tisdag 21 september 2010

Kvinnoförtryck i Indien

Karin Alfredsson fortsätter på temat kvinnoförtryck runt om i världen, och har nu gett ut sin fjärde roman i serien om läkaren och biståndsarbetaren Ellen Elg. Den sjätte gudinnan utspelar sig i Indien, där vi får följa ett antal kvinnor ur olika kaster och ta del av deras dagliga liv. I centrum för handlingen står främst två kvinnor. Dels den 17-åriga kastlösa Kali, som våldtagits många gånger, och som nu hankar sig fram genom att tigga på gatorna för att få sig själv och sin lilla dotter att överleva, och dels den väldigt intelligenta Amrita, som skadats svårt när hennes före detta make och svärmor försökte mörda henne genom att tända eld på henne. Ellen Elg och hennes indiska juristvän, Madhu, är officiellt ute på FN-uppdrag i Indien, men uppdraget tråkar ut dem, och de tar sig i stället an uppgiften att försöka hjälpa de utsatta kvinnorna. Det visar sig dock att det inte blir så lätt, eftersom de motarbetas av såväl flera inflytelserika män som av den korrumperade polisen. De kvinnor som Ellen och Madhu försöker hjälpa vågar inte heller ta emot hjälp eftersom de är rädda för de följder det skulle få för dem och deras familjer.

Alfredssons tidigare böcker har utspelat sig i Afrika, Vietnam och Polen, och har alla varit viktiga i det avseende att hon öppnar ögonen för de orättvisor och förtryck som framförallt kvinnorna i dessa länder dagligen utsätts för. Att hon nu har valt att låta sin nya bok utspela sig i Indien är ett smart drag, eftersom Indien är ett av de värsta länderna en kvinna kan födas och växa upp i, i synnerhet om man har oturen att födas fattig och med låg kast. Karin Alfredsson börjar sina böcker med orden: "Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga", och på slutet av böckerna lägger hon in en informationsdel om respektive land, där hon informerar lite kring de samhällsproblem som hon har berört i sin berättelse. På så sätt lyckas hon förmedla viktig information till sina läsare, på ett enkelt och underhållande sätt. Att boken dessutom är lättläst gör att den passar en bred läsarskara, så jag vill påstå att Alfredsson har lyckats hitta ett vinnande koncept i konsten att upplysa människor om orättvisor runt om i världen.

/Sara

onsdag 15 september 2010

En liten bok om ondska

Att Ann Heberlein inte är en person som tar lätt på livet vet alla som läst hennes oerhört självutlämnande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, där läsaren får ta del av hennes bipolära skjukdom och de självmordstankar som hon dras med. Som en förlängning av det här mörka temat har hon nu även gett ut En liten bok om ondska, men den här gången håller hon inne med sina egna erfarenheter och tankar, och använder sig istället av ett strikt akademiskt skrivsätt. Hon hämtar många av sina exempel från filmens och litteraturens värld, där hon använder sig av olika fiktiva karaktärer för att måla upp sina poänger. Men hon plockar också många exempel ur verkligheten, då hon använder sig av exempelvis Adolf Hitler, Anders Eklund, Josef Fritzl, Ted Bundy, Annika Östberg, Sara Svensson och många fler för att stödja sitt resonemang. Mellan alla dessa exempel refererar hon också friskt till andrahandskällor. Eftersom jag hade väntat mig en bok där Heberlein själv lägger fram lite nydanande och tankeväckande idéer kring ondska, blev jag lite besviken över att den var så pass akademiskt skriven. Emellanåt tråkade den faktiskt ut mig så mycket att jag övervägde att sluta läsa den, och då är jag ändå ganska van vid att läsa akademiska texter. Men besvikelsen berodde nog till störst del på att jag själv hade helt andra förväntningar på boken.

Det Heberlein vill ha sagt är i alla fall i huvudsak att vi bör skilja mellan onda handlingar och onda personer, och att det är är vi - de vanliga människorna, som så ofta står passiva och blundar för ondskan - som ger ondskan förutsättning att finnas till och verka. För, som Ann Heberlein uttrycker det: "utan de vanliga människornas oreflekterade stöd skulle Hitler bara vara en ensam, perverterad och maktlös man". Och just detta citat är något som jag tycker att vi alla bör bära med oss, som en påminnelse om vår egen del i allt det som händer omkring oss.

/Sara

måndag 6 september 2010

Om sekter och andra hemliga sällskap

Riktigt intressant är DN-journalisten Clas Svahns bok Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen, som ger en övergripande bild av hur ett flertal sektliknande sällskap i Sverige och runt om i världen fungerar, och av hur sekten som fenomen är uppbyggd. För även om maffian, Ku Klux Klan, Frimurarna, Jehovas Vittnen, Scientologerna, Knutbysekten, Guds barn, Skull and Bones, Korpelarörelsen, Moonrörelsen och många fler grupper som omnämns i boken kan tyckas ha helt skilda verksamhetsområden, har de ändå några grundläggande drag gemensamt. De är slutna sällskap som ogillar insyn utifrån, och de har en mycket stark gruppsammanhörighet som är viktigare medlemmarnas individualitet (som ofta förtrycks). Sällskapen bygger också nästan uteslutande på en hierarki med en högste ledare i toppen. I de riktiga sekterna bestäms ofta gruppmedlemmarnas personligheter och åsikter av ledaren, och eget och kritiskt tänkande motarbetas så pass mycket att det t.o.m. kan leda till fysisk eller psykisk bestraffning.

I den här boken får man ta del av lite av det som utspelas i de omnämnda sekterna, och för en utomstående är det helt obegripligt hur människor frivilligt väljer delta i spektaklen, som t.ex. när det gäller Korpelarörelsens ritual där en deltagare skulle kamma könshåret på övriga, efter att alla hade klätt av sig nakna. Just det exemplet är kanske lite komiskt, men betydligt allvarligare blir det när sektmedlemmarna tror sig vara tvungna att mörda i guds namn (som i Knutby) eller när de begår kollektivt självmord. I sekten Folkets tempel dog år 1978 inte mindre än 913 personer, varav 276 barn, efter att ha druckit gift eller skjutits. Anledningen var att ledaren hade tappat greppet om sin sekt och inte såg någon annan utväg än att utplåna den, men till sin församling predikade han att ett revolutionärt självmord skulle ge dem evigt liv. Det hela var dock inget egentligt kollektivt självmord, eftersom självmorden skedde under tvång. Och tvång är vad sekterna egentligen bygger på, efter att medlemmarna hjärntvättats så pass mycket att de tror att de inte har någon fri vilja, utan måste följa sin ledares order.

Innehållet i den här boken känns som hämtat ur en psykologisk thriller, och stundtals även som science fiction (med UFO-besök och allt). Men det som gör det så intressant är att det är hämtat direkt ur verkligheten.

/Sara