onsdag 26 maj 2010

Ett spontanval

Helt spontant plockade jag åt mig en bok ur en hylla på biblioteket denna gång, vilket inte alls är likt mig. Vanligtvis brukar jag läsa bokrecensioner, eller ta till mig boktips från andra personer eller via automatiska utskick i min e-postlåda, och sedan gå in på bibliotekets hemsida och reservera de böcker som fångat mitt intresse. Men den här gången blev det alltså annorlunda, främst för att det just då inte var dags att hämta ut någon av de böcker jag hade reserverat. Jag vet inte riktigt varför jag fastnade för just den här boken. Kanske var det helt enkelt för att den hade ett snyggt omslag, kanske för att den handlar om den spruckna kärnfamiljen med den olyckliga och ensamma småbarnsmamman i centrum, ett ämne som jag i allra högsta grad kan relatera till. Kanske var det en kombination. I vilket fall som helst följde den med mig hem, Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender.

När boken tar sin början har huvudpersonen precis lämnat sin man och sina två barn, för att fly till sin döda mormors tomma hus på landet. Där ska Marie på obestämd tid vila upp sig och försöka hitta tillbaka till sig själv. Men helt oväntat dyker en främmande, brittisk, kvinna upp på gården, och eftersom de båda kvinnorna får ett komplicerat utbyte av varandra, blir främlingen kvar. Dessutom kommer Maries mamma dit, och mor och dotter verkar ha mycket svårt att komma överens, liksom Marie har svårt att komma överens med sin egen dotter. Som om det inte vore nog ansluter även Maries kusin till gruppen, och han förälskar sig snart i den mystiska brittiska kvinnan. Marie, som flydde till gården för att få andrum, känner sig mer instängd och påpassad än någonsin, och blir till slut tvungen att göra ett val.

Jag skulle kanske inte kalla det här en jättebra bok, men som förströelse är den helt ok. Personligen tycker jag nästan alltid att det är intressant att läsa om relationer människor emellan, och att få följa en boks karaktärer i deras interaktion med varandra. Dessutom är det spännande att få lära känna karaktärerna via deras tankar, minnen och agerande. Jag kan också, som sagt, relatera till småbarnsmammatemat och känslan av att vara ensam och instängd i en kärnfamilj. Men ändå tycker jag att det blir lite väl mycket offerroll över huvudkaraktären. Jag vill ofta ryta i åt henne att skärpa till sig och reda upp sitt liv, i stället för att bara tycka synd om sig själv och vältra sig i gamla ledsna minnen. Framförallt borde hon stå upp emot mamman, som hon ständigt låter sig köras över av. Jag hoppades därför på en riktig uppgörelse mellan mor och dotter på slutet, men den uteblev dessvärre.

/Sara

måndag 24 maj 2010

Parkbänken är aldrig långt borta

Det är en malmöskildring och jag känner igen platserna; Värnhemstorget, Rosengård och hamnen. Men sen tar det stopp, sen känner jag inte igen något alls. Yarden tillhör inte min värld på något vis och jag påminns om det Malmö jag varken ser på Rosengård, Värnhem eller i stadshuset. Ja, vi som följt den här stans kulturliv vet att Kristian Lundberg har varit på bergets topp, på kultursidorna och i den legendariska Malmöligan med bl a Lukas Moodysson. Han har blivit prisbelönt. Men sen halkade han. Självförvållat eller inte, han föll handlöst ner på bottnen och fick ta illa avlönade tunga jobb, långt från arbetsrätt och välfärdssamhälle. Och han skriver om detta så som poeter skriver, vackert, tydligt och brutalt ärligt. Han har nedstigit från paradiset till helvetet och där nere återvänder han i tankarna till barndomen, till den psykiskt sjuka mamman och den frånvarande pappan och de fem syskonen. Hur dom flyttade runt och hur han valde droger och skolk, men ändå på ett mirakulöst sätt lyckades bli en av stans litterära kändisar. Men när han sen faller, så är han ensam. Klassresenären har inget skyddsnät att falla tillbaka på i krisens stund, utan får göra allt själv. Kristian Lundberg döljer inget, skyddar sig inte, vågar berätta om sin omvända klassresa, om hur allt han uppnått bara rasade samman. Han hittar tillbaka till sitt klasshat, men frågan är vad han gör av det. Parkbänken är aldrig långt borta och det är så svårt att ta sig upp, men så lätt att falla ner. Man skulle vilja ha Lundbergs synpunkter på vad som bör göras.
/Anders

