Parkbänken är aldrig långt borta

Det är en malmöskildring och jag känner igen platserna; Värnhemstorget, Rosengård och hamnen. Men sen tar det stopp, sen känner jag inte igen något alls. Yarden tillhör inte min värld på något vis och jag påminns om det Malmö jag varken ser på Rosengård, Värnhem eller i stadshuset. Ja, vi som följt den här stans kulturliv vet att Kristian Lundberg har varit på bergets topp, på kultursidorna och i den legendariska Malmöligan med bl a Lukas Moodysson. Han har blivit prisbelönt. Men sen halkade han. Självförvållat eller inte, han föll handlöst ner på bottnen och fick ta illa avlönade tunga jobb, långt från arbetsrätt och välfärdssamhälle. Och han skriver om detta så som poeter skriver, vackert, tydligt och brutalt ärligt. Han har nedstigit från paradiset till helvetet och där nere återvänder han i tankarna till barndomen, till den psykiskt sjuka mamman och den frånvarande pappan och de fem syskonen. Hur dom flyttade runt och hur han valde droger och skolk, men ändå på ett mirakulöst sätt lyckades bli en av stans litterära kändisar. Men när han sen faller, så är han ensam. Klassresenären har inget skyddsnät att falla tillbaka på i krisens stund, utan får göra allt själv. Kristian Lundberg döljer inget, skyddar sig inte, vågar berätta om sin omvända klassresa, om hur allt han uppnått bara rasade samman. Han hittar tillbaka till sitt klasshat, men frågan är vad han gör av det. Parkbänken är aldrig långt borta och det är så svårt att ta sig upp, men så lätt att falla ner. Man skulle vilja ha Lundbergs synpunkter på vad som bör göras.

/Anders