Den var vårens snackis i kultursverige: Alfahannen av Katarina Wennstam, för alla ville ju veta om det verkligen var SANT, det där att män i skådespeleribranschen var svin, att dom där tuffa snubbarna bara spelar sig själva i machorollerna. Dabattens vågor gick höga i radions P1 och på kultursidorna och mynnade väl ut i ett intet.När jag öppnar boken och börjar läsa så finner jag en ganska traditionellt berättad deckare, där det snygga, framgångsrika machosvinet våldtar unga kvinnor på löpande band, efter att ha lockat dom små liven med drinkar och lyxliv på krogar och i fina villan. Han får ju sitt straff, så klart, inte juridiskt, men på andra sätt, ty en dag har han våldtagit en gång för mycket. En ung motspelerska, vars nej inte respekteras, skär upp magen på honom och under några dygn svävar han mellan liv och död. Rätt åt honom, liksom.
Katarina Wennstam har de bästa av avsikter och hon fick mycket riktigt hela det kulturella Sverige på fötterna med sin bok.
Men det blir så lätt fel när budskapet är viktigare än historien som berättas. Jag skulle nog säga att rödluvan och vargen-stereoyperna Jack och Emma snarast förstärker de traditionella könsroller och den könsmaktsordning som Wennstam antagligen vill bekämpa. Vi får också veta att Wennstam inte gillar rakade kön, sexiga underkläder och hårdhänt sex sådär i största allmänhet, som om det med nödvändighet handlar om övergrepp och porrbranschen. Fin sex i Wennstams tappning är nog mjuka smekningar i mörket under täcket, av parter som i god tid inhämtat samtycke. Så bekräftar Wennstam myten om feminister som sexhatande puritaner. Som om Madonna inte finns, liksom. Man saknar djup och förståelse och intressanta karaktärer; ingen begriper varför Jack våldtar och inga alternativ till machosvinet presenteras. Ligger det hos honom personligen eller antyder Wennstam på ROKS-maner att alla män kan våldta? Eller hör det till filmbranscen? Ingen vet. Således lyckas Wennstam varken presentera ett tydligt feministiskt budskap eller en bra story.
Jag tycker ni missar en grej. Hur korkade är tjejer som låter sig förföras och luras av lite drinkar och pengar, det undrar man ju alltid i de här fallen. Wennstam försöker iaf, på något sätt förklara psykologin bakom varför Emma inte sätter stopp. Det är svårt att förstå, svårt att beskriva/förklara men Wennstam försöker. Och för det ska hon ha en eloge. och det där med hennes egen syn på sex det hade jag helt missat, var det framträdande?
SvaraRaderaOch förresten- en grej till - det är faktiskt en ganska spännande story ändå :)
SvaraRaderaJo, tjejerna i boken är anmärkningsvärt lättledda, även den talangfulla unga skådisen. Och även åklagaren och hennes dotter blir till sig i trasorna över den där alfahannen. Det stör mig att Wennstam är så stereoyp. De kvinnor jag möter går sällan på så enkla knep.
SvaraRaderaWennstam beskriver hur Emma rakar sitt kön och skaffar sexiga underkläder på order av alfahannen, som om attributen hänger ihop med övergreppen. Även sexleksaker finns med i det sammanhanget. Kanske har inte hört att det finns många sätt att ha sex på, som inte handlar om övergrepp.
/Anders