söndag 28 november 2010
En kärleksthriller
lördag 13 november 2010
Det nya landet
Det här är en bok som utspelar sig i en ung flickas huvud och inte minst på det gudomliga nätet, vår tids flyktsoda och frälsning. Klick, så är du långt här ifrån och bestämmer själv hur du ska presentera dig, vem du ska acceptera att möta och vilken slags kontakt ni ska ha.
Det kan vara alldeles underbart, men också helt förödande, det är vi nog många som kan vittna om. Är man då en ung människa som mot sin vilja, eller möjligen halvt motvilligt, placerats i ett främmande land, så är naturligtvis lockelsen att sticka via bredbandet närmast oemotståndlig. Det riskerar i denna roman, liksom i verkligeheten, att ta en ände med förskräckelse, för hur lätt är det inte att skada och smutskasta någon online?
Bengt Ohlsson är en originell och oförutsägbar författare. Man har inte en aning om vart hans berättelse ämnar sig och man blir inte riktigt klok på vare sig huvudpersonen eller hennes omgivning. Det är luddigt och suddigt, precis som vi människor är. Och Kolka är en by vid kusten i Lettland. Om ni nu undrade.
onsdag 3 november 2010
Sätt på dig alkoholglasögonen!
Men man vill hellre se ensamma galningar och usel samhällsmoral, när svaret ofta är så enkelt som fylla. Det är inte så konstigt. Det går en röd tråd från det mysiga glaset vin vid grillen till den yttersta förnedringen, från vinprovningar i TV till fylleceller och psykakuter.
Benny Haag beskriver den yttersta förnedringen; att behöva erkänna för alla och sig själv att man är alkoholist. Det är bra. Möjligen kunde jag önskat att han dessutom kunde betona ytterligare att vem som helst kan åka dit och att det ändra säkra sättet att slippa bli alkis är att inte dricka alls. Men det är en liten invändning; i det stora hela är det en angelägen, rent av nödvändig bok.
fredag 29 oktober 2010
Ingen vet
Det är inte direkt feelgood. Den här boken kräver så mycket av dig att du flera gånger är på väg att ge upp, för att istället plocka upp nån simpel deckare eller så. Men gör inte det. Härda ut. Det är boken värd. Lark och Termite är halvsyskon och bor med sin plikttrogna moster Noreen. Deras lustfyllda mor Lola är borta och ute ur deras liv, men ändå alltid intensivt närvarande i tankar och frågor och borta är även pappan till Termite, korpralen Leaveit, dödad av sina egna i krigets kaos. Vi följer dem under några få dagar i deras liv i en gudsförgäten håla som heter Winfield, West Virginia. Man kan nästan höra banjomusiken och se fårade män i rutiga skjortor, blåjeans och stövlar. Den lilla hålan är en en härva av relationer och rykten. Fyra olika berättelser får vi oss till livs. Larks, Termites, mostern Noreens och så korpralens, någon annanstans i tid och rum, mer precist Korea under krigets första dagar nio år tidigare. Lark berättar om sitt unga liv, sina kärlekar och drömmar som möter en mycket konkret verklighet och moster Noonie ger oss hela historien om sig själv och systern och livet med de två barnen. Krass, här och nu och helt utan drömmar och visioner. Termite låter andra berätta. Han upplever nog världen på ett annat sätt än vi andra, men det är inte alltid gott att veta hur. Han är väl vad vi på vårt krassa diagnosspråk skulle kalla multihandikappad. En brandgul katt är viktig i hans liv, liksom musiken från radion och så även tåg, de tåg som såsmåningom kommer att föra bort honom och systern från Winfield.
Men allra viktigast är Lark, systern, vårdaren och medelpunkten, hon som kör honom i vagnen och senare i den nya rullstolen.
