Harry Hole. Lyckas hon få med honom?

Kommer dom så småningom att bli förälskade i varandra?

Drar han på slutet ut i världen igen?

Är påven katolik?


Ni förstår vad det handlar om. Klichéerna staplas, men det är väl så man vill ha det när man läser sin sommardeckare. Inte så att Hole är ett geni och alltigenom god, tvärtom är han stundom djupt osympatisk och har emellanåt fetfel i sina antaganden. Och alla förstår att någon som i det verkliga livet konsumerade Holes mängder av droger skulle möjligen kunna släpa sig mellan köket, sängen och vardagsrummet. Och parkbänken, soliga dagar. Och ondskan är givetvis omänskligt ond och det brutala är fruktansvärt brutalt. Blodet sprutar och den dödsbringande Leopolds äpple kan ingen annan än Hole själv överleva. Den vane läsaren gissar säkert också att vi får uppleva missunnsamma kollgor, karrärkåta polischefer, som bara avskyr den fantastiske utredaren och resten av det vi kan förvänta oss. En alldeles, alldeles osannolik upplösning kan man förvänta sig och givetvis andlös spänning på vägen. Man får det man betalar för och köper man över 600 sidor norsk bestsellerdeckare så väntar inga sensationer i fotöljen eller på gräsmattan. Seriemord, svartsjuka och resor till norska fjäll och avlägsna vulkantrakter, men utan någon djupare mening och utan något större budskap.


Och som så ofta när det gäller nordisk litteratur: slarvig översättning.

/A

Själens osaliga längtan

Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan är en roman som rymmer en hel del etiska frågor, och som avhandlar ämnen som liv, död, kärlek och systerskap. Det börjar med att Elspeth Noblin dör i cancer, och testamenterar sina tillhörigheter och sin lägenhet i London till sin tvillingsysters amerikanska tvillingdöttrar, Julia och Valentina. I testamentet finns vissa krav uppställda, dels det att både Julia och Valentina måste bo i lägenheten under minst ett år innan de får sälja den, och dels det att Elspeths egen tvillingsyster, Edie, inte får besöka lägenheten under det året. Julia och Valentina accepterar de märkliga kraven och flyttar till lägenheten i London, där de lär känna Elspeths grannar, den intellektuelle korsordsskaparen, Martin, som lider av ett svårt tvångssyndrom som hindrar honom från att lämna sin lägenhet, och Robert, som var Elspeths älskare och livskamrat. Tvillingarna får också oväntat möta sin döda moster, som inte vill acceptera att hon är död, utan är beredd att göra allt som står i hennes makt för att hålla sig kvar vid jordelivet. Robert känner en djup sorg över att hans älskade Elspeth är borta, men i tvillingarna, och särskilt då Valentina, finner han sin tröst. Han ställs dock inför ett svårt dilemma när även han inser att Elspeths själ faktiskt finns kvar i lägenheten.

Den här boken är fascinerande. Trots att historien bygger på en hel del övernaturligheter blir den aldrig fånig, utan den lyckas både övertyga mig och förmedla den kärlek och längtan som huvudpersonerna känner till varandra. Men det som tilltalar mig mest med boken är nog ändå dess härliga Londonskildringar och de etiska dilemman som karaktärerna ställs inför. Fascinerande var ordet.

/Sara

Trean i Theorins ölandkvartett

Johan Theorins tredje bok Blodläge utspelar sig liksom hans tidigare två böcker på Öland, och precis som i sina tidigare böcker bygger han upp en mystik med hjälp av den ölandska miljön, sina skumma karaktärer och en del övernaturliga inslag. I boken möter vi Per Mörner, som ärvt en stuga på ön och nu flyttat dit. Vi får även stifta bekantskap med Pers egocentriske pappa, Jerry, som har ett förflutet inom porrbranschen, och som varit en avlägsen figur i sin sons liv ända tills han drabbades av en stroke och upptäckte att han plötsligt behövde sin sons omsorg. Per plågas både av att behöva ta hand om sin gamla pappa och av det faktum att hans dotter lider av en allvarlig sjukdom. Pers grannar, Vendela och Max, är också nyinflyttade på ön. Vendela växte upp i trakten, och vad hon inte har berättat för sin egositiske skitstövel till make är att hennes främsta skäl till att återvända är att åter få möta älvorna som hjälpte henne så många gånger under hennes tragiska barndom. En annan granne är den gamle Gerlof Davidsson, som ägnar dagarna åt att gå igenom sin döda frus gamla dagböcker och forska i hur saker och ting hänger ihop.

Blodläget är ett rött stråk som går genom kalkstenen i stenbrottet. Det sades vara förstenat blod efter en strid mellan trollen och älvorna. På det stora hela avhandlas vidskepligheter kring troll och i synnerhet älvor väldigt mycket i den här boken, och det känns både tröttsamt och irrelevant för handlingen. Enligt min mening har Theorin inte riktigt lyckats knyta ihop historien den här gången, utan den spretar åt alla möjliga håll och som läsare fängslas jag inte alls av innehållet. Både Skumtimmen och Nattfåk var spännande böcker, men den spänningen infinner sig tyvärr aldrig riktigt när man läser den här boken. Därför är det med ett visst mått av besvikelse jag lägger den ifrån mig.

/Sara

En tegelsten på drift

Det kunde ha varit en alldeles strålande kärleksroman. Det kunde ha varit en lite hårdare redigerad roman, med pretetentionerna en smula nedskuvade. Nu blir 606 sidor, ehuru snyggt kapitelfördelade, en smula för mycket av allt. Erik och Sophie heter dom. Den ene växer upp med klassklättrande föräldrar , fast med Eddie Meduza vrålande i bakgrunden och den andra växer upp i lantlig överklassmiljö i England med en pappa som är stjärnjockey och en mamma som mest shoppar och beter sig. På olika vägar, men lekande lätt hamnar dom i de värsta av dåligheter, nämligen prostitution och det är ju inte så skojigt. Såsmåningom finner dom naturligtvis varandra, förlorar varandra och återses naturligtvis på slutet igen, för det är ju en kärleksroman, trots titeln. Per Hagman beskriver med bravur och illa dolt förakt livet på galoppbanor, I Dubai, i Nice och bland kreddiga människor på Söder i Stockholm. Man förstår att han avskyr yta och älskar människan i all hennes skröplighet. Det är vackert så. Men det blir för många sunkiga barer och flashiga nattklubbar, för mycket runt omkring och för mycket form. Hade det varit jag, så hade jag klippt bort en och annan drink för att huvudpersonernas inre skulle lysa än tydligare.

Kokongen

Kokongen i Anette Kindahls debutroman med samma namn är ett gammalt museieföremål, nämligen ett sidentäcke, som huvudpersonen Sarah virar in sig i så fort hon befinner sig ensam i föremålsmagasinet på museet, där hon jobbar med att katalogisera gamla föremål. Sarah är inte särskilt intresserad av sitt arbete, men däremot är hon intresserad av sin egen släkts förflutna, och när hon kryper in i sitt sidentäcke på museet och gömmer sig, får hon vara ifred från omvärlden och kan locka fram sina minnen från den där otäcka sommaren 1971. Det var då, under hennes första sommarlov, som föräldrarnas äktenskap var nära att spricka, och det var också den sommaren som två unga kvinnor i trakten gick en våldsam död till mötes. Vad var det egentligen som hände den sommaren, och hur hänger de händelserna ihop med Hermann Görings besök i Norrköpingstrakten år 1934?

Den här berättelsen är riktigt genial. Kindahl håller hela tiden greppet om läsaren med sin mystiska och säkra berättarteknik. Historiska återblickar varvade med nutid, för att få berättelsens pusselbitar att sakta passa in i varandra, är inte alls unikt bland romanförfattare. Tvärtom är det ett vanligt stilistiskt grepp. Men Kindahl använder sig av det på ett osedvanligt skickligt sätt, och den sista pusselbiten hamnar på plats i precis rätt ögonblick.

/Sara

Arseniktornet

Den norska författarinnan Anne B Ragde har tidigare givit ut trilogin Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna, och Vila på gröna ängar. Nu har hon toppat succén hon gjorde med sina tidigare böcker genom att skriva en ännu mer fängslande släkthistoria om tre generationer kvinnor och deras livsöden. Boken är fylld av människoöden, mörka familjehemligheter och även historia. Det hela börjar med att Thereses mamma, Ruby, jublande ringer för att berätta att Thereses mormor, Amelie, har dött. "Är det inte fantasiskt?" utropar Ruby. Therese förstår inte alls varför mormoderns död är en sådan positiv nyhet för modern och morbrodern, Ib, men hon tar i alla fall sin son med sig och reser till Danmark för att hjälpa till att gå igenom dödsboet. Läsaren får sedan i tur och ordning ta del av alla de tre kvinnornas historia, och förstår så småningom hur allting hänger ihop. Det är med stor skicklighet Ragde får bokens karaktärer att klarna. Vi får bl.a. ta del av livet i Köpenhamn under mellankrigstiden för den unga Amelie, som går under artistnamnet Malie-Thalia. När hon blir ofrivilligt gravid måste hon lämna scenen och den lysande karrär som hon har framför sig, och istället gifta sig med den snälle porslinsmålaren Mogens (vars historia vi också får nöjet att ta del av). Dottern, Ruby, får växa upp utan kärlek från sin egoistiska mor, som livet ut grämer sig över sin spolierade karriär. Amelie skuldbelägger öppet sin dotter för att hon genom sin födsel förstörde Amelies liv. Så fort Ruby blir tillräckligt gammal flyr hon därför så långt ifrån sin mor hon kan komma och flyttar till Norge. Intressant nog utspelar sig boken därför både i Norge och i Danmark, vilket har sin grund i Ragdes eget danska påbrå.

Den här boken tar tid att smälta, eftersom det känns så stort att ha fått ta del av alla dessa intressanta livsöden, och efter att ha läst ut boken känner jag att jag bara vill veta mer om de här människorna. Det hade därför inte gjort något om boken varit dubbelt så tjock, eller om Ragde bestämde sig för att komma med en fortsättning. Jag skulle gladeligen fortsätta att fördjupa mig i såväl karaktärernas historia som framtid.

/Sara

Snabba dialoger och raserade system

Jag sitter på ett plan högt över fd Sovjetunionen och läser en bok om att socialism inte fungerar och att retoriken bara är hyckleri eller tomma ord.
Att Kuba blivit ett tjuvsamhälle där dollar ersatt rubel, som valuta och samhällskompass. I Farlighetslagen åker bokjaget Jenny två gånger till Kuba, först under den "speciella perioden" 1994, då Kuba bara med nöd och näppe överlevde och sedan en bit in på 2000-talet, då turismen börjat ta plats. Hon vill uppleva landet dit hennes mormor reste på sjuttiotalet för att hugga sockerrör och med egna ögon se de vackra landskapen. Hon är ingen ung aktivist och mormor ingen sextiåtta; det vore liksom för mycket.

I snabba dialoger, varvat med absurda lagtexter och tal av Fidél Castro låter Jenny sig ledsagas av unga kubaner, framför allt vännen Mario, som i bokens första del är en sjuttonårig kubansk hårdrockare och i den andra delen en ung man som hankar sig fram trots systemet. Jenny är reportern som liksom kollar in och intervjuar och det är för all del bra, men jag kunde önska ett lite större utrymme för mig att andas och tänka själv. Lite mycket föreläsning blir det, som om inte vi själva kan lägga ihop två och två.. Men jag gillar formen; de snabba dialogerna och de insprängda absurditeterna från regimen och jag gillar huvudpersonerna Jenny och Mario väldigt mycket. Och dessvärre begriper jag varför min fd svärfar återvände till Kuba gång på gång.

En lite för cool grek

En snöig dag i mars månad kommer en ung man till det lilla samhället Balslöv i Skåne. Han är grek och påstår sig vara student vid Bromöllas universitet och han flyttar in hos sin landsman, läkaren Florinos, läkarens svenska hustru, de två barnen och barnflickan Agneta, vilken med tiden får en mycket viktig roll i berättelsen. Så börjar boken; en skarp och ironisk roman om utlandsgreker, om en get och om en ung människas funderingar, längtan och drömmar.

Hela berättelsen grundar sig på 180 registerkort som bokens författare fått ta över av en man vid namn Kostas Kezdouglou. Innehållet i kortet redovisas minutiöst och vi får veta det mesta om huvudpérsonens platta fötter, om hans planer för bevattning av Makedonien och om den där geten. Vi får följa med från Smyrna (nuvarande Izmir) när grekerna där brutalt rensades ut och hela vägen till Skåne, is, snö och en marmeladfabrik. Det är gripande, men inte passionerat. Vi vet inte helt om det döljer sig förakt bakom alla ironier. Författaren är inte så rakt på sak, som jag skulle ha önskat. Boken är coolt skriven, men det blir liksom för coolt. Jag tycker inte om att man distanserar sig, jag vill ha närvaro när jag läser. Var inte en sån jävla man, vill jag ropa till författaren. Och vem som egentligen är den siste greken får vi aldrig riktigt veta. Eller så är det bara jag som inte fattar.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski, som belönades med Augustpriset för Svinalängorna, har skrivit ännu en tung roman präglad av social misär, som behandlar det hopplösa i att vara anhörig till en missbrukare. Den senaste boken, som heter Håpas du trifs bra i fengelset, handlar om ett syskonpar som vuxit upp i en missbrukarfamilj med en våldsam pappa och en uppgiven mamma. Dottern, Anni, är ett riktigt maskrosbarn som trots sina dåliga odds klarat sig ganska bra i livet, medan det gått betydligt sämre för hennes bror, Sami, som vigt sitt liv åt alkohol och narkotika. Anni älskar sin bror, och gör allt hon kan för att hjälpa honom, men en missbrukare sätter alltid sig själv i främsta rummet, och boken skildrar från början till slut Annis frustration över att ständigt bli sviken av sin bror och över att bara kunna stå vid sidan av honom och se på när han kör sitt liv i botten. Den speciella titeln på boken är hämtad från en en hälsning på en teckning som Annis dotter Jenna gjort åt sin morbror, som hon avgudar.

Den här boken påminner mycket om Svinalängorna. Dels handlar den om en finsk familj som invandrat till Sverige, dels skildrar den en social misär som är så bedrövlig att de flesta inte ens trodde att den fanns i Sverige, och dels är huvudpersonen en stark flicka/kvinna som kämpar för att skapa ett bättre liv för sig och sina närmaste. Det blir dock väldigt tungt att läsa de här skildringarna, eftersom elände efter elände och hopplöshet efter hopplöshet bara radas upp för läsaren. Jag hade önskat att Alakoski kunde lägga in några ljusglimtar i sina berättelser och krydda dem med lite humor. Det är bara mot slutet i Håpas du trifs bra i fengelset som hon lyckas med detta, och då har man som läsare redan matats med så mycket tunghet att det känns som att det är för sent. Realismen i den här boken är så pass saklig och avskalad att det snarare känns som en dokumentärskildring än som en roman. Språket är också en bidragande orsak till den här dokumentära upplevelsen, eftersom det är hårt och avskalat med korta meningar, som inte innehåller riktig satsbyggnad. Detta kan ha en stilistisk effekt, men i det här fallet blir det lite för mycket, vilket leder till att det blir jobbigt, och berättelsen blir därmed ännu tyngre, att läsa.

/Sara

Främlingen i huset

Sarah Waters Främlingen i huset (The Little Stranger)är en riktig spökhistoria, som utspelar sig i England vid tiden strax efter andra världskrigets slut. I centrum står doktor Faraday, som i egenskap av läkare kallas till det enorma huset, Hundreds Hall, där den tidigare så välbärgade familjen Ayre bor, för att ta hand om en patient. Varken huset eller familjens ekonomiska situation är längre vad de har varit, och de kvarvarande familjemedlemmarna - bestående av en änka med två vuxna barn - kämpar hårt för att med knappa medel hålla igång det fallfärdiga godset. Doktor Faraday dras snabbt in i familjens liv, och snart börjar en kedja av märkligheter äga rum i det stora huset. Den gode doktorn gör allt han kan för att hjälpa familjen, men vad är egentligen hans bakomliggande motiv till det stora intresset att hjälpa familjen, och vad är det som händer på Hundreds Hall?

För att vara en spökhistoria, en genre som jag vanligtvis har svårt för, är boken både spännande och underhållande. Den suggestiva berättartekniken ger boken en mystisk stämning, som bygger upp en spänd förväntan hos läsaren. Samtidigt är boken en intressant skildring av hur samhället såg ut i efterkrigstidens England, där klassamhället särskilt avhandlas. Huvudpersonen kämpar boken igenom för att trotsa sin arbetarklassbakgrund och bli accepterad i de fina salongerna. Men han dras samtidigt med ett stort självförakt, vilket egentligen är ett större problem än hans bakgrund. Tack vare Waters skickliga berättarteknik och mystiken som berättelsen förmedlar är det här en bok som dröjer sig kvar i medvetandet. Och intrycken från den förtjänar att smältas sakta...