tisdag 18 maj 2010

Ångest i norrlandshålan

Den som är sugen på en portion ångest kan ta sig an Ola Nilssons Hundarna, som är en mörk skildring av några ungdomars eländiga tillvaro i ett odefinierbart litet norrländskt samhälle. Ungdomarna försöker döva sin ångestfyllda tillvaro, och sin längtan efter något annat, med opassionerat och kärlekslöst sex, limsniffande och framför allt massor av sprit. Två syskonpar står i centrum för berättelsen och båda har problem med sina pappor. Sannas och Idas pappa är psykotisk. Filip och Kalle är sladdbarn till sina gamla föräldrar, och pappan är en elak typ som de föraktfullt kallar för "gubben". Skadeglädjen är verkligen den enda sanna glädjen, i alla fall för Filip och Kalle när deras pappa drabbas av en stroke. Jag kan inte låta bli att undra vad det är författaren vill ha fram med boken, för tillvaron för gestalterna i boken är så eländig att man betraktar den stackars saten som dök med huvudet före på en "sjunkstock" och dog, som en kille med tur. Han slapp i alla fall uthärda en enda dag till i hålan som gud glömde. Realism kan man tänka sig att det är han försöker sig på, men är verkligheten såhär onyanserad som Nilsson beskriver den? Jag vill helst inte tro det. Det här ska i alla fall vara den första boken i en trilogi, så vi har säkerligen mer ångest att vänta från författaren framöver.

/Sara

söndag 16 maj 2010

Presidentens hustru


Boken Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld bygger i stora drag på den tidigare presidenthustrun Laura Bushs liv. Det faktum att det finns en viss sanningshalt i skildringen, samtidigt som boken är en skönlitterär roman, gör det hela ganska spännande. Under läsandets gång ställer man sig ständigt frågan "har det här hänt på riktigt?", och åtminstone jag blir nyfiken på att ta reda på mer om vad som verkligen är fakta och vad som är ett resultat av författarens fantasi och fria tolkning. Något som är hämtat ur verkligheten är händelsen där Laura - eller Alice som huvudpersonen i boken heter - genom en bilolycka vållar sin ungdomskärleks död. Det här är en traumatisk händelse som förföljer Alice boken igenom, och även om vi inte vet om Laura påverkades på samma sätt i verkligheten, kan vi nog anta att en händelse av sådan art har satt djupa spår i hennes liv. Andra exempel på verklighetsbaserade händelser är Georges - eller karaktären Charlies - alkoholproblem och rattfylleri, även om kronologin i berättelsen inte stämmer överens med när händelserna ägde rum i verkligheten. I boken kulminerar Charlies alkoholproblem under den senare halvan av 80-talet, då Alice är på väg att lämna honom på grund av hans drickande samtidigt som han grips för rattfylleri, två händelser som plötsligt leder fram till att han i samma veva både blir kristen och nykterist. I verkligheten åkte George Bush dit för rattfylleri år 1976, året innan han träffade Laura, och även om han blev både kristen och nykterist under andra halvan av 80-talet hände det inte exakt samtidigt. Men berättelsen blir förstås bättre om man placerar händelserna i direkt anslutning till varandra. Det man kan fundera över är om Laura verkligen var på väg att lämna sin make vid den här tidpunkten, och om han betedde sig så omoget och elakt mot henne som han gör i boken. Att något avgörande inträffade då står dock klart, eftersom George själv har sagt att han har Laura att tacka för sitt beslut att avstå från alkoholen. Andra händelser ur boken som vi med största sannolikhet aldrig kommer att få bekräftade som sanningar är den abort Alice utförde som tonåring, och avslöjandet att hon faktiskt inte röstade på sin make i de båda presidentvalen. Förmodligen är dessa båda händelser bara författarens egna påhitt.

Romanen innefattar större delen av huvudpersonens liv, från barndomen till hennes näst sista år som presidenthustru. För Alice blir livet en resa från en anspråkslös tillvaro som bibliotekarie, till livet som välbärgad hemmafru, och så småningom "First Lady of the United States". Personligen tycker jag att det blir lite väl mycket ingående beskrivningar av middagar och andra rikemanstillställningar. Många av bokens skildringar för inte historien framåt det minsta, och det känns därför onödigt att boken är nästan 600 sidor lång. Men boken berör mig, och som läsare kan man inte undgå att känna stor sympati för presidenthustrun.

/Sara

Åtta procent av ingenting

Tel Aviv. Den där stan med de långa stränderna, trafikkaoset och det hejdlösa nattlivet. Den höga luftfuktigheten, doften av schwarma och smaken av hummos. Där är vi, där utspelar sig de två långa och 28 korta berättelserna i Etkar Kerens novellsamling. Och där möter vi paret som får en ponny istället för ett barn, snubben som varje natt ser sin älskade förvandlas till ett pilsnerdrickande fetto och historier om hundar, talande fiskar och givetvis sex, otrohet och hasch (det är ju trots allt Tel Aviv).
Jag tror det kallas absurd humor och kanske borde jag tycka att det är kul. Men jag är nog en tråkig fan, för jag gäspar mest och har svårt att motivera mig fram till slutet. Det är nog nåt som fattas hos böcker som förlaget måste kalla coola och underfundiga. Etkar Keren är ett jättenamn i Israel, men jag har svårt att se varför.
Det här roar mig helt enkelt inte. Men ska man ändå säga något positivt om boken, så är det att den inte alls berör konflikten, utan handlar om människor som kanske kunde vara du eller jag. Att folk även i Israel är som vi, kan man kanske behöva påminnas om.

måndag 10 maj 2010

Den store karaktärsskildraren Yates

1961 gav Richard Yates ut sin första roman Revolutionary Road. Nu är det förmodligen fler som sett filmen än som läst boken (undertecknad t.ex.), men den som tyckte om Revolutionary Road rekommenderar jag att läsa Easter Parade, som är skriven av av samma författare. Yates stora styrka är hans karaktärskildring, och hans förmåga att tränga ända in till botten av karaktärernas psyke, och förmedla deras innersta tankar, känslor och handlingar, är verkligen fascinerande. Om man, som jag, är intresserad av människan som företeelse, ur ett psykologiskt och socialantropologiskt perspektiv, har man mycket ut av att läsa Easter Parade. Trots att författaren är en man låter han här två kvinnor stå i centrum för sin roman, något jag upplever som ganska ovanligt. Boken handlar om två systrars olika levnadsöden, och berättelsen tar sin början i och med föräldrarnas skilsmässa när flickorna är små. Efter den här skilsmässan blir ingen av systrarnas liv lyckligt. Storasyster, Sarah, som är väldigt vacker som ung, gifter sig och får barn tidigt i livet, och lever sedan ett hårt och destuktivt liv. Den intellektuella lillasystern, Emily, lever ett kärlekstörstande liv i storstaden, där hon avverkar den ena mannen efter den andra, vilket bara gör henne mer och mer ensam. Ja, det här är ingen munter berättelse, men den är inte heller tung i det avseendet att den blir jobbig att läsa. Tvärtom är det en väldigt lättläst bok, som man plöjer igenom ganska fort. Men tack vare Yates skickliga personskildringar lämnar den ändå en stark känsla efter sig, en känsla som dröjer sig kvar ett bra tag efter att man avslutat sista sidan och slagit igen boken.
/Sara

