En tegelsten på drift

Det kunde ha varit en alldeles strålande kärleksroman. Det kunde ha varit en lite hårdare redigerad roman, med pretetentionerna en smula nedskuvade. Nu blir 606 sidor, ehuru snyggt kapitelfördelade, en smula för mycket av allt. Erik och Sophie heter dom. Den ene växer upp med klassklättrande föräldrar , fast med Eddie Meduza vrålande i bakgrunden och den andra växer upp i lantlig överklassmiljö i England med en pappa som är stjärnjockey och en mamma som mest shoppar och beter sig. På olika vägar, men lekande lätt hamnar dom i de värsta av dåligheter, nämligen prostitution och det är ju inte så skojigt. Såsmåningom finner dom naturligtvis varandra, förlorar varandra och återses naturligtvis på slutet igen, för det är ju en kärleksroman, trots titeln. Per Hagman beskriver med bravur och illa dolt förakt livet på galoppbanor, I Dubai, i Nice och bland kreddiga människor på Söder i Stockholm. Man förstår att han avskyr yta och älskar människan i all hennes skröplighet. Det är vackert så. Men det blir för många sunkiga barer och flashiga nattklubbar, för mycket runt omkring och för mycket form. Hade det varit jag, så hade jag klippt bort en och annan drink för att huvudpersonernas inre skulle lysa än tydligare.