/Sara

Språket

Den språkintresserade har stor behållning av att läsa boken Språket, som bygger på frågor som ställts till radioprogrammet med samma namn. Boken är fullspäckad med intressanta frågeställningar om det svenska språket, och frågorna besvaras koncist av radioprogrammets språkexpert professor Lars-Gunnar Andersson och programledare Anna Lena Ringarp. Ibland kommer frågorna från självutnämnda språkpoliser runt om i landet, som är upprörda över hur dåligt människor använder svenskan nuförtiden. Detta ger boken en lite humoristisk touche, eftersom svaren oftast talar till de "slarviga" språkbrukarnas fördel snarare än till språkpolisens egen. Här kan man t.ex. läsa hur signaturen L P i Stockholm kontaktat ett stort bryggeri för att göra dem uppmärksamma på att det på ölburkarna står: "bryggd enligt svenska traditioner", trots att ölet snarare borde vara bryggt. L P är förvånad över att han fick ett kyligt svar på sitt påpekande hos bryggeriet, och över att den gamla texten trots hans rättelse stod kvar på de sex burkar han köpte häromdagen... Svaret han får i boken är betydligt mer vidsynt än språkpolisens eget synsätt, och ger bryggeriet tolkningsföreträde när det gäller det underförstådda subjektet i texten på burkarna, vilket kan vara både ölet och ölen.

Nu innehåller boken inte bara frågor från konserverade gamla språkpoliser, utan som sagt också en hel del riktigt intressanta vinklingar. Personligen tycker jag att frågorna som rör dialekter och etymologi är extra spännande. En stor fördel med boken är att svaren är kortfattade och lättbegripliga. Man behöver därför inte ha några högre språkstudier i bakfickan för att kunna ta till sig det som står där. Boken passar också bra att ta fram och läsa ett par sidor ur då och då, snarare än att sträckläsas.

/Sara

En deckare då

Egentligen är jag ganska less på deckare, eftersom jag anser att de flesta följer samma förutsägbara mönster. Brottslingen är oftast en komplett galning, som ska hämnas på hela världen för att han/hon själv varit utsatt för allsköns hemskheter tidigare i livet. Ju mer urflippad gärningspersonen (som kan vara såväl man eller kvinna som barn) är, desto bättre blir storyn, verkar dagens deckarförfattare resonera. Det här har jag svårt att se något underhållningsvärde i, dels eftersom det är så uttjatat och förutsägbart och dels eftersom det ligger så långt ifrån verkligheten. Men jag har till min glädje hittills tyckt mig se ett annorlunda upplägg i Karin Fossums deckare. I hennes böcker har man fått följa vanliga människor, som det någonstans på vägen gått snett för. Men trots att det ibland gått käpprätt åt skogen och ett brott har begåtts, har gärningspersonen ändå fortsatt att vara en vanlig människa, i stället för att förvandlas till ett monster. Nu var det väldigt längesedan jag läste en deckare, så jag kände mig riktigt sugen på att ta mig an Fossums senaste, Döden skall du tåla. Den här gången blev jag dock lite besviken , då jag snart upptäckte att boken i hög grad följer samma mönster som andra deckare. Storyn inleds med att gärningsmannen ger sig på en liten flicka som ligger och sover i sin barnvagn ute i trädgården, och efter den här händelsen får kommissarie Konrad Sejer meddelandet "Helvetet börjar nu", på ett vykort som lämnas utanför hans dörr. Det visar sig naturligtvis stämma, för vi har här bara sett början på galningens verk. Det som är positivt är den alltid så kloke och tankfulle kommissarien som inte bara löser deckargåtor, utan även är en riktig filosof. Han är känslig och sårbar, men samtidigt så trygg och stark. En annorlunda och mycket sympatisk huvudkaraktär. Men som deckare blir boken tyvärr bara en i mängden.

/Sara

Åh, dessa svekfulla människor.

Det är i början på nittiotalet och platsen är ett hus på den estniska landsbygden. Den gamla kvinnan Aliide jagar en fluga, men råkar titta ut genom fönstret och får till sin förvåning se ett klädbylte ute på vägen. Men det är mer än en hög kläder, det är en ung kvinna som heter Zara som ligger där. I sin BH har Zara ett foto på Aliide och hennes syster, ett foto taget så många år tidigare. Det hela är mycket märkligt. Så börjar en historia, som rör sig i tid och rum men som ändå mest är Estland under olika soters frihet och ockupation. Människor får symbolisera stora skeenden och det är ett smart grepp. Jag nästan darrade av upphetsning när jag fick Sofi Oksanens bok i min hand. Nu äntligen skulle jag få ta del av detta nya litterära stjärnskottet och naturligtvis blev jag en smula besviken. Det är svårt att leva upp till mina förväntningar. Och ännu en bok om trafficking och om sovjetiskt förtryck och svek i svåra tider. Jag har läst det förr, till och med sett filmen, liksom. Männen som symboliserar det fria Estland, Sovjet och rövarkapitalismen är grovt huggna, för här handlar det om kvinnor. Aliide är både svartsjuk och svekfull och ju mer vi lär känna henne, desto värre blir det. Zara är ett offer för andras intressen. En sentida släkting till Lilja 4-ever, men med ett något bättre öde. Och hon lyckas rymma, men går det inte lite väl enkelt?

Nåja, slutet är allt annat än enkelt och självklart är boken läsvärd, om än inte något mästerverk.

Ett spontanval

Helt spontant plockade jag åt mig en bok ur en hylla på biblioteket denna gång, vilket inte alls är likt mig. Vanligtvis brukar jag läsa bokrecensioner, eller ta till mig boktips från andra personer eller via automatiska utskick i min e-postlåda, och sedan gå in på bibliotekets hemsida och reservera de böcker som fångat mitt intresse. Men den här gången blev det alltså annorlunda, främst för att det just då inte var dags att hämta ut någon av de böcker jag hade reserverat. Jag vet inte riktigt varför jag fastnade för just den här boken. Kanske var det helt enkelt för att den hade ett snyggt omslag, kanske för att den handlar om den spruckna kärnfamiljen med den olyckliga och ensamma småbarnsmamman i centrum, ett ämne som jag i allra högsta grad kan relatera till. Kanske var det en kombination. I vilket fall som helst följde den med mig hem, Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender.

När boken tar sin början har huvudpersonen precis lämnat sin man och sina två barn, för att fly till sin döda mormors tomma hus på landet. Där ska Marie på obestämd tid vila upp sig och försöka hitta tillbaka till sig själv. Men helt oväntat dyker en främmande, brittisk, kvinna upp på gården, och eftersom de båda kvinnorna får ett komplicerat utbyte av varandra, blir främlingen kvar. Dessutom kommer Maries mamma dit, och mor och dotter verkar ha mycket svårt att komma överens, liksom Marie har svårt att komma överens med sin egen dotter. Som om det inte vore nog ansluter även Maries kusin till gruppen, och han förälskar sig snart i den mystiska brittiska kvinnan. Marie, som flydde till gården för att få andrum, känner sig mer instängd och påpassad än någonsin, och blir till slut tvungen att göra ett val.

Jag skulle kanske inte kalla det här en jättebra bok, men som förströelse är den helt ok. Personligen tycker jag nästan alltid att det är intressant att läsa om relationer människor emellan, och att få följa en boks karaktärer i deras interaktion med varandra. Dessutom är det spännande att få lära känna karaktärerna via deras tankar, minnen och agerande. Jag kan också, som sagt, relatera till småbarnsmammatemat och känslan av att vara ensam och instängd i en kärnfamilj. Men ändå tycker jag att det blir lite väl mycket offerroll över huvudkaraktären. Jag vill ofta ryta i åt henne att skärpa till sig och reda upp sitt liv, i stället för att bara tycka synd om sig själv och vältra sig i gamla ledsna minnen. Framförallt borde hon stå upp emot mamman, som hon ständigt låter sig köras över av. Jag hoppades därför på en riktig uppgörelse mellan mor och dotter på slutet, men den uteblev dessvärre.

/Sara

Parkbänken är aldrig långt borta

Det är en malmöskildring och jag känner igen platserna; Värnhemstorget, Rosengård och hamnen. Men sen tar det stopp, sen känner jag inte igen något alls. Yarden tillhör inte min värld på något vis och jag påminns om det Malmö jag varken ser på Rosengård, Värnhem eller i stadshuset. Ja, vi som följt den här stans kulturliv vet att Kristian Lundberg har varit på bergets topp, på kultursidorna och i den legendariska Malmöligan med bl a Lukas Moodysson. Han har blivit prisbelönt. Men sen halkade han. Självförvållat eller inte, han föll handlöst ner på bottnen och fick ta illa avlönade tunga jobb, långt från arbetsrätt och välfärdssamhälle. Och han skriver om detta så som poeter skriver, vackert, tydligt och brutalt ärligt. Han har nedstigit från paradiset till helvetet och där nere återvänder han i tankarna till barndomen, till den psykiskt sjuka mamman och den frånvarande pappan och de fem syskonen. Hur dom flyttade runt och hur han valde droger och skolk, men ändå på ett mirakulöst sätt lyckades bli en av stans litterära kändisar. Men när han sen faller, så är han ensam. Klassresenären har inget skyddsnät att falla tillbaka på i krisens stund, utan får göra allt själv. Kristian Lundberg döljer inget, skyddar sig inte, vågar berätta om sin omvända klassresa, om hur allt han uppnått bara rasade samman. Han hittar tillbaka till sitt klasshat, men frågan är vad han gör av det. Parkbänken är aldrig långt borta och det är så svårt att ta sig upp, men så lätt att falla ner. Man skulle vilja ha Lundbergs synpunkter på vad som bör göras.

/Anders

Ångest i norrlandshålan

Den som är sugen på en portion ångest kan ta sig an Ola Nilssons Hundarna, som är en mörk skildring av några ungdomars eländiga tillvaro i ett odefinierbart litet norrländskt samhälle. Ungdomarna försöker döva sin ångestfyllda tillvaro, och sin längtan efter något annat, med opassionerat och kärlekslöst sex, limsniffande och framför allt massor av sprit. Två syskonpar står i centrum för berättelsen och båda har problem med sina pappor. Sannas och Idas pappa är psykotisk. Filip och Kalle är sladdbarn till sina gamla föräldrar, och pappan är en elak typ som de föraktfullt kallar för "gubben". Skadeglädjen är verkligen den enda sanna glädjen, i alla fall för Filip och Kalle när deras pappa drabbas av en stroke. Jag kan inte låta bli att undra vad det är författaren vill ha fram med boken, för tillvaron för gestalterna i boken är så eländig att man betraktar den stackars saten som dök med huvudet före på en "sjunkstock" och dog, som en kille med tur. Han slapp i alla fall uthärda en enda dag till i hålan som gud glömde. Realism kan man tänka sig att det är han försöker sig på, men är verkligheten såhär onyanserad som Nilsson beskriver den? Jag vill helst inte tro det. Det här ska i alla fall vara den första boken i en trilogi, så vi har säkerligen mer ångest att vänta från författaren framöver.

/Sara

Presidentens hustru

Boken Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld bygger i stora drag på den tidigare presidenthustrun Laura Bushs liv. Det faktum att det finns en viss sanningshalt i skildringen, samtidigt som boken är en skönlitterär roman, gör det hela ganska spännande. Under läsandets gång ställer man sig ständigt frågan "har det här hänt på riktigt?", och åtminstone jag blir nyfiken på att ta reda på mer om vad som verkligen är fakta och vad som är ett resultat av författarens fantasi och fria tolkning. Något som är hämtat ur verkligheten är händelsen där Laura - eller Alice som huvudpersonen i boken heter - genom en bilolycka vållar sin ungdomskärleks död. Det här är en traumatisk händelse som förföljer Alice boken igenom, och även om vi inte vet om Laura påverkades på samma sätt i verkligheten, kan vi nog anta att en händelse av sådan art har satt djupa spår i hennes liv. Andra exempel på verklighetsbaserade händelser är Georges - eller karaktären Charlies - alkoholproblem och rattfylleri, även om kronologin i berättelsen inte stämmer överens med när händelserna ägde rum i verkligheten. I boken kulminerar Charlies alkoholproblem under den senare halvan av 80-talet, då Alice är på väg att lämna honom på grund av hans drickande samtidigt som han grips för rattfylleri, två händelser som plötsligt leder fram till att han i samma veva både blir kristen och nykterist. I verkligheten åkte George Bush dit för rattfylleri år 1976, året innan han träffade Laura, och även om han blev både kristen och nykterist under andra halvan av 80-talet hände det inte exakt samtidigt. Men berättelsen blir förstås bättre om man placerar händelserna i direkt anslutning till varandra. Det man kan fundera över är om Laura verkligen var på väg att lämna sin make vid den här tidpunkten, och om han betedde sig så omoget och elakt mot henne som han gör i boken. Att något avgörande inträffade då står dock klart, eftersom George själv har sagt att han har Laura att tacka för sitt beslut att avstå från alkoholen. Andra händelser ur boken som vi med största sannolikhet aldrig kommer att få bekräftade som sanningar är den abort Alice utförde som tonåring, och avslöjandet att hon faktiskt inte röstade på sin make i de båda presidentvalen. Förmodligen är dessa båda händelser bara författarens egna påhitt.

