Ett spontanval

Helt spontant plockade jag åt mig en bok ur en hylla på biblioteket denna gång, vilket inte alls är likt mig. Vanligtvis brukar jag läsa bokrecensioner, eller ta till mig boktips från andra personer eller via automatiska utskick i min e-postlåda, och sedan gå in på bibliotekets hemsida och reservera de böcker som fångat mitt intresse. Men den här gången blev det alltså annorlunda, främst för att det just då inte var dags att hämta ut någon av de böcker jag hade reserverat. Jag vet inte riktigt varför jag fastnade för just den här boken. Kanske var det helt enkelt för att den hade ett snyggt omslag, kanske för att den handlar om den spruckna kärnfamiljen med den olyckliga och ensamma småbarnsmamman i centrum, ett ämne som jag i allra högsta grad kan relatera till. Kanske var det en kombination. I vilket fall som helst följde den med mig hem, Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender.

När boken tar sin början har huvudpersonen precis lämnat sin man och sina två barn, för att fly till sin döda mormors tomma hus på landet. Där ska Marie på obestämd tid vila upp sig och försöka hitta tillbaka till sig själv. Men helt oväntat dyker en främmande, brittisk, kvinna upp på gården, och eftersom de båda kvinnorna får ett komplicerat utbyte av varandra, blir främlingen kvar. Dessutom kommer Maries mamma dit, och mor och dotter verkar ha mycket svårt att komma överens, liksom Marie har svårt att komma överens med sin egen dotter. Som om det inte vore nog ansluter även Maries kusin till gruppen, och han förälskar sig snart i den mystiska brittiska kvinnan. Marie, som flydde till gården för att få andrum, känner sig mer instängd och påpassad än någonsin, och blir till slut tvungen att göra ett val.

Jag skulle kanske inte kalla det här en jättebra bok, men som förströelse är den helt ok. Personligen tycker jag nästan alltid att det är intressant att läsa om relationer människor emellan, och att få följa en boks karaktärer i deras interaktion med varandra. Dessutom är det spännande att få lära känna karaktärerna via deras tankar, minnen och agerande. Jag kan också, som sagt, relatera till småbarnsmammatemat och känslan av att vara ensam och instängd i en kärnfamilj. Men ändå tycker jag att det blir lite väl mycket offerroll över huvudkaraktären. Jag vill ofta ryta i åt henne att skärpa till sig och reda upp sitt liv, i stället för att bara tycka synd om sig själv och vältra sig i gamla ledsna minnen. Framförallt borde hon stå upp emot mamman, som hon ständigt låter sig köras över av. Jag hoppades därför på en riktig uppgörelse mellan mor och dotter på slutet, men den uteblev dessvärre.

/Sara