Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski, som belönades med Augustpriset för Svinalängorna, har skrivit ännu en tung roman präglad av social misär, som behandlar det hopplösa i att vara anhörig till en missbrukare. Den senaste boken, som heter Håpas du trifs bra i fengelset, handlar om ett syskonpar som vuxit upp i en missbrukarfamilj med en våldsam pappa och en uppgiven mamma. Dottern, Anni, är ett riktigt maskrosbarn som trots sina dåliga odds klarat sig ganska bra i livet, medan det gått betydligt sämre för hennes bror, Sami, som vigt sitt liv åt alkohol och narkotika. Anni älskar sin bror, och gör allt hon kan för att hjälpa honom, men en missbrukare sätter alltid sig själv i främsta rummet, och boken skildrar från början till slut Annis frustration över att ständigt bli sviken av sin bror och över att bara kunna stå vid sidan av honom och se på när han kör sitt liv i botten. Den speciella titeln på boken är hämtad från en en hälsning på en teckning som Annis dotter Jenna gjort åt sin morbror, som hon avgudar.

Den här boken påminner mycket om Svinalängorna. Dels handlar den om en finsk familj som invandrat till Sverige, dels skildrar den en social misär som är så bedrövlig att de flesta inte ens trodde att den fanns i Sverige, och dels är huvudpersonen en stark flicka/kvinna som kämpar för att skapa ett bättre liv för sig och sina närmaste. Det blir dock väldigt tungt att läsa de här skildringarna, eftersom elände efter elände och hopplöshet efter hopplöshet bara radas upp för läsaren. Jag hade önskat att Alakoski kunde lägga in några ljusglimtar i sina berättelser och krydda dem med lite humor. Det är bara mot slutet i Håpas du trifs bra i fengelset som hon lyckas med detta, och då har man som läsare redan matats med så mycket tunghet att det känns som att det är för sent. Realismen i den här boken är så pass saklig och avskalad att det snarare känns som en dokumentärskildring än som en roman. Språket är också en bidragande orsak till den här dokumentära upplevelsen, eftersom det är hårt och avskalat med korta meningar, som inte innehåller riktig satsbyggnad. Detta kan ha en stilistisk effekt, men i det här fallet blir det lite för mycket, vilket leder till att det blir jobbigt, och berättelsen blir därmed ännu tyngre, att läsa.

/Sara