Jag hade nätt och jämt hunnit smälta Älskade syster innan Joyce Carol Oates var tillbaka igen. Hon är otrolig tycker jag, denna 72-åriga amerikanska kvinna, som trots sin aktningsvärda ålder bara fortsätter att skriva romaner i ett rasande tempo. Man skulle kunna tycka att hennes arbetstempo åtminstone borde påverka kvaliteten på innehållet i böckerna på ett negativt sätt, men så är aldrig fallet.
Den här gången kretsar berättelsen -Lilla himlafågel (Little Bird of Heaven)- kring ett brutalt mord på den sensuella sångerskan Zoe Kruller. Det är den elvaårige sonen Aaron som gör den fasansfulla upptäckten av moderns sargade kropp, och trots att det finns misstankar mot Aarons far, som nyligen separerat från Zoe, vägrar Aaron tro att hans pappa är skyldig. Det går också rykten om att den gifte tvåbarnsfar som varit Zoes älskare kan ligga bakom mordet. Polisen lyckas dock inte knyta någon av männen till brottet, och ovissheten om vad som egentligen hänt fortsätter att plåga de anhöriga. I efterföljderna av tragedin möts Aaron och älskarens dotter, Krista, och de båda finner en stark men märklig dragning till varandra, en en dragning som påminner om besatthet. Båda två fortsätter dock orubbat att tro att det är den andras far som begått mordet på Aarons mor.Som sig bör i Oates-sammanhang är det här en väldigt mörk roman, med råa inslag av våld. Men boken innehåller också kärlek, även om det är en kärlek som ligger mer åt det erotiska hållet än åt det romantiska. Oates styrka är den avskalade realism, med vilken hon trovärdigt och träffsäkert skildrar de samhällsproblem hon tar sig an. Och eftersom hennes författarkarriär inte på långa vägar verkar vara på väg att dala, väntar jag mig inom kort en ny fängslande roman i samma anda.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar