Bitterfittans uppföljare

Maria Svelands debutroman Bitterfittan blev för några år sedan väldigt uppmärksammad och lovordad, och nu har författaren kommit med uppföljaren Att springa. Det här är en oerhört mörk roman, där Sveland tagit sig an ämnet sexuella övergrepp och unga tjejers utsatthet i samhället. Historien utspelar sig i slutet av 80-talet, och i centrum står de två 13-åriga kompisarna Julia och Emma som kommer från två helt olika familjer. Julia har vuxit upp i en kärnfamilj bestående av hennes pedantiska och kyliga mamma Gisela, pappa Carl med den fina överklassbakgrunden, och lillebror Erik, medan Julia bor med sin spralliga, ensamstående och rödvinsdrickande, mamma Annika, som jobbar som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Trots olikheterna, som även omfattar tjejernas personligheter, är de oskiljaktiga, och sommaren innan de ska börja sjunde klass spenderar de tillsammans i sitt speciella träd i skogen. Men sedan förändras plötsligt allt, och Julia sluter allt mer sig inom sig själv och släpper inte ens in Emma. Har Julias förändring att göra med rabarbermannen som trakasserar tjejerna i skogen, eller beror den på att Emma blivit tillsammans med Cesar? Nej, läsaren förstår tidigt att det är pappa Carls nattliga besök och deras bastubadande som Julia plågas av, medan ingen annan runt omkring henne verka lägga märke till någonting. Och snart går allting i den här boken överstyr på ett väldigt obehagligt sätt.

Det är mycket som känns fel med den här boken. För det första är den som roman betraktad riktigt usel. Den finns så många lösa trådar överallt som Sveland inte ens försöker knyta ihop, och när boken är utläst sitter man där med huvudet fullt av frågetecken om hur det egentligen gick för karaktärerna. Rent stilistiskt är boken inte heller mycket att hurra för, och karaktärerna är sådana rena steroeotyper att de inte känns det minsta trovärdiga. Julia och Emma känns dessutom inte som verkliga 13-åringar, utan framstår som mycket äldre än de egentligen ska vara. Själva historien är också så urflippad och överdriven att den inte riktigt lyckas föra fram det viktiga budskapet. Jag tycker helt enkelt att Sveland har tagit i för mycket på alla plan, vilket är väldigt synd eftersom själva budskapet är så pass viktigt.

/Sara