Så nära får ingen gå

Det är inte fantastisk litteratur, det här, tänker jag efter några sidors läsning. Jag ska bara fixa en grej i köket, heter boken och det är Moa Herngren som skrivit. Men sen börjar det kännas i magen och jag läser hela dagen, först på lekplatsen, sen i soffan där hemma och till sist i sängen på kvällen. Ingrid är namnet på huvudpersonen, ensamstående mamma, förskolechef och på väg mot den totala kapitulationen. Alkoholen är en övermäktig fiende. Ingrid, du kunde ha varit jag. Men medan jag hade ett socialt arv av jävlar anamma och ta dig i kragen är Ingrid andra generationens alkoholistkvinna, en sån som gömmer BiB-ar i skafferiet och bara ska gå ut och fixa en grej i köket. Moa Herngren förstår vad alkoholism är, begriper hur förnekelsen fungerar och ser det sluttande planet. Herngren är inte överslätande och förklarar inte bort, men hon är ändå ömsint och kärleksfull mot sin huvudperson. Man är aldrig bara alkis, men där alkoholen går in går all styrka ut. Ingrid offrar arbete och kärlek för att kunna dricka och hon klamrar sig fast vid sitt barn, ett barn som trots detta glider bort från henne och in i sig själv. Herngren lyckas också skildra skammen och ensamheten i drickandet, hur man sitter där i köket i sin ensamhet och bara ska ta ett glas till och så bara ännu ett. Hur man hånas och missförstås. Boken är en skildring av kärlek och alkohol, om tre generationer kvinnor och den är järnhårt tydlig och oumbärlig om man vill förstå. Den kommer obehagligt nära, så nära som ingen egentligen får gå.