Nå, int så lite råddigt

Om man som jag tycker om kärlek, musik, städer och finlandssvenska, så finns det en författare som aldrig gör en besviken. Han heter Kjell Westö och har i fyra romaner utforskat staden och människorna som finns där. Gör er inga illusioner, staden är Helsingfors och tiden är i huvudsak ett längesen passerat 60/70/80-tal och det finns en tydlig första och andra del. I den första delen möter vi dom tre vännerna som skulle bli grannlandets svar på Peter, Paul and Mary. Men riktigt så blev det inte. Den musikaliska karrriären gick i stå och en av vännerna (Jouni) gjorde karriär i media och politik - blev tom bjuden på middag hos president Kekkonen, den andre (Ariel) försvann i ett hav av droger och den tredje, den sköra överklassflickan Adriana mådde dåligt ända fram till sin förtida död. Inget triangeldrama i vanlig mening, utan betydligt krångligare än så. I andra delen möter vi bokens berättare Frank Loman, som på ett bananskal halkar in i historien genom den olyckliga kärleken till Adrianas lillasyster Eva. Han börjar nysta och forska i den misslyckade poptrions öden och äventyr, samtidigt som han äxer upp och blir man. En bok om staden och musiken är det och vi rör oss bland finska popkändisar och gator, torg och stadsdelar i ett Helsingfors som, som alltid i finlandssvenska romaner, verkar vara nästan lika svensk- som finsktalande (i verkligheten år det ungefär 95-5 till finskan). Nästan 600 sidor, många möten, människor och platser blir det. Krångligt, men ändå så självklart till sist. Och kärleken är med på ett hörn, men hamnar liksom på undantag, för det är annat som upptar människornas liv. Helsingfors känns som en hård stad som tar död på siina barn eller i alla fall bringar dom i olycka. Läsvärt, men inget mästerverk. Plus för coolt omslag.