Romanen innefattar större delen av huvudpersonens liv, från barndomen till hennes näst sista år som presidenthustru. För Alice blir livet en resa från en anspråkslös tillvaro som bibliotekarie, till livet som välbärgad hemmafru, och så småningom "First Lady of the United States". Personligen tycker jag att det blir lite väl mycket ingående beskrivningar av middagar och andra rikemanstillställningar. Många av bokens skildringar för inte historien framåt det minsta, och det känns därför onödigt att boken är nästan 600 sidor lång. Men boken berör mig, och som läsare kan man inte undgå att känna stor sympati för presidenthustrun.

/Sara

Åtta procent av ingenting

Tel Aviv. Den där stan med de långa stränderna, trafikkaoset och det hejdlösa nattlivet. Den höga luftfuktigheten, doften av schwarma och smaken av hummos. Där är vi, där utspelar sig de två långa och 28 korta berättelserna i Etkar Kerens novellsamling. Och där möter vi paret som får en ponny istället för ett barn, snubben som varje natt ser sin älskade förvandlas till ett pilsnerdrickande fetto och historier om hundar, talande fiskar och givetvis sex, otrohet och hasch (det är ju trots allt Tel Aviv).
Jag tror det kallas absurd humor och kanske borde jag tycka att det är kul. Men jag är nog en tråkig fan, för jag gäspar mest och har svårt att motivera mig fram till slutet. Det är nog nåt som fattas hos böcker som förlaget måste kalla coola och underfundiga. Etkar Keren är ett jättenamn i Israel, men jag har svårt att se varför.
Det här roar mig helt enkelt inte. Men ska man ändå säga något positivt om boken, så är det att den inte alls berör konflikten, utan handlar om människor som kanske kunde vara du eller jag. Att folk även i Israel är som vi, kan man kanske behöva påminnas om.

Den store karaktärsskildraren Yates

1961 gav Richard Yates ut sin första roman Revolutionary Road. Nu är det förmodligen fler som sett filmen än som läst boken (undertecknad t.ex.), men den som tyckte om Revolutionary Road rekommenderar jag att läsa Easter Parade, som är skriven av av samma författare. Yates stora styrka är hans karaktärskildring, och hans förmåga att tränga ända in till botten av karaktärernas psyke, och förmedla deras innersta tankar, känslor och handlingar, är verkligen fascinerande. Om man, som jag, är intresserad av människan som företeelse, ur ett psykologiskt och socialantropologiskt perspektiv, har man mycket ut av att läsa Easter Parade. Trots att författaren är en man låter han här två kvinnor stå i centrum för sin roman, något jag upplever som ganska ovanligt. Boken handlar om två systrars olika levnadsöden, och berättelsen tar sin början i och med föräldrarnas skilsmässa när flickorna är små. Efter den här skilsmässan blir ingen av systrarnas liv lyckligt. Storasyster, Sarah, som är väldigt vacker som ung, gifter sig och får barn tidigt i livet, och lever sedan ett hårt och destuktivt liv. Den intellektuella lillasystern, Emily, lever ett kärlekstörstande liv i storstaden, där hon avverkar den ena mannen efter den andra, vilket bara gör henne mer och mer ensam. Ja, det här är ingen munter berättelse, men den är inte heller tung i det avseendet att den blir jobbig att läsa. Tvärtom är det en väldigt lättläst bok, som man plöjer igenom ganska fort. Men tack vare Yates skickliga personskildringar lämnar den ändå en stark känsla efter sig, en känsla som dröjer sig kvar ett bra tag efter att man avslutat sista sidan och slagit igen boken.

/Sara