Från korpralen i det fjärran Korea kommer en utdragen dödskamp och minnen, förvirrade tankar och så småningon ett utslocknande som självklart sker i exakt samma ögonblick som sonen föds hemma i USA. Den här romanen är så rik på symboler och associationer att man inte får ett lugnt ögonblick. Tunnlar, syndafloder och frälsningen; här finns allt som tänkas kan. Människor är både onda och goda på samma gång och det mesta är mörkt. På slutet träder äntligen Lola in och förklarar hur, när och varför. Eller gör hon det? Ingen vet.
torsdag 21 oktober 2010
Samtal med djävulen
söndag 17 oktober 2010
Bitterfittans uppföljare
måndag 11 oktober 2010
Novellsamlingarnas mästarinna
tisdag 5 oktober 2010
En gäspning
tisdag 21 september 2010
Kvinnoförtryck i Indien
onsdag 15 september 2010
En liten bok om ondska
Det Heberlein vill ha sagt är i alla fall i huvudsak att vi bör skilja mellan onda handlingar och onda personer, och att det är är vi - de vanliga människorna, som så ofta står passiva och blundar för ondskan - som ger ondskan förutsättning att finnas till och verka. För, som Ann Heberlein uttrycker det: "utan de vanliga människornas oreflekterade stöd skulle Hitler bara vara en ensam, perverterad och maktlös man". Och just detta citat är något som jag tycker att vi alla bör bära med oss, som en påminnelse om vår egen del i allt det som händer omkring oss.
/Sara
måndag 6 september 2010
Om sekter och andra hemliga sällskap
I den här boken får man ta del av lite av det som utspelas i de omnämnda sekterna, och för en utomstående är det helt obegripligt hur människor frivilligt väljer delta i spektaklen, som t.ex. när det gäller Korpelarörelsens ritual där en deltagare skulle kamma könshåret på övriga, efter att alla hade klätt av sig nakna. Just det exemplet är kanske lite komiskt, men betydligt allvarligare blir det när sektmedlemmarna tror sig vara tvungna att mörda i guds namn (som i Knutby) eller när de begår kollektivt självmord. I sekten Folkets tempel dog år 1978 inte mindre än 913 personer, varav 276 barn, efter att ha druckit gift eller skjutits. Anledningen var att ledaren hade tappat greppet om sin sekt och inte såg någon annan utväg än att utplåna den, men till sin församling predikade han att ett revolutionärt självmord skulle ge dem evigt liv. Det hela var dock inget egentligt kollektivt självmord, eftersom självmorden skedde under tvång. Och tvång är vad sekterna egentligen bygger på, efter att medlemmarna hjärntvättats så pass mycket att de tror att de inte har någon fri vilja, utan måste följa sin ledares order.
Innehållet i den här boken känns som hämtat ur en psykologisk thriller, och stundtals även som science fiction (med UFO-besök och allt). Men det som gör det så intressant är att det är hämtat direkt ur verkligheten.
/Sara
tisdag 31 augusti 2010
En ovation till Oates
Den här gången kretsar berättelsen -Lilla himlafågel (Little Bird of Heaven)- kring ett brutalt mord på den sensuella sångerskan Zoe Kruller. Det är den elvaårige sonen Aaron som gör den fasansfulla upptäckten av moderns sargade kropp, och trots att det finns misstankar mot Aarons far, som nyligen separerat från Zoe, vägrar Aaron tro att hans pappa är skyldig. Det går också rykten om att den gifte tvåbarnsfar som varit Zoes älskare kan ligga bakom mordet. Polisen lyckas dock inte knyta någon av männen till brottet, och ovissheten om vad som egentligen hänt fortsätter att plåga de anhöriga. I efterföljderna av tragedin möts Aaron och älskarens dotter, Krista, och de båda finner en stark men märklig dragning till varandra, en en dragning som påminner om besatthet. Båda två fortsätter dock orubbat att tro att det är den andras far som begått mordet på Aarons mor.
Som sig bör i Oates-sammanhang är det här en väldigt mörk roman, med råa inslag av våld. Men boken innehåller också kärlek, även om det är en kärlek som ligger mer åt det erotiska hållet än åt det romantiska. Oates styrka är den avskalade realism, med vilken hon trovärdigt och träffsäkert skildrar de samhällsproblem hon tar sig an. Och eftersom hennes författarkarriär inte på långa vägar verkar vara på väg att dala, väntar jag mig inom kort en ny fängslande roman i samma anda.
