måndag 27 juni 2011

Aldrig nånsin din clown

Tre volymer, dryga niohundra sidor.
Måns Ivarsson: Vill du ha din frihet får du ta den.

Det är inte lite, men så finns det ju också mycket att berätta om, när man beskriver en drygt sextioårig mans liv. Befriande fri från skvaller, Måns Ivarsson deklarerar stolt att han inte vill besvära före detta fruar och flickvänner, får vi en rak biografi från födelse och fram till 2007. Inga analyser, bara en minutiös beskrivning av böcker som skrivits, skivor som gjorts och turnéer som avverkats. Även torra fakta som artistens deklarerade inkomst och förmögenheter får vi serverade. För oss som följt Lundell under åren är det inga sensationer. Det är klart att vi inte vet exakt vad Kjell Andersson sa vid ett visst givet tillfälle eller har koll på den exakta låtlistan på de tre turnéer som vi missade, men annars kan vi vår Uffe redan.

Vi känner igen bilden av den evigt ensamme och egensinnige Uffe som inte till någon grupp och som vägrar svara mot våra förväntningar. Livsnjutaren och den hårt arbetande konstnären som går upp klockan åtta och springer. Ingen svensk artist sedan Taube har så levt sin myt och låtit livet och konsten flyta ihop som vår Uffe. Kanske är det därför allt han gör verkar så lekande lätt, närmast hoprafsat.


Måns Ivarsson vill inte stöta sig med vår generations största svenska artist och det är lätt att förstå, även om det hindrar honom från att servera oss de där riktigt intressanta iakttagelserna.

Trots dessa mina synpunkter påstår jag att "Vill du ha din frihet får du ta den", är en nödvändig läsning om man är mer än ytligt intresserad av svensk rockmusik och senare litteratur. Som en introduktion till mannen i våra liv; analyserna får man hitta någon annanstans.

Innan vedertagna vägar blir ditt rus.

onsdag 22 juni 2011

Ut ur mörkret

Om jag fick leva om mitt liv, vad hade jag då gjort annorlunda?
Hur länge ska jag egentligen oja mig för de val jag gjorde då för länge sen?



Just såna frågor utreds i Tony Samuelssons roman "En grind av mörker.". Vi möter Yvonne som är expdetit i sminkdisken på varuhuset på Söder och hennes bror, författaren som inte kan leva på sina böcker och så Felicia, Yvonnes dotter och resultatet av en hastigt uppflammande kärlekshistoria i det fjärran Israel för dryga 20 år sedan. Felicia bestämmer sig för att söka upp sin far, men innan hon kommer iväg, så råkar hon ut för en trafikolycka som lägger henne i koma och ställer allting på sin spets för de andra huvudpersonerna. Nu är tid att göra upp med det förflutna och inse att spöken inte inte finns på riktigt, utan att de som ser ut som spöken troligen är helt vanliga levande människor med gott och ont i sig. När det blir riktigt synd om någon i ens närhet, så inser man också att det inte går att tycka synd om sig själv. Det är inte läge att spoila plotten och avslöja slutet, men så mycket kan man ju säga att det ett är en bok som i all sin osannolikhet säger saker som vi kan behöva höra. Och det är aldrig helt kört, om nu någon trodde det.

tisdag 21 juni 2011

Ragde floppar

Efter att ha skrivit den omåttligt populära trilogin bestående av böckerna Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar, som handlar om grisbondefamiljen Neshov på den norska landsbygden, lyckades Anna B Ragde behålla sina läsares intresse genom den tragiska och gripande skildringen av tre generationer kvinnor i Arseniktornet. Därför förväntar sig nog hennes trogna läsare att få något helt annat serverat än vad de får i Nattönskningen. I den här boken får nämligen läsaren bekanta sig med den 38-åriga sexmissbrukande musikjournalisten Ingunn, som byter män lika ofta som andra kvinnor byter trosor. Hon vill inte riskera att en man tröttnar på henne, och ser därför alltid till att vara den som dumpar honom innan hon själv blir dumpad. Samtidigt som hon lovordar sin ensamhet och inte vill ha något förhållande klarar hon inte av att vara utan män och den sexuella uppskattning de visar henne.

Boken består rakt igenom av ett stort antal ingående sexscener, och inte förrän alldeles på slutet finner man den väntade vändningen där Ingunn möter mannen som vare sig låter sig dumpas eller glömmas. Det är så fruktansvärt klichéartat, förutsägbart och trist! Om Ragde ändå försökt göra en historia av bakgrunden till Ingunns relationsstörning, och gett boken lite djup så kanske den hade kunnat beskrivas som läsvärd. Men nu är den bara ännu ett dåligt exemplar i chicklit-genren.

Personligen reflekterar jag just nu över varför jag har valt att läsa två böcker i rad där huvudkaraktären är en sexmissbrukande kvinna i 35-40-årsåldern. Slump eller ej, efter den här boken törstar jag efter att få läsa någonting riktigt bra.

/Sara

söndag 19 juni 2011

En intelligent litterär lek

Dominique Dyens Smitning är en roman där man inte ska avslöja för mycket om handlingen i förväg för läsaren. Detta eftersom den bygger på överraskningsmomenten som dyker upp efterhand i berättelsen. Men i stora drag handlar boken i alla fall om den 36-åriga singelkvinnan Anne Duval, som arbetar som chef på ett reklamföretag i Paris. Utifrån sett har hon allt man kan begära: pengar, ett statusfyllt och utvecklande arbete, samt en smakfullt inredd lägenhet i ett fint läge i centrala Paris. Vi får dock snart veta att Anne är allt annat än lycklig. När hon var 24 år gammal besökte hon en spåkvinna som avslöjade att hon snart skulle möta mannen i sitt liv, och ända sedan den dagen har hon letat desperat efter den mannen. Sökandet har lett till ett destruktivt och tilltagande sexmissbruk, och en mytomani, där hon för sin mamma målar upp en påhittad historia om sin fantasirelation med en man. Till slut blir den olyckliga tillvaron ohållbar för Anne, och hon sätter sig i bilen och flyr i panik från sitt liv i Paris. På den franska landsbygden kollapsar hon och hamnar på en psykiatrisk klinik.

Så här långt låter det som en vanligt komponerad - och kanske aningen för klichéartad - roman, men när man läst ett tag förstår man att det hela är mer komplicerat än det först verkar. Vad är egentligen verkligt i den här historien, och hur hänger allting ihop? För parallellt med handlingen finns det en person som sitter och konstruerar en litterär berättelse om Anne Duval, och det är psykiatrikern och romanförfattaren Patrick Kretz. Hur kommer han in i det hela, och vad är det egentligen som pågår här? Ja, efter hand dyker det upp allt fler frågetecken för läsaren att räta ut, och historien framstår allt mer som en genialisk stilistisk produkt. Sammanfattningsvis är det så att Dominique Dyens leker en intelligent lek med läsaren, och det är först när boken är utläst som man förstår storheten med den.

/Sara

onsdag 15 juni 2011

En vampyr till historielärare

Anders: Barcelona är en stad som gjord för äventyr och stadens författare spär självklart på myten om den mystiska staden. Den här boken börjar som en enkel deckare. Ett mystiskt dödsfall, en ung ambitiös jurist och förvecklingar. "En storslagen roman", lovar baksidestexten och vi får oss förvisso en resa bortom tid och rum. Parallellt med historien om den sagolikt vackra, begåvade Marta Vives undersökningar i det nutida Barcelona får vi vara med om en annan persons resa från medeltidens brutala värld till dagens på ytan så civiliserade. En rejäl dos historielektion, plus en insikt i att det inte alltid är entydigt vad som är ont och gott.

Sara: Baksidestexten på Enrique Moriels Staden utan tid utlovar också att boken ska "gå i fotspåren av Katedralen vid havet", vilket jag tolkade som att den skulle likna Ildefonso Falcones storverk. Det tycker jag inte att den levde upp till. Visserligen får vi möta ett historiskt Barcelona, men där slutar alla likheter. Den här boken är ingenting annat än en vapyrhistoria, och sådana har jag lite svårt för.

Anders: Jag tycker att den ändå är läsvärd, om man är intresserad av Barcelonas historia och, för all del, kampen mellan ont och gott. Vampyrhistorien står man ut med, men inte mer.

onsdag 8 juni 2011

Fallet Courrier

Marta Morazzoni är en italiensk författare som för sin roman Fallet Courrier både har belönats med Campiellopriset i sitt hemland och vunnit vunnit den engelska tidningen Independents pris för översatt skönlitteratur. Boken har ett lugnt och vardagsnära upplägg, där vi får följa huvudkaraktären Alphonse Courriers liv under tidigt 1900-tal. Han är en framstående man med hög status i hembyn Auvergne där han driver en lönsam järnhandel, och lever ett gott liv med sin vackra hustru och deras två välartade söner. Som om detta inte vore nog har han dessutom en hemlig älskarinna som förgyller hans tillvaro. Livet för den lyckligt lottade Alphonso framstår som komplett. Ändå får vi redan i inledningen veta att denna man kommer att ge upphov till ett fall som slår ner som en granat i byn, så hela boken igenom är man väl förberedd på en riktig explosion och undrar hur den ska arta sig. För det måste komma en väldigt speciell upplösning på denna historia. Och det gör det också på sätt och vis, men kanske inte så explosionsartad som av en handgranat utan mer som en plötslig vindpust. För mig blir det lite av ett antiklimax. Men annars är boken trevlig i sitt upplägg, där den förmedlar lite av en Doktor Glas-känsla i sin vardagsbeskrivning med "fallet" som upplösning.

/Sara

tisdag 7 juni 2011

Supande finnar och lidande kvinnor.

Josefine Sundström romandebuterar med en skildring om tre generationer kvinnor och deras kamp för livet och tillvaron i den österbottniska skärgården och i den lilla staden Kaskö. Väl komponerat och med hopp fram och tillbaka i tiden, som inte kan missförstås. Romanen börjar med att dotterdottern Tova flyr för sitt och barnens liv, från maken Timo, svartsjuk misshandlade fyllskalle till finne. Parallellt förs vi in i historien om mormodern Susanna, ensamstående med sju barn, hårt arbetande på den isolerade skärgårdsön och mellangenerationens Mari, som blev med Tova genom en våldtäkt begången av en av sina morbröders suparkompisar och därefter tvångssteriliserad.


Det är öden hårda som packis i Bottenhavet och det sociala arvet tycks omöjligt att rubba. Ja, kvinnorna sliter och männen super och latar sig om dom ens alls finns med i bilden och där har vi historien. Svek på svek, sorg på sorg, livet för den som fötts både som kvinna och fattig kan vara outhärdligt. På nåt sätt associerar jag till berättelser från dagens Afrika, hur kvinnor bär barn och vatten, medan männen sviker och drömmar krossas.


Josefine Sundström har något viktigt att säga oss. Mäns våld mot kvinnor finns och kvinnors kollektiva skuldbörda lär våldsoffren att dom får skylla sig själv om dom inte går. Man ska inte tiga och lida, utan sluta sig samman och kämpa.


Bra rutet av en person som mest gjort sig känd genom sin medverkan i olika nöjesprogram i TV. Men författarens goda ambitioner drunknar i klichéer och fördomar. Den lilla spröda finlandssvenska Tova får huvudet förvridet av en purfinsk - kanske rent av sannfinnländsk - Timo som självklart i grunden hatar det svenska och i grunden mest vill supa och slåss. För såna är dom ju. Män i allmänhet och finnar i synnerhet.

fredag 3 juni 2011

En modern klassiker

Ett stycke tegelsten är vad den är, Haruki Murakamis genombrottsroman från 1995, Fågeln som vrider upp världen. Till att börja med blev jag helt fängslad av den suggestiva, drömska stämningen i boken, och den verkade riktigt, riktigt lovande. Men när jag kommit ungefär halvvägs av de 741 sidorna började det helt enkelt kännas lite för tjatigt med alla de knasiga drömmarna och scenarierna som målades upp eftersom många av dessa inte alls förde historien framåt, utan tvärtom verkade vara helt fristående berättelser.

Bokens stora symbol är Nyckelfågeln, som är den som har till uppgift att vrida upp tiden i världen. Historiens huvudperson, som också kommer att kallas för Nyckelfågeln, är Toru Okada, en man i 30-årsåldern som lever ett gott och ordnat liv i Tokyo tillsammans med sin fru Kumiko. Han har sagt upp sig från sitt jobb och lever som hemmaman medan han funderar på hur han ska gå vidare i livet. Plötsligt förändras hela Torus tillvaro genom en serie konstiga händelser. Först försvinner katten, därefter försvinner även frun, och Toru börjar få märkliga anonyma telefonsamtal med sexuell innebörd. Nya bekantskaper träder också in i hans liv i form av en urflippad tonårstjej, två kvinnor med märkliga förmågor och märkliga namn, en gammal löjtnant och en välbärgad, stilig kvinna med en stum vuxen son som av någon underlig anledning gör Toru till deras skyddsling. Samtidigt som Torus liv vänds upp och ner dyker ett konstigt, stort blåmärke upp på hans kind utan klarlagd orsak, och han får en märklig dragningskraft till en uttorkad brunn på en ödetomt, i vilken han börjar spendera sin tid för att samla sina tankar och reda upp sitt liv. Det finns också ett inslag av en ond kraft som hotar att ta över tillvaron. Suggestivt, minst sagt... Det här är en författare som slår Paul Auster med hästlängder i denna kategori. Och en modern klassiker är nog alla som läst boken överens om att den kan klassas som.

/Sara