torsdag 6 maj 2010

Kunzelmann & Kunzelmann


Carl-Johan Vallgren är en intressant författare, som jag nyligen fått upp ögonen för. Samtidigt som han har ett fantastiskt språk, lyckas han även med konststycket att berätta sin historia på ett fängslande sätt. Boken Kunzelmann & Kunzelmann är en parallellhistoria om far och son i varsin tidsepok. Kunzelmann den äldre är en mycket intressant man, tillika en skicklig konstförfalskare i Tyskland under tiden för andra världskriget, som senare fortsätter sin kriminella yrkesbana i Sverige. Hans karaktär blir ännu mer intressant tack vare det faktum att han är bög, vilket ger läsarna möjlighet att följa hans kärlekstörstande eskapader både i ett homofobt Nazityskland och i ett Sverige som visar sig ha samma inskränkta syn på "sjukdomen". Kunzelmann den yngre är däremot en ointressant typ, som kan tyckas vara lite väl stereotyp i sin roll som bortskämd skitstövel. Han lever ett liv långt över sina tillgångar, med skulder upp över öronen, och vägrar ta ansvar för sitt liv. När fadern dör hoppas Kunzelmann den yngre på ett stort arv, men istället hinner verkligheten ifatt honom och han hamnar i en helt osannolik situation. Som tur är reder allt upp sig på slutet, lite väl bra kan jag tycka. För lika mycket som jag tycker illa om öppna eller olyckliga slut, lika mycket mår jag illa över perfekta Hollywoodslut, där alla karaktärer plötsligt svävar runt på små rosa, fluffiga moln och är sååå lyckliga. Men, bortsett från slutet, är boken både underhållande och lärorik.
/Sara

tisdag 4 maj 2010

Nå, int så lite råddigt

Om man som jag tycker om kärlek, musik, städer och finlandssvenska, så finns det en författare som aldrig gör en besviken. Han heter Kjell Westö och har i fyra romaner utforskat staden och människorna som finns där. Gör er inga illusioner, staden är Helsingfors och tiden är i huvudsak ett längesen passerat 60/70/80-tal och det finns en tydlig första och andra del. I den första delen möter vi dom tre vännerna som skulle bli grannlandets svar på Peter, Paul and Mary. Men riktigt så blev det inte. Den musikaliska karrriären gick i stå och en av vännerna (Jouni) gjorde karriär i media och politik - blev tom bjuden på middag hos president Kekkonen, den andre (Ariel) försvann i ett hav av droger och den tredje, den sköra överklassflickan Adriana mådde dåligt ända fram till sin förtida död. Inget triangeldrama i vanlig mening, utan betydligt krångligare än så. I andra delen möter vi bokens berättare Frank Loman, som på ett bananskal halkar in i historien genom den olyckliga kärleken till Adrianas lillasyster Eva. Han börjar nysta och forska i den misslyckade poptrions öden och äventyr, samtidigt som han äxer upp och blir man. En bok om staden och musiken är det och vi rör oss bland finska popkändisar och gator, torg och stadsdelar i ett Helsingfors som, som alltid i finlandssvenska romaner, verkar vara nästan lika svensk- som finsktalande (i verkligheten år det ungefär 95-5 till finskan). Nästan 600 sidor, många möten, människor och platser blir det. Krångligt, men ändå så självklart till sist. Och kärleken är med på ett hörn, men hamnar liksom på undantag, för det är annat som upptar människornas liv. Helsingfors känns som en hård stad som tar död på siina barn eller i alla fall bringar dom i olycka. Läsvärt, men inget mästerverk. Plus för coolt omslag.