Två kusiner som inte har sett varandra på nästan 50 år - sist de sågs var de unga och levde i samma fundamentalistiska frikyrkoförsamling - möts av en slump på ett tåg. Ja, så börjar Inger Edelfeldts bok Samtal med djävulen. Vi förstår snart att mötet är allt annat än angenämt för dem båda, men det slutar ändå med att den ena kusinen, Paul, skriver ett brev till den andra kusinen, Asger (som tidigare hette Isak), vilket leder till att Asger bjuder hem Paul till sina föräldrars sommarsuga vid havet. Det blir ett laddat besök, där Paul, som fortfarande tillhör samma frikyroförsamling, öppet fördömer Asger, som är homosexuell och har levt ett självdestruktivt liv men som numera är diakon och nykter alkoholist. Det visar sig dock att Paul själv bär på en mörk hemlighet, och att han kommit till Asger för att göra en bekännelse och sona sitt brott. Precis som titeln antyder, är huvudtemat i den här boken samtal om synd. Dialogen är skickligt skriven och språket är vackert, men boken går ändå inte riktigt hem hos mig. Eftersom historien är väldigt enkel och består av ett möte mellan två människor, och boken dessutom är väldigt tunn, skulle det behövas en särskild intensitet i texten för att hålla den levande. Den intensiteten har inte Edelfeldt lyckats skapa, och boken känns därför mest trist och meningslös./Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar