Jag sitter på ett plan högt över fd Sovjetunionen och läser en bok om att socialism inte fungerar och att retoriken bara är hyckleri eller tomma ord.Att Kuba blivit ett tjuvsamhälle där dollar ersatt rubel, som valuta och samhällskompass. I Farlighetslagen åker bokjaget Jenny två gånger till Kuba, först under den "speciella perioden" 1994, då Kuba bara med nöd och näppe överlevde och sedan en bit in på 2000-talet, då turismen börjat ta plats. Hon vill uppleva landet dit hennes mormor reste på sjuttiotalet för att hugga sockerrör och med egna ögon se de vackra landskapen. Hon är ingen ung aktivist och mormor ingen sextiåtta; det vore liksom för mycket.
I snabba dialoger, varvat med absurda lagtexter och tal av Fidél Castro låter Jenny sig ledsagas av unga kubaner, framför allt vännen Mario, som i bokens första del är en sjuttonårig kubansk hårdrockare och i den andra delen en ung man som hankar sig fram trots systemet. Jenny är reportern som liksom kollar in och intervjuar och det är för all del bra, men jag kunde önska ett lite större utrymme för mig att andas och tänka själv. Lite mycket föreläsning blir det, som om inte vi själva kan lägga ihop två och två.. Men jag gillar formen; de snabba dialogerna och de insprängda absurditeterna från regimen och jag gillar huvudpersonerna Jenny och Mario väldigt mycket. Och dessvärre begriper jag varför min fd svärfar återvände till Kuba gång på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar