lördag 1 januari 2011

Människomöten i de norrländska skogarna

Helena är en medelålders kvinna som flyttat från Stockholm till Norrland tillsammans med sin man och sin tonårsdotter, för att starta ett hotell. Hon hoppas på så sätt på att få återuppleva barndomens idyll. För det var där i Norrland som hon upplevde de enda lyckliga stunderna i sin annars så trasiga barndom, och nu vill hon att hennes dotter ska få uppleva samma lycka som hon själv kände i det norrländska landskapet. Men saker och ting utvecklas inte som Helena har tänkt sig. Hennes man lämnar henne för en annan kvinna och flyttar tillbaka till Stockholm, och Helenas dotter avskärmar sig allt mer från sin mamma.

Anders är den välbärgade och framgångsrike finansmannen som känner sig allt mer olycklig och tom inombords. Hans enda glimtar av lycka i den annars så meningslösa tillvaron är de stunder när han lyckas köpa någon speciell pryl av historiskt intresse. Och nu har han lyckats komma Lucy på spåren. Lucy är George Harrisons Les Paul-gitarr som Eric Clapton spelade på i Beatleslåten While My Guitar Gently Weeps, och nu ska hon finnas hos en gubbe i de norrländska skogarna. Anders sätter sig i bilen för att åka dit och köpslå med gubben, men innan han når fram hinner hans livsleda ikapp honom. På en raksträcka sluter han ögonen, räknar till trettio och låter ödet avgöra vad som ska hända med hans liv. När han slår upp ögonen befinner han sig till sin stora besvikelse på sjukhus, och efter skyndsam utskrivning söker han upp Verner, gubben som har Lucy i sin ägo. Även köpslåendet om gitarren blir en motgång, och sänkt av misslyckanden tar han in på ett hotell i de norrländska skogarna.

Karin Alvtegens roman En sannolik historia utspelar sig på det numera mycket populära temat människomöten. Det är naturligtvis i huvudsak de två olyckliga och självömkande personerna Helena och Anders som möts, och som får varandra att omvärdera saker i livet. Men även andra karaktärer är inblandade, och i synnerhet då Verner. Den här typen av psykologiska romaner brukar ofta fängsla mig, men den här boken lyckas inte riktigt med detta. Den första halva upplevde jag bara som seg och trist, och inte ens när det börjar hända saker blir den särskilt intressant. För det mesta är händelserna förutsägbara. Det är väldigt synd, för Alvtegen kan bättre, det har hon bevisat i sina tidigare böcker.

/Sara

"Hjälp, vem är jag?" undrar Caroline

Min första tanke när jag såg att Caroline af Ugglas gett ut en bok var: "Åh, vad spännande! Den måste jag läsa." Helt enkelt därför att jag gillar henne, och för att hon verkar vara en sådan intressant person. Men när jag läste vad boken handlar om blev jag skeptisk. Hur spännande kan det egentligen vara att via en bok ta del av en bandinspelning från Carolines terapisessioner? Men jag gav boken en chans, vilket jag sannerligen inte ångrar!

Det är alltså Carolines terapisamtal med psykologen och poeten Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) som vi får ta del av i Caroline af Ugglas debutbok Hjälp, vem är jag? I den får vi följa Caroline från hennes barndom till nuet, och läsa hennes oerhört självutlämnande berättelser om sina tankar och om händelser ur hennes liv. Boken har naturligtvis redigerats och vissa delar har säkerligen plockats bort, men det känns ändå som att det är hela Carolines inre som blottas i texten. Och det är ett inre som är fullt av både destruktiva och maniska sidor. I synnerhet under hennes tonårstid och unga vuxna liv gjorde hon många dumdristiga och fullkomligt galna saker, saker som hon i dag delvis ångrar.

Jag förstod redan innan att den här kvinnan är någonting utöver det vanliga, och nu när jag har läst boken har den bilden förstärkts ytterligare. Caroline af Ugglas är ett galet yrväder! Men hon är också en känslig konstnärssjäl som är fylld av kärlek, särskilt till sin man, sina barn och sina föräldrar (som inte har haft det lätt med sin dotter). Dessutom är hon väldigt modig som vågar lämna ut sig som hon gör. Go, Caroline!

/Sara

Är påven katolik?

Det var årets mest sålda bok, läste jag tidningen och den måste man såklart läsa för att odla sin folklighet, liksom.
Titeln säger vad det handlar om. Johansson, den ledande kraften i duon Jarnebring/Johansson, som vi läst om av och till sedan slutet av sjuttiotalet, får en hjärtinfarkt vid Sveriges bästa korvkiosk och hamnar på sjukhuset. Väl där får polislegenden en läkare med ett alldeles eget cold case i bakfickan. Läkarens avdöde präst till far har efterlämnat uppgifter som eventuellt kan bidra till att ett 25 år gammalt mord klaras upp. En liten svensk-iransk flicka som brutalt sexmördades och hittades på kriminalromaners vis inlindad i plast väldigt långt från hemmet. Om Johansson löser fallet? Är påven katolik?

Ja, mannen som kan se runt hörn misslyckas inte heller denna gång. Inga sjuksängar eller pensioneringar kan hindra honom. Och som vanligt är minst halva berättelsen något mer än den traditionella kriminalromanen. GW har förstås saker att säga oss och har, som den professor han är, behov att föreläsa om kriminologi och kvaliteten på den svenska poliskåren. Denna gången handlar det om att 1) ingen får ta lagen i egna händer och att hämnd är primitivt och fel. Och att 2) en sexbrottsling med pedofil läggning inte nödvändigtvis ser ut som Ulf Olsson och ännu mindre som Anders Eklund. Det kan vara den man minst anar, får vi lära oss.

Jag vet att jag är en kräsen läsare, men jag tycker att Persson sparkar in öppna dörrar.
Och hans hjältar är så osannolikt smarta att man tappar fokus och kommer på sig med att gäspa.
Man vet vet ju att allt kommer att fixa sig. GW låter oss aldrig tvivla på det.
Inte ens Perssons mustiga, humoristiska språk fungerar till hundra procent denna gången. Författaren känns lika trött som sin hjälte. Och självfallet lika säker på att han alltid har rätt.