torsdag 29 december 2011

En tidsresa till 30-talets New York

Den som gillar F. Scott Fitzgeralds klassiker The Great Gatsby (Den store Gatsby), 1930-talet eller helt enkelt staden New York, bör inte missa Amor Towles Rules of Civility (Artighetsreglerna). Personligen är jag mycket förtjust i alla dessa tre och jag njöt därför av varje sida i Towles skildring av livet i 30-talets New York.

Historien tar sin början på en jazzbar i Greenwich Village. Det är nyårsafton 1937 och Katey är där med sin väninna Eve för att fira in det nya året. Under kvällen träffar de den stilige, charmige och välbärgade bankmannen Tinker Grey, och under inledningen av det nya året är de tre vännerna oskiljaktiga. De hittar på galna upptåg och besöker nattklubbar och fester tillsammans. Men sedan inträffar en bilolycka som förändrar allt. Tinker känner skuld till olyckan, och till att Eve har skadats, och försöker till varje pris ta sitt ansvar. Detta leder till att den spirande kärlekshistorien mellan Tinker och Katey kommer av sig innan den ens har börjat, och de tidigare så goda vännerna Katey och Eve glider isär. Katey försöker så gott hon kan att finna sig i situationen, men under året ska mycket komma att förändras för dem alla tre.

Efter att ha läst en del mindre bra böcker under hösten känns det som en befrielse att få ta sig an en riktigt välskriven, fängslande roman som den här. Den fantastiska upplevelsen som boken ger går dock inte att förmedla, så jag kan bara uppmana er att ta del av den genom att läsa boken.

/Sara

torsdag 22 december 2011

Tolstoj i Israel

Så slår jag upp den, med förväntningar tunga som en rysk klassiker. På flykt från ett sorgebud av David Grossman. I pressen har jämförelserna med "Krig och fred" duggat tätt. Och nog är det en historia om krig och fred, men ännu mer om kärlek, vänskap och om att se sina barn växa upp. Ora tvingar med sin gamle käresta och vän Avram på tur vandring uppe i Galliléen. Hon vill inte höra några nyheter, för samma dag har hennes yngste son skickats ut på ett updrag i armen, inne på Västbanken, som altid med fara för livet. Och lever man i Israel, så lever man med kriget som ständig följeslagare, alltid rustad för det värsta. Det blir en lång vandring, både rent konkret här på jorden, upp och ner för galliléiska berg med minnesplatser för dödade i alla krigen från 1948 och framåt, men också in i de gemensamma minnena och den komplicerade treenigheten som även inbegrep Ilan, som nu är ute urbilden och långt från Israel. Vem som älskade vem och hur det blev som det blev i livet får man aldrig några bra svar på. Och de dåliga samveten och den ångest man bär med sig som förälder blir man aldrig helt kvitt. Ja, det är mycket som läggs upp på bordet under den där vandringen, mitt i landet, men ändå långt från fronter och TV-nyheter. Avram och Ora går igenom allt. Det är ingen historia om hjältar, bara en fantastisk bok och en stor roman och några helt vanliga ovanliga människor i ett vanligt ovanligt land.

torsdag 8 december 2011

En skilsmässoroman

Anna och Mats bor inte här längre är den fristående fortsättningen på Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun. Den som läst den senare vet att Annas och Mats äktenskap hade havererat redan när familjen gjorde den misslyckade resan till Sicilien, men att de ändå valde att stanna hos varandra och försöka lappa ihop förhållandet. Nu har det gått tre år, och Anna och Mats har slutligen valt att skilja sig. Eller, Anna har bestämt att de ska skilja sig. För Mats envisas med att lägga hela skulden för skilsmässan på Anna. Det var hon som valde att bryta upp familjen och därmed är det hennes fel att äktenskapet gick åt skogen och att de två barnen hädanefter måste leva ett varannan-veckas-liv. Mats självömkan och bitterhet vet inga gränser. Ändå är det han som snabbt träffar en ny partner. I själva verket är inte ens skilsmässopapperen undertecknade när Mats kastar sig in i ett förhållande med den 19 år yngre Johanna. Ja, karaktären Mats är väldigt klichéartad, och man blir lätt irriterad på honom. Ändå är det nog tyvärr så att det existerar många Mats i det verkliga livet.

För den som någon gång skilt sig finns en stor igenkänningsfaktor i den här boken. Vi får följa Anna och Mats under de sex första, sköra månaderna efter separationen, då de tar sina första staplande steg ut i sina nya, okända liv. Och författaren lyckas riktigt bra med att förmedla både de känslor som det nyseparerade paret och skilsmässobarnen känner och de situationer som de ställs inför.

/Sara

torsdag 1 december 2011

Allt står stilla (röd, grinig gubbe)

När jag var ute och sprang i Norrköping förra helgen, så stötte jag på Halvars glasskiosk nere på promenaden. Och bibblan och badet. En halv generation män och några kvinnor vet nu exakt vad jag talar om. Mannen som tillät oss att vara romantiker (eller i alla fall säga det) och som visade vägen genom festande, nykterhet, andlighet och vidare. Jag vet att Lundell aldrig bett rollen som vägledare. Och jag vet också att man har rätt att downshifta och trappa ner sina ambitioner.
Men att göra det så till den milda grad som i den senaste romanen är att gå väldigt långt. Boken handlar, inte otippat, om en drygt sextioårig man som bor på Österlen och vi får veta mycket om denne mans världsbild. Helle Klein är en jävla fitta, till exempel och det verkar de flesta samtida tyckare och politiker vara. utom Juholt, märkligt nog. Mannen som i sina två första böcker utmanade systemet med sin rebelliska glöd, längtar nu tillbaks till det döda folkhemmet. Alla har såklart rätt att ändra sig. Men det är ett jävla gnällande boken igenom. Men vi får ingen historia. Vi får Lundells oredigerade tankar, ett tjatande om den dyra bilen som hela tiden går sönder och reseminnen från ön som han envisas med att kalla Teneriffa. Ett lojt lyxliv, där alla resurser finns, men ingenting verkar riktigt roligt. Och självklart är bokens huvudperson närmast oemotståndlig för unga kvinnor. Det fattas liksom bara annat. Det är ju en farlig tur att man inte känner Lundell, tänker jag genom läsningen. Alla i hans närhet verkar exploateras in på bara skinnet. Den sköna Anne, t ex, som har en väldigt levande förlaga, får sin sexualitet och beteende i sängen och på andra håll genomlyst in i detalj. Och det triviala lyfts upp och ges orimliga proportioner. Att man är ovän med sitt ex och ibland har konflikter med sina barn är inte direkt löpsedelsmaterial. Den autofiktiva romanen har generellt problem och denna bok är inget undantag. Det blir som en bloggroman med vissa fantasifulla inslag, även om Lundell självklart inte följer bloggar, det är tidningar som gäller. Och TV. Och man direkt ser när det är påhitt och när det är Lundells eget liv, som om det ena skrevs med rött och det andra med svart färgband
Lundell har blivit en lat författare; mannen som gav oss Jack, Sömnen och inte minst den underbara Vinter i paradiset kanske ska tänka ut en historia, ett äventyr till nästa gång.
För här är inte allt i rörelse, direkt. Röd, grinig gubbe hade varit en bättre titel.

tisdag 29 november 2011

Något alldeles extra

Bastarden från Istanbul är en omtalad roman som skrivits av den turkiska författarinnan Elif Shafak. När boken hade getts ut i Turkiet åtalades hon för att ha "förolämpat republiken Turkiet" enligt artikel 301 i den turkiska brottsbalken. Det här åtalet grundade sig på yttranden som några av de armenska karaktärerna gör i boken, och för detta hade hon kunnat bli dömd till upp till tre års fängelse. Åtalet lades dock ner, och nu har romanen översatts till över 20 språk, bl.a. svenska.

De två huvudpersonerna i boken är två unga kvinnor i 20-årsåldern. Titeln syftar på Asya, som är en envis och rebellisk, faderslös tjej som bor i Istanbul hos sin mormor och mostrar, varav en av de kvinnor som hon kallar "moster" egentligen är hennes mamma. I bokens inledning får vi bekanta oss med Asyas mamma när hon som 19-åring i utmanande, kort kjol och på höga klackar är på väg till sjukhuset för att göra abort. Nu blir det ingen abort, utan Asya föds och får växa upp med ovissheten om vem som är hennes pappa. I skolan kallas hos för "bastard" och det händer även att hennes mostrar använder det nedsättande ordet om henne. Den andra unga kvinnan som vi får följa är Armanoush - eller Amy som hennes mamma kallar henne - som bor i USA. Hon har en armensk pappa i San Francisco och en amerikansk mamma som bor i Arizona. De båda unga kvinnorna förs samman när Armanoush åker till Istanbul för att utforska landet som hennes armenska släkt flytt från, och Armanoush ber att få bo hemma hos sin styvfar Mustafas släkt under sin vistelse i Istanbul.

Naturligtvis blir det en del förvecklingar under resans gång, och naturligtvis finns det en hel del familjehemligheter som spökar i bakgrunden. Romanen är inte normbrytade på det viset. Men den är väldigt speciell på så sätt att den är skriven av en turkisk kvinna som på ett kritiskt sätt både beskriver sitt land och det historiska folkmordet på armenier som ägde rum 1915. Man kan förstå att det finns de som tycker att författarinnan har förolämpat Turkiet, men det är lite svårare att förstå att man genom att skriva en roman kan riskera att hamna i fängelse i tre års tid.

Bortsett från att boken är revolutionerande är den också väldigt välskriven rent litterärt. Själva historien håller hela vägen, och författaren använder språket på ett skickligt sätt. Miljöerna och de olika karaktärerna beskrivs dessutom på ett målande och tidvis humoristiskt sätt, som är väldigt tilltalande. Vad sägs t.ex. om karaktärer som omnämns som "den Periodsupande Skämttecknaren", "den Ovanligt Obegåvade Poeten" och "den Ickenationalistiske Manusförfattaren till Ultranationalistiska Filmer" vilka är några av de udda figurer som Asya umgås med på sitt stamhak Café Kundera? Och när Shafak beskriver Istanbul är det på ett sätt som får läsaren att själv delta i stadens puls och känna dess dofter. Kort sagt, det här är en bok som är värd att läsas, både som en underhållande roman, som en intressant inblick i dagens Istanbul, och som en historisk glimt av den förföljelse och de våldsamheter som armenierna utsattes för för snart 100 år sedan.

/Sara

söndag 27 november 2011

Från Värnamo till Gulag

Jag minns affischerna som satt i nedgången till hållplatsen vid Frölunda torg. KPS, kommunistiska partiet i Sverige, stod det och jag fattade snabbt att det var ett Albanienparti. För vänstern till vänster om VPK var trottar, maoister eller albaniendiggare. Och så r-arna som var lite av varje. Och så gammelgubbarna i APK, de sovjettrogna. Alla företrädde den enda rätta vägen, såklart och huvuddelen av kampen förde de mot varandra. Alla hade sina egna slagord som var lätta att känna igen. Den svenska vänstern förökade sig genom delning.
Jag vet, för jag var med på ett hörn. Och nu vet jag vem som klistrade affischen på Torget, det var Magnus Utvik, en av två KPS-are i Göteborg vid den tiden. Två pers, alltså, som skulle organisera revolutionen i stan, främst genom att klistra affischer och sälja tidningar i Brunnsparken.
Man ska inte raljera över människors tro, men hur i helvete kan man går så vilse att man dyrkar massmördare och tror att att det bästa för Sverige är en enpartistat? När Sverige, då som nu, är mer lyckat som land än något som någonsin kallat sig socialistiskt. Svaret är: det börjar i liten skala.

När vi möter den unge Magnus är han medlem i KU, VPK:s ungdomsförbund, i Värnamo av alla ställen. En skammens rodnad drabbar mig när jag känner igen det patetiska försvaret av DDR och Kuba, som man ägnade sig åt. Jag minns själv hur åthutad man blev om man inte förstod de särskilda problem som krävde murar och k-pistar. Och hur pappersbristen på Kuba gjorde att bara en dagstidning kunde komma ut. Magnus drömmer om revolutionen.
Men när fullmäktigekvinnan pratar om små lokala frågor, så blir han besviken och när medelklassbarnen klär ut sig i murarskjortor och jordskor, så blir det för mycket. Så ser inte en arbetare och revolutionär ut. Precis då kommer sekten till stan. Som en ung Carola som går från svenska kyrkan till Livets ord går Magnus från de beskedliga VPK-arna till stalinisterna. Här får han alla svar utan minsta tvekan. Och när han sen ska bli aktiv så bestämmer andra helt vad som ska göras. Och helst ska han sälja sin fina stereo och ge pengarna till sekten.
Och centralkommitten låter honom flytta till Göteborg och förflyttar även en annan kamrat dit. Men kampen går trögt, ty arbetarklassen vill inte se ljuset. 50-60 pers var KPS när de var som störst, sägs det. Och ändå alla dessa svulstiga ord och begrepp. Man ljuger inte bara för omvärlden, man ljuger allra mest för sig själv. Och det slår mig dessutom hur jävla tråkiga extremvänstermänniskorna var. Allt kul var förbjudet. Magnus Utvik skriver för att själv göra sig fri från slaggen som blivit kvar efter de tre tonåren i sekten. Han söker upp gamla bekanta och även hos dem sitter ärren kvar. Idag dyrkar ingen svensk Stalin på samma vis. Men sekter kommer och går och det spelar nog ingen större roll om det är i revolutionens eller frälsningens namn övergreppen sker. Det är samma auktoritära ledare, samma enda sanning och samma krav på att ge allt för saken.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag bara var inne och flörtade en stund med extremvänstern och att jag ville vara glad och fri, snarare än den som frälste världen. Magnus Utviks bok visar hur lätt det går att hamna väldigt fel och hur svårt det är att komma tillbaks. Det är en mycket viktig bok.

torsdag 24 november 2011

Inte så mycket heyhooletsgo.

John Cummings var gitarrist i det legendariska bandet Ramones, kanske en smula anonym bakom Joey och DeeDee men givetvis coolare än Tommy. Han dog i cancer 2004, men då var bandet sedan länge upplöst och två av medlemmarna döda. Allt detta vet vi. Vi vet dessutom att Johnny Ramone var något så ovanligt som en rockare som gillade Nixon och Reagan och som ropade "God bless president Bush!" när bandet valdes in i Rock and roll hall of fame.
Om denne man har Bengt Ohlsson skrivit en roman som utspelar sig under hans sista år i livet, varvat med tillbakablickar från bandets aktiva år. Man får höra om spelningar och groupies, om förhållanden och turneer, men huvudhistorien handlar alltså om Cummings insjuknande och livet som före detta rockstjärna i Los Angeles.
Det lyfter aldrig riktigt. Prosan är sympatiskt korthuggen, men saknar de där riktiga aha-ögonblicken. Det är också ett lite skumt grepp att blanda verkligt existerande (eller döda) personer med påhittade figurer. Man kan lugnt fråga sig om meningen med det. Om Bengt Ohlsson valt att kalla huvudpersonen för något helt annat hade han kunnat fabulera helt fritt och ta ut svängarna utan att behöva hålla sig inom de ramar som vem som helst kan googla fram. Nu faller storyn mellan stolarna och det är lite synd. John Cummings liv var visst inte så himla intressant ändå. Inte så mycket heyhooletsgo.
Mer bilfärder i Los Angeles och god mat från delin. Och det räcker inte riktigt.

söndag 13 november 2011

Ytterligare ett mästerverk i novellform

Jonas Karlsson har för tredje gången lyckats åstadkomma en välkomponerad novellsamling. Den här gången handlar det om elva stycken noveller av mycket varierande längd. Titelnovellen Spelreglerna, som är en ologisk sammansättning av totalt olikartade instruktioner, är helt genialisk, och den för mina tankar till verk av den store Tage Danielsson. Jonas Karlsson ville själv att titelnovellen skulle placeras som nummer två i boken eftersom hitsingeln på skivor förr i tiden ofta lades som nummer två. Men förläggaren ansåg att den skulle ligga som nummer tre, och så blev det. Novellen Fakturan är betydligt längre än övriga noveller i boken, då den upptar hela 72 av bokens 183 sidor. Fakturan, där en man får en faktura på ett mångmiljonbelopp, liksom Huvudsaken, där en ny kroppsdel plötsligt växer ut på ryggen på en person, är riktigt obehagliga att läsa. Över lag är denna novellsamling mörkare än Karssons första två. Men den har ändå många likheter som sina föregångare. Vi får exempelvis anledning att återvända till restaurang Gondolen, där två vänner har stämt träff för lunch, och det finns också den här gången noveller i boken som har anknytning till varandra på ett mycket speciellt sätt. Jonas Karlsson har ännu en gång visat att han inte bara har kvalitet som skådespelare, utan att han också en riktigt bra författare.

/Sara

måndag 7 november 2011

Ett ensamkommande flyktingbarn från Wien

Och i Wienerwald står träden kvar. En jävulskt vacker boktitel, romantisk, drömmande, rent av poetisk. Men den boken som jag precis lämnat tillbaks till Rosengårdsbiblioteket är saklig, prosaisk och baserad på verkliga människoöden. 500 prydligt sorterade brev från Wien till skånska och småländska byar, från raslagar till den föregivna frihetens bastion i Sverige.
Den judiske pojken Otto Ullman får chansen att lämna sin hemstad precis när det nazistiska pöbelväldet tar över, men några år innan förintelsen blir industriell. Elisabeth Åsbrink har gjort sin research och berättar utan pardon, inte bara om det vi hört förut om hur situationen gradvis förvärrades för Europas judar, utan också hur antisemitismen kom att dominera även Sveriges migrationspolitik.
Ty Sverige har ett mörkt förflutet, precis som vi fortfarande har en usel och snål asylpolitik. Och argumenten känns igen: de tar våra jobb, de har ett negativt inflytande på vår kultur. Men Otto får i alla fall chansen att gå ombord på på tåget till Sverige och mamma och pappa blir kvar. Otto är ett ensamkommande flyktingbarn. I början är breven många och detaljerade, men efterhand blir de färre och mindre engagerade. Och självfallet upphör breven att komma när Ottos föräldrar blir till siffror i statistiken över mördade judar.
Parallellt med historien om Otto möter vi en annan yngling, den naziflörtande Ingvar Kamprad. Han får representera den del av Sverige som beundrade Hitler och vi får detaljerat veta hur hans nazistiska engagemang såg ut. Med tiden ska deras öden delvis sammanflätas, när Otto kommer som dräng till familjen Kamprad. En jude hos antisemiterna, men som så ofta är det inte så mycket kvar av rasismen när det kommer till människor av kött och blod öga mot öga. Ingvar och Otto blir vänner för en tid, innan de åter skiljs åt. Kanske är just den delen lite onödig. Den organiserade nazismen var aldrig särskilt stor i Sverige. Förvisso var Kamprad nasse, men hur många har inte under åren haft perioder när de sympatiserat med förfärliga regimer? Halva kultursverige, vågar jag påstå.
Elisabeth Åsbrink är en driven och engagerad författare. Det är inte alltid de stora orden som används; breven talar sitt tydliga språk och även siffror och yttranden från myndigheter och den sorglustiga Svenska Israelmissionen, som var verksam i bl a Wien för att få kristi mördare att låta sig döpas. Elisabeth skriver om det som var och om det som är. Om hur korkade föreställningar om den andre kan få groteska konsekvenser och om hur det påfallande ofta är villiga byråkrater som ser till rasismens konsekvenser kläs i ett språk som avväpnar.
Det är samma flyktingpolitik nu som då och samma antisemitism nu som då, verkar hon vilja säga. Och jag nickar och håller såklart med. Och förbinder mig ännu en gång att kämpa för öppnare gränser och för judarnas rätt till sitt hemland.

tisdag 1 november 2011

Inte så himla happy ändå

Maria Sveland och Katarina Wennstan har redigerat en antologi till försvar för skilsmässan. Eller rättare sagt, till försvar för den vita radikala medelklassmammans skilsmässa. För bland de ansiktena som bjudits in att medverka återfinns nära nog bara såna som dricker öl på medis och jobbar med media, typ. Den enda som sticker ut är Gudrun Schyman, men så är ju hennes inägg också mindre från naveln och mer från hjärnan om man säger så. Vare sig män eller människor från planeten förorten eller planeten radhuset tilåts medverka. Det är en bok av såna som oss, sannolikt riktad till såna som oss. Det gör samlingen en smula likriktad och elitistisk, kan man lugnt säga. Man vet liksom vad som ska komma runt nästa hörn: det är rätt att skilja sig, det är nästan aldrig en dag för tidigt. År 2011 bland oss som bor i innerstan och har högskoleexamen är det som straffspark mot öppet mål. Ingen kommer att säga emot. Jag får intrycket i några av berättelserna att man urskuldar sig och ju mer happy man säger sig vara, desto mer tror jag så. Relationer kan uppstå och försvinna, så är livet, det är ingen stor sak. Men så värst kul är det inte. Det hade varit spännande om i alla fall någon analyserat den förytling av relationer mellan människor som internetåldern gett oss; hur nästa egoboost kanske bara finns två klick bort och hur biljetten ut ur relationen ständigt finns nerknölad i bakfickan. Vad är det som gör att vi inte verkar palla med motgångar i våra förhållanden?

Mina barn har aldrig tackat mig för att de blivit hänvisade till fjortondagarsskärvor eller ens varannanveckasparadis. Ganska så tvärtom, faktiskt. Möjligen är de unika, men jag tror inte det. För deras och andra skilsmässoungars skull kunde man kanske skruva ner happyhappysnacket en smula och ärligt sett sig i spegeln en stund. Den där ölen på medis finns kvar, jag lovar. Att kämpa är inte alltid dåligt. Allt är inte svart eller vitt.

söndag 30 oktober 2011

Medryckande skildringar från Sverige och världen

Han har nästan kommit att bli som en husgud för mig, Gellert Tamas. Tidigare har han bland annat skrivit de omtalade böckerna Lasermannen och De apatiska, och nu har han kommit ut med en bok som är en samling av hans viktigaste journalistiska reportage, från revolutionen som ledde fram till östregimens fall i Prag 1989 till revolutionen i Kairo 2011 som ledde fram till president Mubaraks fall. Titeln En hel sekund i livet har han lånat från inledningen av Stig Dagermans dagsedel Liten måndagströst. Detta eftersom Dagerman är en av Tamas största inspirationskällor. Och liksom Dagerman beskriver Tamas de samtida, stora och viktiga politiska händelserna både i Sverige och i världen, om än inte i lika poetiska ordalag som Dagerman.

Det är fascinerande att läsa Tamas reportage eftersom han lyckas komma dem han intervjuar så nära. Många av intervjuerna och skildringarna äger rum i personernas hem och många sker också mitt i händelsernas centrum, av en journalist som brinner av engagemang. Lägg där till att Gellert Tamas behärskar det skrivna språket mycket bra, så har ni framgångsreceptet för en lyckad journalist som även kan prestera väl i bokform. Efter varje reportage har Tamas lagt in en kommentar, som beskriver vad som hände efter att reportaget skrevs, och som fungerar som en lite mer objektiv blick i backspegeln. Dessa kommentarer lyfter reportagen ännu mer.

De teman som döljer sig bakom bokens reportage är av väldigt olikartad karaktär. Förutom revolutionerna i Prag och Kairo beskriver de några av maktens män i Skandinavien: Göran Persson (av Tamas kallad "han som bestämmer"), Horace Engdahl (kallad "översteprästen") och norska Fremskrittspartiets partiledare Carl Ivar Hagen (kallad "förföraren"). I delen om maktens män finns även reportaget om "förnekaren", Hasse Elofsson, ett skinhead som bestämt hävdar att förintelsen av judarna aldrig har ägt rum. Reportaget med Hasse är skildrat genom en resa till Auschwitz, som Gellert Tamas själv anordnade och tog med sig Hasse på, och där låter han Hasse själv berätta både om sin skeva verklighetssyn och sina tvivel på den. En socialantropologisk studie om AIK:s ökända hejarklack, Black Army, finner man också i boken, där Tamas och hans fotograf själva deltar i klacken för att observera medlemmarnas förehavanden. Dessutom finns ett reportage som beskriver gränslös kärlek mellan svarta och vita i Sydafrika, ett som beskriver jakten på krigsförbrytaren Karadizic, ett som följer ett ungdomsgäng i stockholmsförorten Husby, och ett som både skildrar författaren Harry Martinssons liv och arbetslösheten bland unga under början av 90-talet i Blekinge. Därtill finns många andra intressanta reportage som är värda att läsas.

Jag är helt enkelt förstummad efter att ha lagt boken i från mig. Och en tanke om att man borde använda sig av Gellert Tamas i skolundervisningen väcks hos mig. Tamas intressanta och medryckande berättelser skulle kunna vara en utmärkt källa till kunskap både vad gäller historiska och samtida händelser i stället för trista läroböcker. För hur det än är, en skildring gjord av en engagerad och skicklig berättare som faktiskt var där när det hände, vidgar vyerna hos alla som får ta del av berättelsen.

/Sara

söndag 23 oktober 2011

En trolös man

Han trodde inte på gud, Bo Widerberg, men däremot trodde han väldigt mycket på sina olika filmprojekt och på sin förmåga att instruera och peppa skådisar. Han kunde hissa människor till skyarna och dyrka marken under deras fötter, men lika gärna kunde han skälla ut dom efter noter och p¨å alla sätt bedra dem. Den bild vi får av demonregissören är den av någon som själv står i centrum för sitt universum. Och antingen är man med eller mot honom och det kan skifta fort. Han var uppenbarligen en svår människa att leva och samarbeta med. Han svek, bedrog och var på alla sätt trolös och otrogen. Det var väl filmen som var hans enda vän och älskade. Fruar, flickvänner och andra bekanta förefaller ha varit statister eller på sin höjd biroller. Mårten Blomkvist, som är filmrecensent på DN och Bos svärson har skrivit en mycket omfattande biografi över den svenske legendaren till regissör. Redan där kan man ju ha invändningar. Det måste vara svårt att skriva ett standardverk om någon man kände och i synnerhet om denna någon haft ett stundtals komplicerat förhållande till ens livs kärlek.
Det är ett svårt uppdrag Blomkvist åtagit sig. Men han beskriver noggrant Widerbergs sätt att göra film, hans ideer och alla kriser som uppstod och resulteten, allt från höjder som Kvarteret korpen, till dalar som Victoria och Kärlek 65. Den som läser Blomkvists bok får oanade insikter i hur filmideer föds, hur man raggar finansiärer och medarbetare och hur man hittar skådisar på teatrar och i skolfotokataloger. Som läsare känner man verkligen intensiteten hos filmskaparen, men man lider också med alla människor som kom i Widerbergs väg utan att finna nåd eller de som föll i onåd. Vi får också veta mycket om privatpersonen Widerberg och precis som man kan tänka så var kvinnor ett njutningsmedel och objekt för den store regissörens njutning. Barnen var hans ögonstenar, så värdefulla att de en efter en fick vara med i filmerna, från Nina i Kvarteret Korpen till Johan i Lust och fägring stor.
Det jag saknar lite är analysen av den politiske Widerberg. För mig var Bo en filmens blandning mellan Björn Afzelius och Ulf Lundell (på mer än ett sätt, uppenbarligen), men den analysen ges knappast någon plats. Hur som helst är det intressant läsning för oss som gillar film och intresserar oss för den manliga naturen.

tisdag 18 oktober 2011

Poesi i prosaform

Hon är egentligen poet, Linda Boström Knausgård, och det märks när man läser hennes första prosabok Grand Mal. För språket hon använder är riktigt poetiskt. Grand Mal är en novellsamling som rymmer 20 stycken noveller, vilket känns som ett stort antal med tanke på att boken bara består av 106 sidor. Följdaktigen är de flesta novellerna ganska korta, vilket är synd eftersom man inte riktigt hinner bekanta sig med historien innan den är slut. Dessutom känns många av novellerna lite ogenomtänkta på så sätt att det inte riktigt verkar som att Knausgård har någonting att säga med dem. De väcker helt enkelt inget intresse hos mig som läsare, utan passerar förbi utan att lämna något avtryck. Ett par av novellerna är dock lite starkare jämfört med övriga noveller i boken, exempelvis själva titelnovellen, Grand Mal (vilket är beteckningen för ett epileptiskt anfall), där två nyblivna föräldrar hamnar i konflikt om huruvida de ska döpa sitt barn eller inte eftersom de inte är kristna i bibelns mening. Ett annat exempel är novellen Babyalarmet, som också beskriver en situation mellan två småbarnsföräldrar, och där framför allt mammans hysteriska rädsla för att hennes barn inte ska ha det bra. Den här novellsamlingen hade vunnit på att några av de svagare novellerna plockades bort, medan de starka kunde ha behållits och några av dem arbetats om och kanske förlängts en smula. Men det märks att Knausgård har kapacitet att skriva bra prosa, och, som inledningsvis nämndes, hennes poetiska språk är ett stort plus.

/Sara

måndag 17 oktober 2011

Experiment i Londonmiljö

Himmel över London är en märklig bok. Att han har en speciell författartalang, Håkan Nesser, det visste jag redan innan jag läste boken, men den här gången har han nog faktiskt krånglat till det lite väl mycket för sig. För nu när Nesser inte längre vill skriva deckare försöker han sig på en ny typ av genre. Den experimentella berättartekniken, som går ut på att förvirra läsaren.

Boken handlar om Leonard Vermin, som snart ska dö i cancer. Men först ska han fira sin 70-årsdag, och det planerar han att göra i London, dit han har bjudit sin hustru, Maud, och hennes två barn, samt ytterligare två hemliga gäster, för att fira dagen. Leonard har planerat kvällen noga, och vi anar snart att det handlar om att någon form av avslöjande kommer att göras under middagen. Medan läsaren får följa Leonards och hans gästers väg mot kvällen i London, bjuds det på återblickar i Leonards liv, där det som skrivits i Den gula anteckningsboken avslöjas för läsaren. För där finns den för honom så viktiga kärlekshistorien - som också är en spionhistoria - och som utspelades sig under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet mellan Leonard och den tjeckoslovakiska kvinnan Carla. Så småningom börjar läsaren också bjudas på en sidoberättelse om den udda enslingen Lars Gustav Selén från staden K-, och frågan är hur denne man passar in i författarens pussel.

Nesser misslyckas inte med sitt experimenterande, naturligtvis inte. Han är och förblir en stor författare den gode Nesser. Men det hänger en hel del lösa trådar kvar på slutet, och de har inte ens någon större mening utan känns bara onödiga. T.ex. drar Nesser in en seriemördare i berättelsen, trots att det här inte skulle vara en deckare, och trots att det inte finns någon större mening med denne karaktär. Varför göra det så oerhört krångligt? Och varför avsluta med en sådan farsartad scen? Det är onödigt och förvirrande, men ändå alldeles underbart Nesserskt.

/Sara

söndag 16 oktober 2011

Moderspassion

Majgull Axelssons senaste roman Moderspassion utspelar sig till att börja med på vägkrogen Sallys Café & Restaurang utanför Arvika. Krogen drivs av Minna, som fått ärva den av sin moster Sally. Det är höst, och en våldsam storm med regn och översvämningar har dragit in över landet. En grupp människor tvingas ta skydd mot ovädret inne på Minnas vägkrog, och medan stormen viner utanför väggarna rullas karaktärernas livshistorier, såväl som livslögner, upp. Där finns Tyrone från räddningstjänsten, restaurangbiträdet Anette, som tillägnat sitt liv till att ta hand om den supande Sonny, journalisten Ritva som är ute efter sitt scoop, och den alkoholiserade före detta Dramatenskådespelerskan, Marguerite, med hennes självupptagne och elake man Henrik. Minna själv är ensamstående mamma till en dotter som för en utomstående betraktare har allt: dyra prylar och kläder, oerhört fina betyg och ett mycket fördelaktigt utseende. Men något är fel. Vad hände med dottern som hade allt? Minnas livslögn är större än någon kan förstå, och bakom den döljer sig samhällets kvinnoförakt som Minna till sin stora fasa fått se förgöra såväl hennes mamma som hennes dotter. Men Minna tvingas, efter ovädersnatten, att se sanningen i vitögat, frigöra sig från sina demoner, och ta itu med sitt liv.

Det här är en mörk roman, ja, fullkomligt nattsvart. Det stora temat är moderskap, med underteman som skam, skuld, lögner, sorg och sexualitet. Och det blir tungt och så ångestfyllt så att jag nästan inte vill läsa mer. Men jag läser ändå. För Majgull Axelsson är en bra författare, och jag vill gärna att hon ännu en gång ska lyckas lika bra som hon gjorde med Aprilhäxan. Men hon når inte dit den här gången heller.

/Sara

onsdag 12 oktober 2011

Frihet är ett lustigt ord

Greenwashing, svek, bitterhet och vulgärkapitalism. Kärlek, hat, missunnsamhet och politik. Och sex. Jag har sträckläst en roman, tjock som en tegelsten och jag har fått en litterär upplevelse som bara matchas av några få ögonblick i en karriär som romanläsare som började med Jack 1976.
Och lika svårt som jag har att nyansera och moderera mina känslor inför boken , lika svårt är det att beskriva vad detta mästerverk handlar om. Men det börjar på en gata i Minnesota där familjen Berglund bor, i ett område som så sakteligen gentrifieras.
Familjen Berglund är inga änglar, men en liberal medelklassfamilj i mellanvästern som försöker göra det rätta. I alla fall pappa Walter, fågelskådaren, naturvännen, juristen, alkholistbarnet, klassklättraren. Och mamma Patty är hemmafru, precis som det ska vara och går hemma och minns sin karriär som basketstjärna på college, för så mycket annat har hon väl inte att syssla med. Jo, en del bråkande med grannarna blir det. Inte ens hennes stora kärlek är väl egentligen drömprinsen, hans punkmusiker till roomate på college var väl egentligen mycket mer spännande. Och barnen Jessica och Joey är såklart barn, men ganska snabbt blir de vuxna meed allt vad det innebär. Sen följer vi familjen bakåt och framåt i tiden och alla detaljer, känslor och platser är med.
Walter ser sin son växa upp till en republikansk rovgirig kapitalist och ser sitt äktenskap haverera, precis som han själv förvandlas på vägen från framgångsrik jurist till ensam och bitter rättsaverist.
Men alla familjemedlemmar får sin demokratiskt beskärda del av romanen som är full av detaljer, intriger och cliffhangers som alla hänger ihop och får sin förklaring. Och människorna i boken är just människor; ingen är god, ingen är ond, precis som det är i den verkliga världen. Och frihet är ett lustigt ord, ty du är aldrig friare än människorna i din närhet.

måndag 10 oktober 2011

Theorin överger Öland

Intrigen i Johan Theorins senaste bok låter lockande. Förskolläraren Jan Hauger kommer som nyanställd vikarie till förskolan Gläntan, som ligger precis intill muren vid Sankta Patricias regionklinik. Sjukhuset - som går under öknamnet Sankta Psyko - är säkerhetsklassat, och rymmer bl.a. tvångsvårdade, psykiskt sjuka våldsbrottslingar. De barn som vistas på Gläntan har föräldrar som är intagna på sjukhuset, och barnen är där för att kunna hålla en regelbunden kontakt med sina föräldrar. Genom en källargång som förbinder förskolan med sjukhuset följer förskollärarna barnen till besöksrummet på kliniken, där föräldern väntar. Tre av barnen väntar på att bli placerade i fosterfamilj, och som en tillfällig lösning har man valt att låta dem övernatta på förskolan tillsammans med en pedagog. Jan är engagerad i sitt arbete och blir snabbt omtyckt av både barnen och personalen på förskolan, men läsaren får tidigt veta att det är vissa saker som han hemlighåller för omgivningen. Det verkar finnas en plan bakom Jans val av arbetsplats, och det finns en händelse med en försvunnen pojke från Jans förflutna som ligger och spökar i hans medvetande.

Efter att ha låtit sina tre tidigare romaner ur den planerade kvartetten utspela sig på Öland, har Theorin nu valt att låta sina läsare vänta på den fjärde och sista Ölandsboken och istället sticka emellan med en bok som utspelar sig i trakten kring Göteborg. Resultatet blir att boken inte uppnår den mystik som naturskildringarna framkallade i den karga, ödsliga Ölandsmiljön. Istället försöker Theorin skapa mystik med hjälp av den slutna psykiatriska sjukhusmiljön, men det lyckas inte riktigt. Dessutom är berättelsen inte alls trovärdig. Både karaktärerna och scenarierna är lite för urflippade, så tyvärr Theorin, du borde ha hållit dig kvar på Öland.

/Sara

söndag 2 oktober 2011

Tillbaka till framtiden på skånska

Anders: Så kom då Torbjörn Flygts efterlängtade uppföljare till den tio år gamla augustprisvinnaren. Underdogen har blivit till en outsider, i alla fall i sina egna ögon. Själv möter man en inte alltför originell student i Lund med flickvän, fester, tentor och polare, presenterat på ett språk som inte så lite lånar från Lundell, men som är underbart som en bal på slottet, eller i varje fall en tentafest på någon av universitetets alla nationer. Och precis som den store UL:s figurer, så har studenten Johan Kraft starka drag av sin författare och alla andra är liksom biroller. Nere i Malmö, 15 km sydväst om stundentmetropolen, finns Johans rötter och de andra grenarna på trädet kallat familj och släkt.

Sara: Boken börjar ganska trögt, och man undrar om det verkligen var så klokt av Flygt att skriva en fortsättning på den vinnande berättelsen om underdogen Johan. Till att börja med är det mycket fokus på studentlivet i Lund, och det känns aningen tröttsamt. Den som med stor förväntan tar sig an Outsider gör sannolikt det för att få reda på hur det gick senare i livet med de karaktärer som man fick möta i Underdog, och det dröjer tyvärr ett tag innan Flygt på allvar släpper in några andra karaktärer än Johan och hans studentkompisar i berättelsen.

Anders: Tidsmarkörerna är många och roliga att återse för oss som var med då, liksom miljöerna i Lund och Malmö. Flygt är bra på att beskriva en ung students vånda med sig själv, han har en klar och tydlig klasståndpunkt (som man skulle sagt på Smålands nation), men de försök till samhällsanalyser han kommer med känns lite påklistrade. Det är lätt att raljera, men svårt att sticka ut hakan och stå för något eget. När karaktären Pernille kommer in i handlingen, så frågar hon Johan Kraft varför han studerar det han gör och han står svarslös. Ja, Torbjörn Flygt, varför skrev du just den här boken?

Sara: Jag tycker ändå att boken är bra för att vara en uppföljare till en så pass hyllad bok som Underdog. Förväntningarna var stora men Flygt är en skicklig författare och han är oerhört välformulerad i sitt språk, även om det är ganska irriterande att texten saknar dialogmarkörer. När han sedan väl beger sig utanför den tradiga studentmiljön i berättelsen blir den mer intressant. Men någon outsider är inte Johan Kraft, hur mycket Flygt än vill ha honom till det. Däremot finns det andra karaktärer i boken som kan göra anspråk på den benämningen.

Anders: Det är för den delen inget fult i att vara en ganska vanlig person. Kanske nästa del kan heta insider? För händelser alldeles i slutet öppnar för en tredje bok. Johan i sin krafts dagar med skilsmässor och varannanveckasliv. Det blir spännande, skulle jag tro.

Sofia Nordin: Gå sönder, gå hel

Jag hade inte hört talas om den tvåfaldigt Augustprisnominerade (för sina ungdomsböcker) Sofia Nordin tidigare, men när jag hittade hennes första vuxenbok Gå sönder, gå hel, på biblioteket fastnade jag genast för den och plockade med mig den hem. Och jag blev inte besviken, verkligen inte.

Boken är komponerad på ett näst intill mästerligt sätt, med två parallella historier, där man så småningom kan ana hur de hänger ihop. I den ena historien har en kvinna just börjat skapa sig ett nytt liv, genom att ta sig namnet Anna Vredholm, och leta upp en alldeles vanlig man vid namn Anders. De skaffar snabbt två alldeles vanliga svenska barn vid namn Sara och Johan, och Anna är nöjd med projektet att lyckas smälta in och verka helt normal. I den andra historien har en kvinna som kallar sig Freja just kidnappat sin tvillingsysters fem månader gamla dotter, och hon ger sig ut till familjens stuga i skogen med den lilla. Men familjen kommer förstås ut till stugan för att leta efter dem, och Freja flyr hastigt ut i skogen, där hon och Ilja, som hon kallar sin systerdotter, överlever med hjälp av naturens resurser i den tidiga hösten. De tar sig så småningom till Stockholm där Freja och Ilja tvingas leva ett hårt liv som uteliggare i den allt kallare hösten.

Det är med psykologisk intensitet som Sofia Nordin för fram sin berättelse, och den är så spännande att det nästan är helt omöjligt att lägga boken ifrån sig innan den är utläst. Intensiteten byggs upp tack vare att historierna utspelar sig i huvudkaraktärens huvud, och händelserna ses genom dennes ögon. Författaren leker också med läsaren genom att den ena historien är skriven i presens och den andra i imperfekt. Hur hänger det egentligen ihop? Det är skickligt och genomtänkt, och när jag läst slutet blir jag tvungen att läsa början igen.

/Sara

lördag 24 september 2011

Vanessa och Virginia

Som Susan Sellers titel antyder handlar boken om relationen mellan två systrar, konstnären Vanessa Bell och författarinnan Virginia Woolf. De är olika, och de har ett komplicerat, konkurensfyllt systerskap, där de varken kan leva nära varandra eller långt ifrån varandra. Medan storasyster Vanessa lever familjeliv och försöker hinna med att måla tavlor samtidigt som hon tar hand om de tre barnen och lever i ett öppet äktenskap med älskare som kommer och går, satsar den två år yngre Virginia på sitt skrivande i en betydligt lugnare miljö. Hon gifter sig visserligen, men hon skaffar inga barn, och hon blir mycket framgångsrik. Den här romanen är skriven ur Vanessas perspektiv, så det är hennes känsloliv läsaren får uppleva. Genom hennes ögon är Virginia den som är starkast, och den som gång på gång får rycka ut och ta hand om sin storasyster under hennes mörka stunder i livet. Trots detta vet den som kan den verkliga bakgrunden att det faktiskt är Virginia som ger vika för mörkret i sitt liv genom att begå självmord i mars 1941.

Det här är en roman, men den är baserad på verkliga händelser ur de två systrarnas liv. Eftersom Susan Sellers är professor i engelsk litteratur har hon förstås haft mycket att bidra med i ämnet. Detta är dock hennes första roman, och hon kanske inte riktigt är att betrakta som en god prosaist. Därmed inte sagt att boken är ointressant. Nej, den lyckas förmedla de känslor som Vanessa upplever på ett medryckande sätt - mycket tack vare att boken är skriven i jagform - och de båda systrarnas liv är självklart intressanta att fördjupa sig i. Men Susan Sellers kommer nog tyvärr aldrig att skriva en bestseller.

/Sara

söndag 18 september 2011

Oh, lonesome me!

Egentligen är det väl ingen som förstår honom ordentligt, Karl Ove Knausgård. Han är rätt så ensam där i tornet, trots att han har både barn och sambo och ett otal vänner att prata om livet och litteraturen med. Sverige förstår honom inte heller, men det är ömsesidigt för hans förstår sig inte på sitt nya hemland heller. I andra delen av Kanusgårds livsverk Min kamp, möter vi honom här hemma i Malmö som tydligen blivit hans stad. På barnkalas med med äldsta dotterns dagiskompisar och deras politiskt korrekta innerstadsföräldrar. Sen för han oss tillbaka i tiden och vi får detaljerat höra om hur han kom till Stockholm, staden med de vackra namnen på tunnelbanestationerna och i detalj får vi veta hur han träffar sin Linda och hur han tar steget in i familjelivet, samtidigt som han egentligen helst vill sitta i sin ensamhet och skriva. Hejdlöst lämnar han ut sin omgivning och allt minns han i detalj; vilka kläder medpassagerarna i T-banan hade och vad varje person sa i just den diskussionen. Man kan knappt tro att det är sant, men det hävdas ju med emfas. Nu är jag inte riktigt så negativ som det låtit hittills. Knausgård skriver bra och fängslande. Och även om han spär på myten om den manlige författaren och konstnärssjälen som aldrig jan bekräftas nog och även fast hans synpunkter på det jämlika och jämställda Sverige känns som zzzzzz, så vill jag vidare i boken. Och givetvis även in i trean, när den kommer.

lördag 10 september 2011

Bloggens första klassiker

Som omväxling till den moderna litteratur som brukar avhandlas på den här bloggen slänger jag in en klassiker: John Steinbecks Of Mice and Men (Möss och människor). Boken utkom första gången år 1937, och titeln har författaren lånat från en strof av den skotske poeten Robert Burns: "The best laid schemes of mice and men go often askew" (eller "The best-laid schemes o' mice an' men gang aft agley" på härlig skotsk engelska). Och precis som i dikten blir alla vackra planer och drömmar i romanen krossade av ren tillfällighet.

Så vad handlar denna klassiker om? I centrum står två kringvandrande lantarbetare, George och Lennie. Med den storvuxne Lennies förstånd står det inte så gott till, men han är snäll och godhjärtad och han älskar att känna på mjuka saker. Djur i synnerhet, men även kvinnor. Problemet är att han är hans enorma fysiska styrka ofta kommer i konflikt med hans brist på förstånd. Tur då att han har George som kan se efter honom, och rädda honom från att hamna i knipa. George är också den som håller drömmarna om en bättre framtid vid liv, genom att berätta om hur gott de båda kommer att få det när de tjänat ihop lite pengar och köpt den där gården i Kalifornien, där de ska bli självförsörjande och Lennie ska få sköta kaninerna. Men oavsett om planerna är uppgjorda av möss eller människor, kan de gå om intet i ett ögonblick. Så sade Robert Burns, och så säger också John Steinbeck.

Trots att den här boken har 84 år på nacken kan den fortfarande läsas med behållning. Det är en gripande skildring av människors kamp för att, inte bara överleva, utan också skapa sig ett liv gott liv i den hårda och svåra värld som vi lever i.

/Sara




onsdag 7 september 2011

Författaräventyr i sömnig skånsk by

Den är inte helt ny Jesper Högströms debutroman Den andra stranden som kom ut 2004, men den är ändå värd att skrivas om här i bokbloggen. Boken utspelar sig i den sömniga byn Alaröd i Skåne, dit huvudpersonen, den universitetsstuderande Martin, kommit för att skriva sin C-uppsats i litteraturvetenskap, om Stig Dagerman. Det är nämligen så att Dagerman hyrde en stuga just i Alaröd sommaren 1951, där han försökte finna sinnesro och inspiration till att skriva sin nästa roman, och Martin har en idé om att han ska gå i Dagermans fotspår. Men i likhet med Dagerman finner Martin ingen skrivro i Alaröd. Han blir allt för distraherad av byinnevånarna, och de märkliga händelser som sker runt omkring dem. Martin misstänker att byn döljer en stor hemlighet, och han bestämmer sig för att ta reda på vad det är för hemlighet. Till slut finner han sig insnärjd i ett nät av ond bråd död och en jakt på ett försvunnet manuskript.

Boken börjar som en roman med ett intressant upplägg. Författaren gör en intressant skildring av byborna genom den unge Martins ögon. Karaktären Martin är också en intressant figur i sig, framför allt genom den förändring han genomgår under den tid han vistas i byn. När han anländer är han en typisk ung Lundastudent, som ser den självupptagna och politiskt korrekta Moa som sin drömkvinna. Men i takt med att han kommer byborna närmare förändras hans attityd, och när den underbara Moa kommer på besök tillsammans med sina studiekompisar upptäcker Martin att han faktiskt föraktar henne:


Han låg vaken och tittade på henne. I sömnen hade alla choser och attityder
fallit av henne och hennes ansikte såg ut som ett barns. Han insåg att det var
bara några veckor sedan han hade beundrat samma överspända beteende hos henne,
som han nu fann så enerverande: flamset och jargongen, rädslan och omogenheten.
Men de attityderna hade inget att göra med den hon egentligen var. Hon bara
levde ett liv som inte tillät henne att bete sig på något annat sätt, precis
som han själv hade gjort för bara en månad sedan. Det var därför han beundrat
henne och det var därför han retade sig på henne. Det var spegelbilden av någon
han hade varit som han såg. Och vem var han nu?

Det är lite tråkigt att boken efter halva vägen förvandlas till en vanlig deckare. Den hade vunnit på att få fortsätta på det intressanta spår den började. Men Högström lyckas ändå förhållandevis bra med sin debutbok, och jag är nöjd med läsupplevelsen när jag har avslutat boken. Dessutom föddes en längtan att få läsa verk av Stig Dagerman.

/Sara

måndag 5 september 2011

Gästblogg: 740 sidor romantik är inte för mycket!

”Fågeln som vrider upp världen” ser vid första anblick inte ut som en lugn eftermiddag i parken, det är en mastondontroman på dryga 740 sidor och den första spontana tanken stämmer mycket bra. Den värld som öppnas upp inför läsarens ögon är ingenting som sker i parker, ingenting man möter en söndag i brist på bättre. ”Fågeln som vrider upp världen” är det yttersta beviset på att romantiken är långt ifrån död och att vad man än väntar sig när man leker denna farlig lek är hur som helst aldrig vad man får.

Huvudpersonen är Toru Okada, hans liv är ditt liv, mitt liv och vilket liv som helst. Han slutar röka samtidigt som han självmant slutar jobbet han aldrig trivdes med. Han är lyckligt gift med kvinnan i sitt liv sedan sex år tillbaka, dom lever på hennes inkomst och Toru Okada spenderar sina dagar med att göra ingenting särskilt, han dövar sitt niktoinsug med syrliga karameller i mängder och med en sådan ständigt i munnen ser han till att hemmet är städat, att maten är klar när hans fru kommer hem från sitt jobb. Han ser människor ta sig till sitt jobb när han själv tar sig till simhallen, detta får honom att känna sig en smula utanför men han tröstar sig med att detta bara är en tillfällig lösning, snart hittar han rätt jobb och då blir allt som vanligt igen.

Naturligtvis blir det inte så. En dag kommer hans fru inte hem, hon har försvunnit spårlöst utan att packa en väska ens, han vet att hon lever och världens hastighet ökar runtomkring honom. Toru Okada märker att ju mer man skrapar på ytan av saker och ting, mer och mer skit väller upp, han förstår att ingenting någonsin varit som det har verkat och trots detta kastar han sig in i denna karusell av händelser utan att tveka en sekund. Allt är egentligen inte svårare än att Toru Okadas kvinna är försvunnen och att han ger sig fan på att ta reda på vad som hänt, om det så bara innebär att få prata med henne en sista gång för att verkligen kunna övertyga sig själv om att hon har det bra.

Denna bok är ingen deckare, trots vissa drag. Kanske skulle man kunna kalla detta Alice i Underlandet för vuxna, men det vore en grov förenklig och faktiskt också föroläpning. Detta är en mans envisa kamp som han utkämpar ledd av en känsla i magen. På ett ställe säger han det själv ”Oavsett om det var sanning eller inte, ville hon mig något. Och det var sanning för mig”Toru Okada kastas in i en värld med helt andra spelregler, en värld där orakler och medium är den enda verkliga chans till hjälp han har i sin kamp. En värld som handlar om olika grader av mörker, om förbannelser. En värld som är min värld, din värld och ingens. Det är en värld där det enda sätt man kan nå verklig sanning är genom att känna och följa den känslan fullt ut.

Paralleller börjar i slutet av boken dras tillbaka i tiden, ett ständigt cirkulerande kring vad det här med ringar på vattnet egentligen innebär, frågan om hur mycket människor har att säga till om i sitt liv och när dom egentligen bara är en liten del av någonting mycket mycket större.Allt rör sig i snärvare cirklar runt en fågel och lätet som den ger ifrån sig, ett lätet som för tankarna till en nyckel, och om man med rätt sorts nycklar kan acceptera tanken på att denna lilla fågel faktiskt vrider upp världen eller om det bara är en vacker metafor.Denna bok är en verklig kamp att ta sig igenom, den rör upp så många känslor och frågor att jag som läser ibland helt enkelt inte vet vad jag ska ta vägen. Och den enda vägen att ta är igenom och när jag slår ihop boken är jag märkligt rörd. Och inte är jag är rörd för att boken är så genialisk, värdsomvälvande, enastående eller för att den är någonting helt jävla nytt.

För den är alla de sakerna, absolut, men främst är den ett bevis på att romantiken i allra högsta grad är levande. Den japanska författaren Haruki Murakmi vet precis vad det handlar om, han fågar själva huvudpoängen till allra sista ordet och budskapet som når mig är glasklart.
Att det finns varken lyckliga eller olyckliga slut, det som finns är ett slut och det enda en man kan göra är att följa en känsla, även om det skulle innebär att rasa genom helvete under 740 sidor och inte ens vara säker på att man ens får mer än skymt av hennes ansikte.

Och att det är värt det.
Alla gånger värt det

(gästblogg av Josephine Törnblad)

söndag 28 augusti 2011

Grusade förhoppningar om spänning

Historien i Tana Frenchs senaste roman Faithful Place lät både lovande och spännande. Året är 1985 när den 19 årige Frank Mackey planerar att rymma från sitt miserabla och fattiga liv i den inskränkta stadsdelen Faithful Place i Dublin, tillsammans med flickvännen Rosie. Mitt i natten ska de ta färjan till England, där de planerar att starta ett nytt liv tillsammans i London. Men Rosie dyker aldrig upp där de har bestämt att mötas den där natten, och Frank beger sig ensam iväg från hemkvarteren i tron att Rosie valt att överge honom och åka till London på egen hand eller tillsammans med någon annan. Sin dysfynktionella familj, med den aggressive och våldsamme fadern i spetsen, väljer han att aldrig mer återvända till, och det är bara den yngre systern Jackie som han fortsätter att hålla kontakt med. 22 år senare arbetar Frank som polis i Dublin när Jackie hör av sig för att berätta att den resväska som Rosie skulle ha haft med sig den där natten för över tjugo år sedan har hittats, gömd och ouppackad i ett ödehus i Faithful Place. Frank blir tvungen att bege sig till sina gamla hemkvarter och möta sitt förflutna för att få reda på vad det var som egentligen hände Rosie.

Det var en riktigt lång startsträcka i boken, där ointressanta detaljer och dialoger som inte förde historien framåt avlöste varandra. Jag hade tagit mig igenom halva boken innan det äntligen började hända saker, och jag var nära på att ge upp flera gånger på vägen. När den äntligen kom loss blev den riktigt bra, men det var tyvärr lite för sent. Det var främst de många och långa dialogerna som inte ledde någonstans som förstörde den här boken, och som fick en i teorin spännande historia att bli platt och trist.

/Sara









lördag 27 augusti 2011

Going Underground

Vi har läst det förr. En ung man kommer till en stor stad med gitarren över axeln och försöjer sig på skitjobb och spelar på sin fritid. Vi har läst det förr, men vi gillar det. Särskilt som det inte är romanens jag som är den store förföraren, utan snarare den som gör en flickvän av en av kompisens misslyckade ragg. Det är en bagatellartad historia. Petr ger upp lärarjobb, flickvän och fast bostad i Prag för rockenrolliv i Berlin. Alla har ju ett hungrigt hjärta. Han bildar ett band med sin roomie, förföraren som raggar på lögner om att han varit i Sydamerika som hjältemodig sjukvårdare. Dom spelar i tunnelbanan, hänger i tunnelbanan och bandet de bildar heter såklart U-bahn och spelar självfallet punk. Hey, hoo, let´s go. Här svävar man inte högt över stan som änglarna i Wim Wenders film, här är man mitt i infrastrukturen, bland minnen, spöken och luttrade tunnelbaneförare.

Och referenserna till uppväxten i die ehemahlige Osten är många, särskilt när han och flickvännen minns barndomens resor och konsekvenserna av delningar och återföreningar. För mig som tåg- och Berlinnörd är det här den perfekta boken. Synd bara att den tar slut så fort. Men punkens berättelser är ju sådana. Intensiva, snabba och korta. Jaroslav Rudis - Himmel under Berlin.

lördag 13 augusti 2011

Då som nu

Ilse, Paul och Arnold. Tre tyska medborgare som av olika skäl hamnar i det vackra neutrala Sverige och förälskar sig och försöker leva sina liv här. Det ska dock visa sig vara utomordentligt svårt, för nu talar vi om det sena trettiotalet och det tidiga fyrtiotalet och en flyktingpolitik som framstår som en sverigedemokratisk dröm. I fina Sverige kan man hamna i läger om man är jude eller på annat vis suspekt utlänning och då inte för att förintas, utan för att någon bestämt att det är bäst så. Anhöriga med judisk börd kan självklart inte beviljas asyl i Sverige om de inte är nära döden, ty missnöje med den tyska ordningen är inte asylskäl nog, inte ens efter november 38. Cyniker och fegisar i samarbete med rasister bildar under dessa år underlaget för den politik som kostar livet för tusentals människor som kunde fått komma hit. Byråkratin verkar övermäktig och känslolös.
Annika Thor har en mission och hennes research är välgjord. Boken är läsvärd, trots mörkret och trots att man inte riktigt vill inse att det var så illa här i vårt land. Men det är för att få veta konsekvenserna av en usel asylpolitik och för att få energi att kämpa mot antisemitism och för öppnare gränser man ska läsa boken. Själva grundhistorien är inte sådär jättebra, men det har man överseende med.

Konsten att vara otrogen på Facebook

Titeln på boken gick bara inte att motstå när den hamnade i mitt synfält vid det senaste besöket på biblioteket. Jag var helt enkelt bara tvungen att ta reda på vad Gunilla Bergensten lyckats åstadkomma med detta högaktuella ämne som grund för sin första roman.

Bokens huvudperson, den 35-åriga Tove, säger upp sig från det stressiga och prestigefyllda jobbet på en reklambyrå i Göteborg, och flyttar tillsammans med sin man, Fredrik, till Varberg. Fredrik finner sig snabbt tillrätta i den lilla staden, men Tove börjar genast att längta tillbaka till storstadslivet, jobbet och umgänget med vännerna. Denna längtan, tillsammans med Toves och Fredriks tärande, ofrivilliga barnlöshet, blir outhärdlig för Tove, och hennes enda flyktväg bort från den tråkiga tillvaron blir via Internet och Facebook. För på Facebook letar hon upp sin gamla flirt från det förflutna, Christian, som nu är gift, har två barn och bor med sin familj i Stockholm. Christian blir glad över att höra av Tove efter alla dessa år, och det dröjer inte länge innan de har tagit upp sin flirt där den senast slutade. Deras kontakter blir mer och mer intensiva, både via statuskommentarer och chattande på Facebook, och via flirtiga sms, vilket senare övergår i verkliga möten, där Tove ljuger för sin man och sina vänner för att få träffa Christian i Stockholm. Hon vet innerst inne att det hon gör är fel, såklart, men hon kan inte hindra sig själv, och för att orka stå ut med sitt svek intalar hon sig att det hon gör inte är så farligt. För vilken skada kan en nätflirt göra? Det är ju inte så att det är frågan om otrohet, och hennes man behöver inte få veta något. Eller? Till slut tar sig vekligheten förstås in i Toves låtsasvärld och hela tillvaron ställs på sin spets.

Det bästa med boken är att den har lyckats fånga samtiden, med Internet och Facebook i fokus, där man snabbt och enkelt håller sig uppdaterad och sköter de flesta av sina sociala kontakter. Eftersom det går så snabbt och enkelt är det också lätt att lura sig själv att det inte är så farligt det man gör i cybervärlden. Man kan falla in i ett spel av t.ex. lögner och otrohet. Men rent litterärt är den här boken inte mycket ur läsesynpunkt. Visserligen platsar den i chick lit-genren, men den ger inte ens den feelgood-känsla som en sådan bok kan förväntas ge. Och upplösningen blir både förutsägbar och löjligt enkel.

/Sara

tisdag 9 augusti 2011

Istället för Ostalgie

All tysk litteratur och film under de senaste 20 åren verkar ha handlat om Die Wende och om livet i DDR unde de där sista åren före 89. På det viset är Tornet ingen unik roman. Men där andra betonar det komiska i usla konsumentprodukter och andra det oerhörda politiska förtrycket, så möter vi här människor som gör som de flesta gjorde: skötte sitt och försökte slingra sig igenom byråkratin. I Uwe Tellkamps bok möter vi människor som flyr från vardagen, snarare än att försöka störta systemet. Ingen stöder regimen på riktigt, men man måste ändå säga de rätta sakerna vid rätt tillfälle, får att få offentlig service, bli publicerad eller få en studieplats på universitetet. DDR var förfärligt politiskt förtryck, men lika mycket var det grå tristess och brist på allt.


Tornet är en stadsdel i Dresden, en bastion för ett kvardröjande borgerskap i bonde- och arbetarstaten; en grupp som odlar sina kulturella intressen och på det viset lever utanför systemet och i värdighet, så gott det går.


Berättelsen kretsar kring läkarfamiljen Hoffman och då framför allt sonen Christian, som är den förste vi möter och som förblir huvudkaraktär boken igenom. Vi ser hur han tragglar sig fram i gymnasiet och under den utökade värnplikt som är förutsättning för att han såsmåningom ska få läsa medicin. Att flickvänner och lumparkompisar kan vara angivare är lika självklart som att trohetseden mot DDR är som en gäspning och den blå FDJ-skjortan ett nödvändigt plagg om man ska ha en chans.


Förutom Christians vedermöder ser vi hur hans far kirurgen hankar sig fram i livslögner och otrohet och därtill försöker rädda människoliv och bota sjuka i ett system där det är brist på allt.


Det lilla jag minns av DDR känns igen i boken. Brunkolsstanken, kontrollerna, misstänksamheten, flykten från vardagen och de äckliga cigaretterna och köerna. Boken är en bra motvikt och alternativ till den förfärliga ostalgin som härjar. Men det är för mycket littveteri och stilblandningar. För många sidor och ganska ofta tappar i alla fall jag den röda tråden. En något stramare text hade gett boken fler läsare och i alla fall hållt mig mer vaken och intresserad. Nu blir resultatet en ganska krånglig historia med ett otal ändar, som tvårt slutar när Deutschland einig Vaterland spelas den nionde november 1989.

Tellkamps stora roman blir lite för stor, men så har han ju också mycket att säga oss.





fredag 22 juli 2011

Franska familjehemligheter

Inledningen i Tatiana de Rosnays roman Bumerang är dramatisk. Antoine Rey tar med sig sin syster Mélanie från hemstaden Paris till semesterorten vid Atlantkusten, där familjen brukade tillbringa somrarna under syskonens tidiga barndom. De är där för att fira Mélanies 40-årsdag. Men på hemvägen verkar Mélanie konstig och disträ, och när hon vänder sig mot Antoine i bilen för att berätta om ett barndomsminne som dykt upp hos henne under vistelsen, kör hon av vägen. Mélanie skadas allvarligt i olyckan, medan Antoine klarar sig oskadd. Medan systern återhämtar sig från sina skador börjar Antoine att forska i syskonens förflutna. Vad var det Mélanie hade kommit ihåg, som hon aldrig hann berätta för honom? Hade det att göra med deras älskade mamma, som dog tragiskt när de var små? Hennes död hade inneburit slutet för deras lyckliga uppväxt, och satt stopp för resorna till semesterorten vid havet. Efter olyckan vill Antoine till varje pris ta reda på familjens hemligheter.

Boken är läsvärd, mycket tack vare den detaljrikedom och den lågmäldhet som författaren använder sig av i sitt skrivande. Den medelålders huvudkaraktären är också trovärdig i sitt känsloliv, och han brottas med missnöjdhet över livet och självömkan efter att ha blivit övergiven av frun efter att hon träffat en annan man. Inte heller förstår han sig längre på sina barn, som nu har blivit truliga tonåringar. En karaktär i boken som dock inte känns så trovärdig är den tuffa och sexiga obtuktionsteknikern Angèle, som träder in i Antoines eländiga liv och fixar till allting. En del händelser i boken känns också lite fåniga, som t.ex. bilolyckan som inträffar precis när Mélanie ska avslöja den stora hemligheten, och två tragedier som inträffar i tonårsbarnens liv precis när deras mamma är i Japan, vilket får till följd att Antoine prövas hårt i sin föräldraroll. Men det går att ha överseende med fånigheterna tack vare den lågmäldhet som de Rosney beskriver händelserna med. Författaren har tidigare skrivit den lovordade Sarahs nyckel, och trots att hon den här gången har ett helt annorlunda koncept för sin roman lyckas hon komma med en läsvärd uppföljare till sin tidigare succé.

/Sara

fredag 15 juli 2011

En dos 70-tal

"Det är som att öppna en konservburk med 70-talet i" kommenterade den person vid bokförlaget Natur & Kultur som provläste manuskriptet till denna bok, och just så är det. Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv - som är självbiografisk - är hennes första roman som hon skrev redan 1973-74. Hon skickade aldrig in manuskriptet till något bokförlag då, utan lät det ligga ända fram till år 2010 då hon bestämde sig för att Sverige var moget för att ta del av berättelsen.

Historien utspelar sig från sent 60-tal till mitten av 70-talet, och huvudpersonen Julia Andersson är en, för tiden mycket radikal, ung kvinna som väljer att ägna sig åt ett yrke som textilkonstnär. Hon har feministiska åsikter som hon öppet framför och debatterar för, men trots den öppenhet för sexuell frigjordhet som råder lever hon själv i ett monogamt förhållande med den betydligt äldre Rune. Så är i alla fall läget tills hon träffar den förmögne och karismatiske Hubert Meyer, också han betydligt äldre, som hon blir handlöst förälskad i. Länge försöker hon värja sig emot kärleken till honom eftersom hon inte vill lämna förhållandet med Rune, men passionen till Hubert är stark och svår att stå emot. Verklighetens Hubert Meyer, som i romanen är knapphändigt förtäckt som chef för Moderna museet, är Svenska filminstitutets grundare, Harry Schein. Att Åsa Moberg nu känt att tiden är mogen för att ge ut denna bok kanske har att göra med att både han och Tor-Ivan Odulf, som bokens Rune heter i verkligheten, är döda.

Romanen är till stor del uppbyggd kring Julias resonerande med sig själv om vad som är rätt och fel, och hon dömer både sig själv och omvärlden ganska hårt. Rent litterärt är det här inget mästerverk även om Åsa Mobergs språk är rent och välformulerat. Bokens storhet ligger i stället i dess förmåga att så exakt skildra tidsandan den utspelar sig i. Det framstår tydligt hur långt vi i dag faktiskt har kommit i utvecklingen mot jämställdhet när Moberg beskriver mans- och kvinnorollerna i boken. Båda männen i Julia Anderssons liv, Rune och Hubert, beskrivs som ovanligt frigjorda män för sin tid, och ändå framstår de som cementerade grottmän genom 2011 års läsarögon.

/Sara



Kärlek som konst och konst som kärlek

"Vid bordet till vänster satt Janis Joplin och höll hov med sitt band. Till höger längst bort var Grace Slick och Jefferson Airplane tillsammans med medlemmar i Country Joe and the Fish. Vid det bortersta bordet mitt emot dörren satt Jimi Hendrix med en blondin och åt med sänkt huvud och hatten på".

Ni fattar vilken sorts bok jag läst, va?

Man skulle varit där, i och omkring Chelsea hotel och på ställen som Max`s Kansas City i the Village, vem hade inte kunnat bli något då, tänker man och förbannar sin vanliga svenssontråkiga vardag.

Men så enkelt är det såklart inte. Många voro kallade, men få voro utvalda och bland de utvalda var det åtskilliga som aldrig fick uppleva sin sin 28-års dag. Då som nu tog konstnärsmyten och det vilda livet kål på ganska många, då som nu misslyckades de allra flesta. Och ännu fler blev de wannabes som var där och tittade på en stund innan de återvände till sina hålor. För att lyckas krävs tur, talang och uthållighet. Vem vet om man har det?

Boken "Just kids" är en kärlekshistoria och en berättelse om en ung tjej från New Jersey som på några år virvlar från fabriken i den bortglömda småstaden till platsen där allting händer. Det är en väldigt bra bok.

Kärlekshistorien är betydligt intressantare än alla namn och platser man stöter på och då är det ju, som ni förstår, ändå oerhört intressant om att läsa om alla dessa möten med den tidens allra största namn inom konst och musik.

När Patti Smith och Robert Mapplethorpe träffas och blir ett par, så är det som om en blå stjärna stiger upp på den mörka natthimlen. Ibland är det faktiskt så. Två förvirrade unga människor som vill ägna sitt liv åt konsten, men som inte alls vet var de ska hamna, som inte har en plan. Att Robert med tur och talang ska bli världsberömd fotograf och att Patti ska komma att turnera jorden runt med sitt band och få en världshit i samarbete med Jersey-grannen Bruce Springsteen, finns inte på kartan ännu. Det kan lika gärna gå åt helvete 1968 och det är dom medvetna om. Idag känner vi Patti Smith som en rakryggad, närmast politiserad artist, en kvinna som ser oss rakt i ögonen. Men under så omvälvande åren runt decennieskiftet 60/70 är det kalla lägenheter och inåt som gäller. Det är mer av den tidige Dylan än Springsteen, om man säger så. Visst fladdrar platser som Song My förbi, men den en mission Patti och Robert besjälas av handlar inte om att förändra världen, utan om att få leva på sin konst. För Patti är det Rimbaud som är den stora fyren och Robert vill gärna in i kretsen kring Andy Warhol , men lyckas inte helt med det. Man hänger på rätt barer för att få rätt kontakter, man sliter med tråkiga jobb och det betalar sig med tiden, det vet vi med facit i hand.

Och kärleken, den kärleken. Vi förstår ganska tidigt att Robert är vad som lite fyrkantigt betecknas som homosexuell. Ändå finns passionen och den innerliga samörigheten mellan Patti och Robert, för sånt där är lyckligtvis inte svart eller vitt. Skillnaden mellan kärlek och djup vänskap är inte så stor som man kanske skulle önska. Men det kan naturligtvis inte bli Robert + Patti på riktigt i längden. Tillsammans, fast på olika håll och med olika partners går livet vidare. Ända tills Robert insjuknar, dör och lämnar Patti med ett tomrum som aldrig kommer att fyllas, man och barn till trots.

När jag boken är slut och jag måste skiljas från den, med bilden på sidan 364 som sista intryck, är min väckarklocka över tre. Ni fattar själva. Detta är en måsteläsning.

onsdag 13 juli 2011

Stora budskap i romanform

I köket är skriven av författaren Monica Ali, som romandebuterade med den hyllade Brick Lane. Det här är hennes tredje roman, och den handlar enkelt beskrivet om en man som gör en samhällsresa från sitt välordnade medelklassliv ner till samhällets absoluta botten, genom att göra idel felaktiga val på vägen. Gabriel Lightfoot heter huvudkaraktären, som sitt namn till trots visar sig vara långt ifrån en ärkeängel. I bokens inledning arbetar han som köksmästare på Imperial Hotel i London. Han är framgångsrik i sitt yrke, och planerar att inom kort öppna egen restaurang tillsammans med två kompanjoner. Även i privatlivet ser det mesta ljust ut, trots att hans pappa är döende i cancer. Gabriel verkar trivas med sitt liv och han har för avsikt att snart gifta sig och bilda familj med sin vackra och smarta flickvän Charlie. Men när hotellets ukrainske nattstädare Yuri dör, startar en märklig händelsekedja i Gabriels liv. Han träffar den vitryska diskaren Lena, som visar sig ha bott i hotellets källare tillsammans med Yuri. Gabriel bestämmer sig för att "ta hand" om den trasiga Lena genom att låta henne bo i hans lägenhet, men kan inte motstå frestelsen att själv utnyttja hennes utsatthet. Detta visar sig bli startpunkten för den destruktiva händelsekedja som ska leda Gabriel till det slutliga sammanbrottet.

Storyn är egentligen bra, men den den spretar tyvärr alldeles för mycket för att få mig riktigt på kroken. Med sina alldeles för många sidospår där historien inte förs framåt, känns romanen mest som ett obearbetat utkast. Och när det äntligen börjar hända saker går det alldeles för fort. Ali har uppenbarligen ett viktigt budskap med denna roman (eller egentligen många viktiga budskap) och det lyckas hon framföra. Boken skildrar maktstrukturer på olika samhällsplan, med girighet och utnyttjande, liksom trafficking, rasism och utländska gästarbetares odrägliga tillvaro. Men som roman betraktad saknar den här boken alldeles för många viktiga länkar för att den ska vara intressant. Som så ofta blir resultatet när budskapet väger för tungt, så att författarkonsten får stå åt sidan.

/Sara

onsdag 6 juli 2011

Yarden 2.0 (kom loss, för fan)

Nu jobbar han inte på Yarden längre, Kristian Lundberg; nu sitter han i sin lägenhet och funderar på hur sakerna kunde bli som dom blev. Det blir många ord, men så är ju minnena många också, minnen av uppväxten med en psykisk sjuk mor, en far som övergav och så det egna missbruket och destruktiviteten. Han berör många viktiga saker i sin bok; hur arbetsmarknaden förändrats så att vi på nytt har ett system med daglönare som berövas alla rättigheter och dessutom ett omfattande system där papperslösa utnyttjas till bristningsgränsen och, ibland över den, under hotet att skickas ut ur landet. Välfärdens sprickor syns tydligt hos Lundberg, så det är givetvis en politisk roman i den meningen och det gläder mig.

Det är Yarden 2.0 vi får läsa, men denna gång med ett betydelsefullt tillägg: kvinnan släpps in i berättelsen. Kvinnan är inte vilken kvinna som helst, utan just den kvinnan som för så länge sen övergav Kristian Lundberg och med vilken han nu återfått kontakten. Han tycks få en andra chans och det är, som vi alla vet, få förunnat när det gäller kärlek, åtminstone med samma käresta. Det vanliga är väl tyvärr att om glaset väl är sprucket, så är det. Blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe. En andra chans, alltså och ändå har Kristian så svårt att komma loss. han harklar sig och ska berätta, han förgår sig i det förflutna och han skådar navel där han kunde blivit mer allmängiltig. Framtiden kan sällan sökas i det förflutna, det borde han fatta vid 42 års ålder. Lagt kort ligger och man får saka och plocka upp på nytt.

Så trots fina intentioner och trots ett stundtals bländande vackert språk och trots att mina gamla hemtrakter vid Värnhem och Ehrensvärdsgatan ger mig platser att fästa berättelsen vid, så får jag jobba hårt för att motivera mig ända till slutet. Omtuggen blir helt enkelt får många. Navelskådandet för tråkigt och självspäkelserna för många. Kom loss, för fan, vill jag skrika: framtiden är här och nu.

En roman om maktmissbruk och utnyttjande

Joyce Carol Oates senaste bok A Fair Maiden (En fager mö på svenska) handlar inte helt otippat om maktmissbruk och utnyttjande av den svaga och utsatta människan. Den 16-åriga underklassflickan Katya Spivak arbetar under sommaren som underbetald barnflicka i den snobbiga och nyrika familjen Engelhardt vid den fina semesterorten, när hon möter den 68-årige lokalt berömde och förmögne författaren, musikern och konstnären, Marcus Kidder. Han behandlar henne till att börja med med respekt och värdighet, och hon förblindas av att visas uppskattning av någon som är så rik och betydelsefull. Men vad är egentligen den åldrade Mr Kidder ute efter? Bit för bit närmar han sig den unga och oskuldsfulla kvinnan från de trasiga hemförhållandena, och hon som är så utsvulten på kärlek, som aldrig har blivit älskad tidigare, tar tacksamt emot hans kärlek och pengar och blir därmed ett lätt byte.

Oates skriver i vanlig ordning skickligt, och lyckas både sy ihop historien och hålla läsaren fängslad boken igenom. Den här gången har hon också använt sig av en lite drömsk, trollbindande berättarteknik, som hon bemästrar riktigt bra. Och trots att handlingen kan tyckas lite klichéartad kan den som förväntar sig ett förutsägbart slut glömma det. För drottningen i denna genre bjuder inte på några sådana.

/Sara

måndag 27 juni 2011

Aldrig nånsin din clown

Tre volymer, dryga niohundra sidor.
Måns Ivarsson: Vill du ha din frihet får du ta den.

Det är inte lite, men så finns det ju också mycket att berätta om, när man beskriver en drygt sextioårig mans liv. Befriande fri från skvaller, Måns Ivarsson deklarerar stolt att han inte vill besvära före detta fruar och flickvänner, får vi en rak biografi från födelse och fram till 2007. Inga analyser, bara en minutiös beskrivning av böcker som skrivits, skivor som gjorts och turnéer som avverkats. Även torra fakta som artistens deklarerade inkomst och förmögenheter får vi serverade. För oss som följt Lundell under åren är det inga sensationer. Det är klart att vi inte vet exakt vad Kjell Andersson sa vid ett visst givet tillfälle eller har koll på den exakta låtlistan på de tre turnéer som vi missade, men annars kan vi vår Uffe redan.

Vi känner igen bilden av den evigt ensamme och egensinnige Uffe som inte till någon grupp och som vägrar svara mot våra förväntningar. Livsnjutaren och den hårt arbetande konstnären som går upp klockan åtta och springer. Ingen svensk artist sedan Taube har så levt sin myt och låtit livet och konsten flyta ihop som vår Uffe. Kanske är det därför allt han gör verkar så lekande lätt, närmast hoprafsat.


Måns Ivarsson vill inte stöta sig med vår generations största svenska artist och det är lätt att förstå, även om det hindrar honom från att servera oss de där riktigt intressanta iakttagelserna.

Trots dessa mina synpunkter påstår jag att "Vill du ha din frihet får du ta den", är en nödvändig läsning om man är mer än ytligt intresserad av svensk rockmusik och senare litteratur. Som en introduktion till mannen i våra liv; analyserna får man hitta någon annanstans.

Innan vedertagna vägar blir ditt rus.