Ett övergivet barn och en borttappad syster

Peter heter pojken som till synes helt obegripligt lämnas på stationen med sin resväska i början av boken Hjärtets blinda fläckar, av den tyska litteraturens nya stjärna Julia Frack. Ända fram till bokens allra sista sidor ska vi komma att undra varför, medan vi förflyttas i tid och rum först till tiotalets Göttingen, vidare till tjugotalets dekandenta Berlin och till sist till den stad som då ännu hette Stettin. Helene heter hon, den unga flicka som vi först möter som ena halvan i en tight systerduo och som blir en företagsam ung dam innan hon virvlar ut i Berlins dekadanta tjugotal. Systern Martha slarvas lite bort av Franck, man hade kunnat hoppats på en fortsatt skildring av samspelet mellan systrarna, men så blir det alltså inte. Inte heller får vi se Helene bli lycklig med sitt livs kärlek, ty den historien får ett tragiskt slut. Istället faller Helene i famnen på en nazistisk ingenjör som för henne i säkerhet genom att förfalska papper så att judinnan blir till en tvättäkta arier och därmed kan jobba som sjuksköterska. Priset för det är att hon spelar rollen av den fina nazistiska hustrun i den tråkiga hamnstaden vid Oders mynning, tills mannen slutligen lämnar henne och får en axelrycning som reaktion. Självklart återser vi Peter till slut, men riktigt nöjd blir jag varken med slutet eller historien som helhet. Och helt klara över anledningen till att han övergavs blir vi nog inte. Det finns minst en logisk lucka där. Men allt det där vägs upp av skildringen av en Helene som i takt med att tiden får drömmarna att blekna blir allt kallare och robotaktig. Det är så nära, så plågsamt trovärdigt och drivet.