Den som är sugen på en portion ångest kan ta sig an Ola Nilssons Hundarna, som är en mörk skildring av några ungdomars eländiga tillvaro i ett odefinierbart litet norrländskt samhälle. Ungdomarna försöker döva sin ångestfyllda tillvaro, och sin längtan efter något annat, med opassionerat och kärlekslöst sex, limsniffande och framför allt massor av sprit. Två syskonpar står i centrum för berättelsen och båda har problem med sina pappor. Sannas och Idas pappa är psykotisk. Filip och Kalle är sladdbarn till sina gamla föräldrar, och pappan är en elak typ som de föraktfullt kallar för "gubben". Skadeglädjen är verkligen den enda sanna glädjen, i alla fall för Filip och Kalle när deras pappa drabbas av en stroke. Jag kan inte låta bli att undra vad det är författaren vill ha fram med boken, för tillvaron för gestalterna i boken är så eländig att man betraktar den stackars saten som dök med huvudet före på en "sjunkstock" och dog, som en kille med tur. Han slapp i alla fall uthärda en enda dag till i hålan som gud glömde. Realism kan man tänka sig att det är han försöker sig på, men är verkligheten såhär onyanserad som Nilsson beskriver den? Jag vill helst inte tro det. Det här ska i alla fall vara den första boken i en trilogi, så vi har säkerligen mer ångest att vänta från författaren framöver. /Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar