Tillbaka till framtiden på skånska

Anders: Så kom då Torbjörn Flygts efterlängtade uppföljare till den tio år gamla augustprisvinnaren. Underdogen har blivit till en outsider, i alla fall i sina egna ögon. Själv möter man en inte alltför originell student i Lund med flickvän, fester, tentor och polare, presenterat på ett språk som inte så lite lånar från Lundell, men som är underbart som en bal på slottet, eller i varje fall en tentafest på någon av universitetets alla nationer. Och precis som den store UL:s figurer, så har studenten Johan Kraft starka drag av sin författare och alla andra är liksom biroller. Nere i Malmö, 15 km sydväst om stundentmetropolen, finns Johans rötter och de andra grenarna på trädet kallat familj och släkt.

Sara: Boken börjar ganska trögt, och man undrar om det verkligen var så klokt av Flygt att skriva en fortsättning på den vinnande berättelsen om underdogen Johan. Till att börja med är det mycket fokus på studentlivet i Lund, och det känns aningen tröttsamt. Den som med stor förväntan tar sig an Outsider gör sannolikt det för att få reda på hur det gick senare i livet med de karaktärer som man fick möta i Underdog, och det dröjer tyvärr ett tag innan Flygt på allvar släpper in några andra karaktärer än Johan och hans studentkompisar i berättelsen.

Anders: Tidsmarkörerna är många och roliga att återse för oss som var med då, liksom miljöerna i Lund och Malmö. Flygt är bra på att beskriva en ung students vånda med sig själv, han har en klar och tydlig klasståndpunkt (som man skulle sagt på Smålands nation), men de försök till samhällsanalyser han kommer med känns lite påklistrade. Det är lätt att raljera, men svårt att sticka ut hakan och stå för något eget. När karaktären Pernille kommer in i handlingen, så frågar hon Johan Kraft varför han studerar det han gör och han står svarslös. Ja, Torbjörn Flygt, varför skrev du just den här boken?

Sara: Jag tycker ändå att boken är bra för att vara en uppföljare till en så pass hyllad bok som Underdog. Förväntningarna var stora men Flygt är en skicklig författare och han är oerhört välformulerad i sitt språk, även om det är ganska irriterande att texten saknar dialogmarkörer. När han sedan väl beger sig utanför den tradiga studentmiljön i berättelsen blir den mer intressant. Men någon outsider är inte Johan Kraft, hur mycket Flygt än vill ha honom till det. Däremot finns det andra karaktärer i boken som kan göra anspråk på den benämningen.

Anders: Det är för den delen inget fult i att vara en ganska vanlig person. Kanske nästa del kan heta insider? För händelser alldeles i slutet öppnar för en tredje bok. Johan i sin krafts dagar med skilsmässor och varannanveckasliv. Det blir spännande, skulle jag tro.