En roman i konstens och kärlekens tecken

Om kärlek, konst och besatthet handlar Elizabeth Kostovas nya roman Svantjuvarna. I centrum för romanen står psykiatern Andrew Marlow, belägen i Washington DC, och han får vid historiens början den geniala, men dysfunktionella och kaotiska, konstnären Robert Oliver som ny patient. Oliver har precis haft ett psykiskt sammanbrott, där han med kniv attackerade en målning på National Gallery of Art, och Marlows tar på sig den komplicerade uppgiften att reda ut vad som ligger bakom sammanbrottet för att kunna ha en chans att bota sin patient. Problemet är bara att patienten vägrar prata med sin psykiater, och Marlow kontaktar därför kvinnorna i Olivers liv, Kate och Mary, för att få hjälp att skapa sig en bild av den märklige man som kommit att bli hans hittills största utmaning. Den verkliga kvinnan i Olivers liv verkar det dock vara besvärligare att få kontakt med, då det visar sig att hon i själva verket dog långt innan konstnären själv föddes. Det gör dock inte hans kärlek till henne mindre, utan tvärtom är han totalt besatt av denna kvinna som ständigt återkommer på hans egna målningar. Genom att ta del av ett flertal brev som denna otroligt vackra kvinna, vid namn Béatrice de Clerval Vignot, utväxlade med sin förbjudne älskare under senare delen av 1800-talet, får läsaren en inblick i hennes liv som konstnär och älskande kvinna i dåtidens franska samhälle. Och för psykiatern Andrew Marlow blir det nödvändigt att lära känna den döda Béatrice för att kunna hjälpa Robert Oliver.

Den här romanen har helt klart sina ljuspunkter i form av ett vackert språk och otaliga detaljerade skildringar av landskap, människor, och framförallt målningar. För den som uppskattar konst är det här en särskilt god pralin, som med sina nästan 600 sidor smälter sakta i munnen. Boken har också en del intressanta karaktärer, och det är då i synnerhet de starka, kärleksfulla och plikttrogna kvinnorna, Mary, Kate och Béatrice, som vinner sympatier hos mig. Psykiatern själv verkar mest vara en tråkmåns, och trots sin karisma och sitt fulländade utseende är den store konstnären Robert Oliver en oberäknelig egoist och mansgris. Lite tjatigt tycker jag dock att det blir med de många återblickarna och utdragen ur breven mellan Béatrice och hennes älskare. Författaren kunde med stor behållning ha skurit ned lite på brevskildringen. Men på det stora hela är Svantjuvarna en läsvärd och underhållande roman.

/Sara