En deckare då

Egentligen är jag ganska less på deckare, eftersom jag anser att de flesta följer samma förutsägbara mönster. Brottslingen är oftast en komplett galning, som ska hämnas på hela världen för att han/hon själv varit utsatt för allsköns hemskheter tidigare i livet. Ju mer urflippad gärningspersonen (som kan vara såväl man eller kvinna som barn) är, desto bättre blir storyn, verkar dagens deckarförfattare resonera. Det här har jag svårt att se något underhållningsvärde i, dels eftersom det är så uttjatat och förutsägbart och dels eftersom det ligger så långt ifrån verkligheten. Men jag har till min glädje hittills tyckt mig se ett annorlunda upplägg i Karin Fossums deckare. I hennes böcker har man fått följa vanliga människor, som det någonstans på vägen gått snett för. Men trots att det ibland gått käpprätt åt skogen och ett brott har begåtts, har gärningspersonen ändå fortsatt att vara en vanlig människa, i stället för att förvandlas till ett monster. Nu var det väldigt längesedan jag läste en deckare, så jag kände mig riktigt sugen på att ta mig an Fossums senaste, Döden skall du tåla. Den här gången blev jag dock lite besviken , då jag snart upptäckte att boken i hög grad följer samma mönster som andra deckare. Storyn inleds med att gärningsmannen ger sig på en liten flicka som ligger och sover i sin barnvagn ute i trädgården, och efter den här händelsen får kommissarie Konrad Sejer meddelandet "Helvetet börjar nu", på ett vykort som lämnas utanför hans dörr. Det visar sig naturligtvis stämma, för vi har här bara sett början på galningens verk. Det som är positivt är den alltid så kloke och tankfulle kommissarien som inte bara löser deckargåtor, utan även är en riktig filosof. Han är känslig och sårbar, men samtidigt så trygg och stark. En annorlunda och mycket sympatisk huvudkaraktär. Men som deckare blir boken tyvärr bara en i mängden.

/Sara