Det är inte direkt feelgood. Den här boken kräver så mycket av dig att du flera gånger är på väg att ge upp, för att istället plocka upp nån simpel deckare eller så. Men gör inte det. Härda ut. Det är boken värd. Lark och Termite är halvsyskon och bor med sin plikttrogna moster Noreen. Deras lustfyllda mor Lola är borta och ute ur deras liv, men ändå alltid intensivt närvarande i tankar och frågor och borta är även pappan till Termite, korpralen Leaveit, dödad av sina egna i krigets kaos. Vi följer dem under några få dagar i deras liv i en gudsförgäten håla som heter Winfield, West Virginia. Man kan nästan höra banjomusiken och se fårade män i rutiga skjortor, blåjeans och stövlar. Den lilla hålan är en en härva av relationer och rykten. Fyra olika berättelser får vi oss till livs. Larks, Termites, mostern Noreens och så korpralens, någon annanstans i tid och rum, mer precist Korea under krigets första dagar nio år tidigare. Lark berättar om sitt unga liv, sina kärlekar och drömmar som möter en mycket konkret verklighet och moster Noonie ger oss hela historien om sig själv och systern och livet med de två barnen. Krass, här och nu och helt utan drömmar och visioner. Termite låter andra berätta. Han upplever nog världen på ett annat sätt än vi andra, men det är inte alltid gott att veta hur. Han är väl vad vi på vårt krassa diagnosspråk skulle kalla multihandikappad. En brandgul katt är viktig i hans liv, liksom musiken från radion och så även tåg, de tåg som såsmåningom kommer att föra bort honom och systern från Winfield.Men allra viktigast är Lark, systern, vårdaren och medelpunkten, hon som kör honom i vagnen och senare i den nya rullstolen.
Från korpralen i det fjärran Korea kommer en utdragen dödskamp och minnen, förvirrade tankar och så småningon ett utslocknande som självklart sker i exakt samma ögonblick som sonen föds hemma i USA. Den här romanen är så rik på symboler och associationer att man inte får ett lugnt ögonblick. Tunnlar, syndafloder och frälsningen; här finns allt som tänkas kan. Människor är både onda och goda på samma gång och det mesta är mörkt. På slutet träder äntligen Lola in och förklarar hur, när och varför. Eller gör hon det? Ingen vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar