torsdag 24 mars 2011

Tjugo år, två personer

Jag har varit nyfiken på David Nicholls bok One Day (svensk titel En dag) ända sedan jag först läste om att den kommit ut. Upplägget är lite annorlunda, då man som läsare får följa de två huvudpersonerna under en dag varje år i tjugo års tid, och det är nog just det, tillsammans med alla lovord boken fått, som fångade mitt intresse. Det börjar med att Emma och Dexter tillsammans spenderar första natten efter att de tagit examen från universitetet i Edinburgh, den 15 juli 1988. Den natten - som kunde ha blivit den sista gång de sågs, eller möjligen början på en kort romans - blir istället inledningen på en lång vänskap, som trots deras olikheter och de skilda vägar de tar i livet, är så stark att den håller dem samman under alla år som går. Nicholls tar med oss rakt in i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vilket blir till ett händelserikt och underhållande äventyr där vi få lära känna båda huvudkaraktärerna på djupet. Medan Dexter hoppar från den ena kvinnan till den andra, lever sitt ytliga liv i rampljuset och dränker sig i alkohol, lever Emma ett betydligt stillsammare liv där hon försöker komma underfund med vem hon egentligen är och vad hon vill göra. Samtidigt ligger en spirande kärlekshistoria huvudkaraktärerna emellan och gror någonstans i kulisserna, och trots att varken Emma eller Dexter vill inse det, vet läsaren hur rätt de båda är för varandra. Det enda som fattas är att de själva ska förstå det, och bestämma sig för varandra.

Den här boken fullkomligt slukade mig från pärm till pärm. Upplägget är briljant, och den är oerhört skickligt skriven. Det går bara inte att undkomma den starka känsla av inlevelse i Emmas och Dexters känsloliv som Nicholls serverar. Och när jag avslutat läsningen är jag helt bedrövad, både över att det gick som det gick och över att boken tog slut.

/Sara

måndag 14 mars 2011

Med 30-talskvinnan i fokus

Den börjar lovande, Kristina Sandbergs nya roman Att föda ett barn, och under den första tredjedelen har jag riktigt svårt att lägga boken ifrån mig. Med ett rikt och målande språk beskriver Sandberg den 20-åriga Majs spännande liv som nyinflyttad i 30-talets Örnsköldsvik, där hon arbetar på ett konditori, går på fester, men mest av allt går och trånar efter Erik som inte längre vill ha henne. Så griper ödet in i Majs liv och hon blir oväntat gravid med Thomas, som Maj inte ens känner och än mindre har några heta känslor för. Vad ska hon göra? Jo, givetvis ska hon gifta sig med Thomas efter att han har tagit sitt ansvar som man och friat - det är ju trots allt 30-tal - och så förvandlas plötsligt den unga och enkla Maj till hemmafru, ingift i en fin och välbärgad familj. Men livet är inte så lätt för Maj. Hon kämpar hårt för att passa in bland de fina människor som hon hamnat bland, och hennes svärmor, som bor i våningen under Maj och Thomas, gör allt hon kan för att inte Maj ska känna sig bekväm i sin nya roll. Snart visar det sig även att Thomas har svåra alkoholproblem, som Maj får allt svårare att värja sig emot.

Under ett års tid får man följa Majs liv i den här boken. Det är ett år då hennes liv förändras drastiskt, och ändå börjar jag så småningom att tappa intresset för berättelsen. Den densitet, med vilken Sandberg i början får berättelsen att fritt existera utanför bokens blad, tunnas ut allt eftersom, och jag upplever mest det hela som en beskrivning av vardagstristess och hopplöshet. Det må vara ett noga valt stilistiskt grepp, men det funkar inte hela vägen. I alla fall inte på mig. Ur ett språkligt perspektiv är dock den här boken en guldgruva. Kristina Sandberg behandlar orden som med stor skicklighet. Lite mer liv i berättelsen - ända till slutet - hade dock inte skadat. Men eftersom boken är den första i en planerad trilogi, ser jag ändå fram emot att få veta vad Sandberg kommer att göra av Majs livsöde i de kommande två böckerna.

/Sara