tisdag 29 november 2011

Något alldeles extra

Bastarden från Istanbul är en omtalad roman som skrivits av den turkiska författarinnan Elif Shafak. När boken hade getts ut i Turkiet åtalades hon för att ha "förolämpat republiken Turkiet" enligt artikel 301 i den turkiska brottsbalken. Det här åtalet grundade sig på yttranden som några av de armenska karaktärerna gör i boken, och för detta hade hon kunnat bli dömd till upp till tre års fängelse. Åtalet lades dock ner, och nu har romanen översatts till över 20 språk, bl.a. svenska.

De två huvudpersonerna i boken är två unga kvinnor i 20-årsåldern. Titeln syftar på Asya, som är en envis och rebellisk, faderslös tjej som bor i Istanbul hos sin mormor och mostrar, varav en av de kvinnor som hon kallar "moster" egentligen är hennes mamma. I bokens inledning får vi bekanta oss med Asyas mamma när hon som 19-åring i utmanande, kort kjol och på höga klackar är på väg till sjukhuset för att göra abort. Nu blir det ingen abort, utan Asya föds och får växa upp med ovissheten om vem som är hennes pappa. I skolan kallas hos för "bastard" och det händer även att hennes mostrar använder det nedsättande ordet om henne. Den andra unga kvinnan som vi får följa är Armanoush - eller Amy som hennes mamma kallar henne - som bor i USA. Hon har en armensk pappa i San Francisco och en amerikansk mamma som bor i Arizona. De båda unga kvinnorna förs samman när Armanoush åker till Istanbul för att utforska landet som hennes armenska släkt flytt från, och Armanoush ber att få bo hemma hos sin styvfar Mustafas släkt under sin vistelse i Istanbul.

Naturligtvis blir det en del förvecklingar under resans gång, och naturligtvis finns det en hel del familjehemligheter som spökar i bakgrunden. Romanen är inte normbrytade på det viset. Men den är väldigt speciell på så sätt att den är skriven av en turkisk kvinna som på ett kritiskt sätt både beskriver sitt land och det historiska folkmordet på armenier som ägde rum 1915. Man kan förstå att det finns de som tycker att författarinnan har förolämpat Turkiet, men det är lite svårare att förstå att man genom att skriva en roman kan riskera att hamna i fängelse i tre års tid.

Bortsett från att boken är revolutionerande är den också väldigt välskriven rent litterärt. Själva historien håller hela vägen, och författaren använder språket på ett skickligt sätt. Miljöerna och de olika karaktärerna beskrivs dessutom på ett målande och tidvis humoristiskt sätt, som är väldigt tilltalande. Vad sägs t.ex. om karaktärer som omnämns som "den Periodsupande Skämttecknaren", "den Ovanligt Obegåvade Poeten" och "den Ickenationalistiske Manusförfattaren till Ultranationalistiska Filmer" vilka är några av de udda figurer som Asya umgås med på sitt stamhak Café Kundera? Och när Shafak beskriver Istanbul är det på ett sätt som får läsaren att själv delta i stadens puls och känna dess dofter. Kort sagt, det här är en bok som är värd att läsas, både som en underhållande roman, som en intressant inblick i dagens Istanbul, och som en historisk glimt av den förföljelse och de våldsamheter som armenierna utsattes för för snart 100 år sedan.

/Sara

söndag 27 november 2011

Från Värnamo till Gulag

Jag minns affischerna som satt i nedgången till hållplatsen vid Frölunda torg. KPS, kommunistiska partiet i Sverige, stod det och jag fattade snabbt att det var ett Albanienparti. För vänstern till vänster om VPK var trottar, maoister eller albaniendiggare. Och så r-arna som var lite av varje. Och så gammelgubbarna i APK, de sovjettrogna. Alla företrädde den enda rätta vägen, såklart och huvuddelen av kampen förde de mot varandra. Alla hade sina egna slagord som var lätta att känna igen. Den svenska vänstern förökade sig genom delning.
Jag vet, för jag var med på ett hörn. Och nu vet jag vem som klistrade affischen på Torget, det var Magnus Utvik, en av två KPS-are i Göteborg vid den tiden. Två pers, alltså, som skulle organisera revolutionen i stan, främst genom att klistra affischer och sälja tidningar i Brunnsparken.
Man ska inte raljera över människors tro, men hur i helvete kan man går så vilse att man dyrkar massmördare och tror att att det bästa för Sverige är en enpartistat? När Sverige, då som nu, är mer lyckat som land än något som någonsin kallat sig socialistiskt. Svaret är: det börjar i liten skala.

När vi möter den unge Magnus är han medlem i KU, VPK:s ungdomsförbund, i Värnamo av alla ställen. En skammens rodnad drabbar mig när jag känner igen det patetiska försvaret av DDR och Kuba, som man ägnade sig åt. Jag minns själv hur åthutad man blev om man inte förstod de särskilda problem som krävde murar och k-pistar. Och hur pappersbristen på Kuba gjorde att bara en dagstidning kunde komma ut. Magnus drömmer om revolutionen.
Men när fullmäktigekvinnan pratar om små lokala frågor, så blir han besviken och när medelklassbarnen klär ut sig i murarskjortor och jordskor, så blir det för mycket. Så ser inte en arbetare och revolutionär ut. Precis då kommer sekten till stan. Som en ung Carola som går från svenska kyrkan till Livets ord går Magnus från de beskedliga VPK-arna till stalinisterna. Här får han alla svar utan minsta tvekan. Och när han sen ska bli aktiv så bestämmer andra helt vad som ska göras. Och helst ska han sälja sin fina stereo och ge pengarna till sekten.
Och centralkommitten låter honom flytta till Göteborg och förflyttar även en annan kamrat dit. Men kampen går trögt, ty arbetarklassen vill inte se ljuset. 50-60 pers var KPS när de var som störst, sägs det. Och ändå alla dessa svulstiga ord och begrepp. Man ljuger inte bara för omvärlden, man ljuger allra mest för sig själv. Och det slår mig dessutom hur jävla tråkiga extremvänstermänniskorna var. Allt kul var förbjudet. Magnus Utvik skriver för att själv göra sig fri från slaggen som blivit kvar efter de tre tonåren i sekten. Han söker upp gamla bekanta och även hos dem sitter ärren kvar. Idag dyrkar ingen svensk Stalin på samma vis. Men sekter kommer och går och det spelar nog ingen större roll om det är i revolutionens eller frälsningens namn övergreppen sker. Det är samma auktoritära ledare, samma enda sanning och samma krav på att ge allt för saken.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag bara var inne och flörtade en stund med extremvänstern och att jag ville vara glad och fri, snarare än den som frälste världen. Magnus Utviks bok visar hur lätt det går att hamna väldigt fel och hur svårt det är att komma tillbaks. Det är en mycket viktig bok.

torsdag 24 november 2011

Inte så mycket heyhooletsgo.

John Cummings var gitarrist i det legendariska bandet Ramones, kanske en smula anonym bakom Joey och DeeDee men givetvis coolare än Tommy. Han dog i cancer 2004, men då var bandet sedan länge upplöst och två av medlemmarna döda. Allt detta vet vi. Vi vet dessutom att Johnny Ramone var något så ovanligt som en rockare som gillade Nixon och Reagan och som ropade "God bless president Bush!" när bandet valdes in i Rock and roll hall of fame.
Om denne man har Bengt Ohlsson skrivit en roman som utspelar sig under hans sista år i livet, varvat med tillbakablickar från bandets aktiva år. Man får höra om spelningar och groupies, om förhållanden och turneer, men huvudhistorien handlar alltså om Cummings insjuknande och livet som före detta rockstjärna i Los Angeles.
Det lyfter aldrig riktigt. Prosan är sympatiskt korthuggen, men saknar de där riktiga aha-ögonblicken. Det är också ett lite skumt grepp att blanda verkligt existerande (eller döda) personer med påhittade figurer. Man kan lugnt fråga sig om meningen med det. Om Bengt Ohlsson valt att kalla huvudpersonen för något helt annat hade han kunnat fabulera helt fritt och ta ut svängarna utan att behöva hålla sig inom de ramar som vem som helst kan googla fram. Nu faller storyn mellan stolarna och det är lite synd. John Cummings liv var visst inte så himla intressant ändå. Inte så mycket heyhooletsgo.
Mer bilfärder i Los Angeles och god mat från delin. Och det räcker inte riktigt.