/Sara
söndag 22 augusti 2010
Dödens ord
fredag 20 augusti 2010
En roman i konstens och kärlekens tecken
onsdag 18 augusti 2010
Ett övergivet barn och en borttappad syster
fredag 13 augusti 2010
Stalins kossor
torsdag 12 augusti 2010
Du kan inte smita
onsdag 28 juli 2010
Rödluvan och vargen 2.0
När jag öppnar boken och börjar läsa så finner jag en ganska traditionellt berättad deckare, där det snygga, framgångsrika machosvinet våldtar unga kvinnor på löpande band, efter att ha lockat dom små liven med drinkar och lyxliv på krogar och i fina villan. Han får ju sitt straff, så klart, inte juridiskt, men på andra sätt, ty en dag har han våldtagit en gång för mycket. En ung motspelerska, vars nej inte respekteras, skär upp magen på honom och under några dygn svävar han mellan liv och död. Rätt åt honom, liksom.
Katarina Wennstam har de bästa av avsikter och hon fick mycket riktigt hela det kulturella Sverige på fötterna med sin bok.
Men det blir så lätt fel när budskapet är viktigare än historien som berättas. Jag skulle nog säga att rödluvan och vargen-stereoyperna Jack och Emma snarast förstärker de traditionella könsroller och den könsmaktsordning som Wennstam antagligen vill bekämpa. Vi får också veta att Wennstam inte gillar rakade kön, sexiga underkläder och hårdhänt sex sådär i största allmänhet, som om det med nödvändighet handlar om övergrepp och porrbranschen. Fin sex i Wennstams tappning är nog mjuka smekningar i mörket under täcket, av parter som i god tid inhämtat samtycke. Så bekräftar Wennstam myten om feminister som sexhatande puritaner. Som om Madonna inte finns, liksom. Man saknar djup och förståelse och intressanta karaktärer; ingen begriper varför Jack våldtar och inga alternativ till machosvinet presenteras. Ligger det hos honom personligen eller antyder Wennstam på ROKS-maner att alla män kan våldta? Eller hör det till filmbranscen? Ingen vet. Således lyckas Wennstam varken presentera ett tydligt feministiskt budskap eller en bra story.
söndag 25 juli 2010
Den osvenska nationalismen
lördag 24 juli 2010
Nessers fyra i Barbarottikvintetten
fredag 23 juli 2010
Så nära får ingen gå
torsdag 22 juli 2010
Pansarlitteratur
Kommer dom så småningom att bli förälskade i varandra?
Drar han på slutet ut i världen igen?
Är påven katolik?
Ni förstår vad det handlar om. Klichéerna staplas, men det är väl så man vill ha det när man läser sin sommardeckare. Inte så att Hole är ett geni och alltigenom god, tvärtom är han stundom djupt osympatisk och har emellanåt fetfel i sina antaganden. Och alla förstår att någon som i det verkliga livet konsumerade Holes mängder av droger skulle möjligen kunna släpa sig mellan köket, sängen och vardagsrummet. Och parkbänken, soliga dagar. Och ondskan är givetvis omänskligt ond och det brutala är fruktansvärt brutalt. Blodet sprutar och den dödsbringande Leopolds äpple kan ingen annan än Hole själv överleva. Den vane läsaren gissar säkert också att vi får uppleva missunnsamma kollgor, karrärkåta polischefer, som bara avskyr den fantastiske utredaren och resten av det vi kan förvänta oss. En alldeles, alldeles osannolik upplösning kan man förvänta sig och givetvis andlös spänning på vägen. Man får det man betalar för och köper man över 600 sidor norsk bestsellerdeckare så väntar inga sensationer i fotöljen eller på gräsmattan. Seriemord, svartsjuka och resor till norska fjäll och avlägsna vulkantrakter, men utan någon djupare mening och utan något större budskap.
Och som så ofta när det gäller nordisk litteratur: slarvig översättning.
/A
tisdag 20 juli 2010
Själens osaliga längtan
måndag 19 juli 2010
Trean i Theorins ölandkvartett
söndag 18 juli 2010
En tegelsten på drift
torsdag 8 juli 2010
Kokongen
måndag 5 juli 2010
Arseniktornet
Snabba dialoger och raserade system
Att Kuba blivit ett tjuvsamhälle där dollar ersatt rubel, som valuta och samhällskompass. I Farlighetslagen åker bokjaget Jenny två gånger till Kuba, först under den "speciella perioden" 1994, då Kuba bara med nöd och näppe överlevde och sedan en bit in på 2000-talet, då turismen börjat ta plats. Hon vill uppleva landet dit hennes mormor reste på sjuttiotalet för att hugga sockerrör och med egna ögon se de vackra landskapen. Hon är ingen ung aktivist och mormor ingen sextiåtta; det vore liksom för mycket.
I snabba dialoger, varvat med absurda lagtexter och tal av Fidél Castro låter Jenny sig ledsagas av unga kubaner, framför allt vännen Mario, som i bokens första del är en sjuttonårig kubansk hårdrockare och i den andra delen en ung man som hankar sig fram trots systemet. Jenny är reportern som liksom kollar in och intervjuar och det är för all del bra, men jag kunde önska ett lite större utrymme för mig att andas och tänka själv. Lite mycket föreläsning blir det, som om inte vi själva kan lägga ihop två och två.. Men jag gillar formen; de snabba dialogerna och de insprängda absurditeterna från regimen och jag gillar huvudpersonerna Jenny och Mario väldigt mycket. Och dessvärre begriper jag varför min fd svärfar återvände till Kuba gång på gång.
söndag 4 juli 2010
En lite för cool grek
fredag 2 juli 2010
Håpas du trifs bra i fengelset
onsdag 23 juni 2010
Främlingen i huset
För att vara en spökhistoria, en genre som jag vanligtvis har svårt för, är boken både spännande och underhållande. Den suggestiva berättartekniken ger boken en mystisk stämning, som bygger upp en spänd förväntan hos läsaren. Samtidigt är boken en intressant skildring av hur samhället såg ut i efterkrigstidens England, där klassamhället särskilt avhandlas. Huvudpersonen kämpar boken igenom för att trotsa sin arbetarklassbakgrund och bli accepterad i de fina salongerna. Men han dras samtidigt med ett stort självförakt, vilket egentligen är ett större problem än hans bakgrund. Tack vare Waters skickliga berättarteknik och mystiken som berättelsen förmedlar är det här en bok som dröjer sig kvar i medvetandet. Och intrycken från den förtjänar att smältas sakta...
måndag 14 juni 2010
Språket
Nu innehåller boken inte bara frågor från konserverade gamla språkpoliser, utan som sagt också en hel del riktigt intressanta vinklingar. Personligen tycker jag att frågorna som rör dialekter och etymologi är extra spännande. En stor fördel med boken är att svaren är kortfattade och lättbegripliga. Man behöver därför inte ha några högre språkstudier i bakfickan för att kunna ta till sig det som står där. Boken passar också bra att ta fram och läsa ett par sidor ur då och då, snarare än att sträckläsas.
/Sara
måndag 7 juni 2010
En deckare då
/Sara
torsdag 3 juni 2010
Åh, dessa svekfulla människor.
onsdag 26 maj 2010
Ett spontanval
måndag 24 maj 2010
Parkbänken är aldrig långt borta
tisdag 18 maj 2010
Ångest i norrlandshålan
söndag 16 maj 2010
Presidentens hustru
Åtta procent av ingenting
Jag tror det kallas absurd humor och kanske borde jag tycka att det är kul. Men jag är nog en tråkig fan, för jag gäspar mest och har svårt att motivera mig fram till slutet. Det är nog nåt som fattas hos böcker som förlaget måste kalla coola och underfundiga. Etkar Keren är ett jättenamn i Israel, men jag har svårt att se varför.
Det här roar mig helt enkelt inte. Men ska man ändå säga något positivt om boken, så är det att den inte alls berör konflikten, utan handlar om människor som kanske kunde vara du eller jag. Att folk även i Israel är som vi, kan man kanske behöva påminnas om.