Det är i början på nittiotalet och platsen är ett hus på den estniska landsbygden. Den gamla kvinnan Aliide jagar en fluga, men råkar titta ut genom fönstret och får till sin förvåning se ett klädbylte ute på vägen. Men det är mer än en hög kläder, det är en ung kvinna som heter Zara som ligger där. I sin BH har Zara ett foto på Aliide och hennes syster, ett foto taget så många år tidigare. Det hela är mycket märkligt. Så börjar en historia, som rör sig i tid och rum men som ändå mest är Estland under olika soters frihet och ockupation. Människor får symbolisera stora skeenden och det är ett smart grepp. Jag nästan darrade av upphetsning när jag fick Sofi Oksanens bok i min hand. Nu äntligen skulle jag få ta del av detta nya litterära stjärnskottet och naturligtvis blev jag en smula besviken. Det är svårt att leva upp till mina förväntningar. Och ännu en bok om trafficking och om sovjetiskt förtryck och svek i svåra tider. Jag har läst det förr, till och med sett filmen, liksom. Männen som symboliserar det fria Estland, Sovjet och rövarkapitalismen är grovt huggna, för här handlar det om kvinnor. Aliide är både svartsjuk och svekfull och ju mer vi lär känna henne, desto värre blir det. Zara är ett offer för andras intressen. En sentida släkting till Lilja 4-ever, men med ett något bättre öde. Och hon lyckas rymma, men går det inte lite väl enkelt?Nåja, slutet är allt annat än enkelt och självklart är boken läsvärd, om än inte något mästerverk.
Här tycker vi dock olika. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig, och om den inte är ett mästerverk så är det banne mig inte långt ifrån. Visst, historien är kanske inte helt realistisk, men som romanförfattare får man ta i lite. Och Oksanen tar i på ett fängslande sätt, med sitt härliga språk. /Sara
SvaraRadera