söndag 13 november 2011

Ytterligare ett mästerverk i novellform

Jonas Karlsson har för tredje gången lyckats åstadkomma en välkomponerad novellsamling. Den här gången handlar det om elva stycken noveller av mycket varierande längd. Titelnovellen Spelreglerna, som är en ologisk sammansättning av totalt olikartade instruktioner, är helt genialisk, och den för mina tankar till verk av den store Tage Danielsson. Jonas Karlsson ville själv att titelnovellen skulle placeras som nummer två i boken eftersom hitsingeln på skivor förr i tiden ofta lades som nummer två. Men förläggaren ansåg att den skulle ligga som nummer tre, och så blev det. Novellen Fakturan är betydligt längre än övriga noveller i boken, då den upptar hela 72 av bokens 183 sidor. Fakturan, där en man får en faktura på ett mångmiljonbelopp, liksom Huvudsaken, där en ny kroppsdel plötsligt växer ut på ryggen på en person, är riktigt obehagliga att läsa. Över lag är denna novellsamling mörkare än Karssons första två. Men den har ändå många likheter som sina föregångare. Vi får exempelvis anledning att återvända till restaurang Gondolen, där två vänner har stämt träff för lunch, och det finns också den här gången noveller i boken som har anknytning till varandra på ett mycket speciellt sätt. Jonas Karlsson har ännu en gång visat att han inte bara har kvalitet som skådespelare, utan att han också en riktigt bra författare.

/Sara

måndag 7 november 2011

Ett ensamkommande flyktingbarn från Wien

Och i Wienerwald står träden kvar. En jävulskt vacker boktitel, romantisk, drömmande, rent av poetisk. Men den boken som jag precis lämnat tillbaks till Rosengårdsbiblioteket är saklig, prosaisk och baserad på verkliga människoöden. 500 prydligt sorterade brev från Wien till skånska och småländska byar, från raslagar till den föregivna frihetens bastion i Sverige.
Den judiske pojken Otto Ullman får chansen att lämna sin hemstad precis när det nazistiska pöbelväldet tar över, men några år innan förintelsen blir industriell. Elisabeth Åsbrink har gjort sin research och berättar utan pardon, inte bara om det vi hört förut om hur situationen gradvis förvärrades för Europas judar, utan också hur antisemitismen kom att dominera även Sveriges migrationspolitik.
Ty Sverige har ett mörkt förflutet, precis som vi fortfarande har en usel och snål asylpolitik. Och argumenten känns igen: de tar våra jobb, de har ett negativt inflytande på vår kultur. Men Otto får i alla fall chansen att gå ombord på på tåget till Sverige och mamma och pappa blir kvar. Otto är ett ensamkommande flyktingbarn. I början är breven många och detaljerade, men efterhand blir de färre och mindre engagerade. Och självfallet upphör breven att komma när Ottos föräldrar blir till siffror i statistiken över mördade judar.
Parallellt med historien om Otto möter vi en annan yngling, den naziflörtande Ingvar Kamprad. Han får representera den del av Sverige som beundrade Hitler och vi får detaljerat veta hur hans nazistiska engagemang såg ut. Med tiden ska deras öden delvis sammanflätas, när Otto kommer som dräng till familjen Kamprad. En jude hos antisemiterna, men som så ofta är det inte så mycket kvar av rasismen när det kommer till människor av kött och blod öga mot öga. Ingvar och Otto blir vänner för en tid, innan de åter skiljs åt. Kanske är just den delen lite onödig. Den organiserade nazismen var aldrig särskilt stor i Sverige. Förvisso var Kamprad nasse, men hur många har inte under åren haft perioder när de sympatiserat med förfärliga regimer? Halva kultursverige, vågar jag påstå.
Elisabeth Åsbrink är en driven och engagerad författare. Det är inte alltid de stora orden som används; breven talar sitt tydliga språk och även siffror och yttranden från myndigheter och den sorglustiga Svenska Israelmissionen, som var verksam i bl a Wien för att få kristi mördare att låta sig döpas. Elisabeth skriver om det som var och om det som är. Om hur korkade föreställningar om den andre kan få groteska konsekvenser och om hur det påfallande ofta är villiga byråkrater som ser till rasismens konsekvenser kläs i ett språk som avväpnar.
Det är samma flyktingpolitik nu som då och samma antisemitism nu som då, verkar hon vilja säga. Och jag nickar och håller såklart med. Och förbinder mig ännu en gång att kämpa för öppnare gränser och för judarnas rätt till sitt hemland.

tisdag 1 november 2011

Inte så himla happy ändå

Maria Sveland och Katarina Wennstan har redigerat en antologi till försvar för skilsmässan. Eller rättare sagt, till försvar för den vita radikala medelklassmammans skilsmässa. För bland de ansiktena som bjudits in att medverka återfinns nära nog bara såna som dricker öl på medis och jobbar med media, typ. Den enda som sticker ut är Gudrun Schyman, men så är ju hennes inägg också mindre från naveln och mer från hjärnan om man säger så. Vare sig män eller människor från planeten förorten eller planeten radhuset tilåts medverka. Det är en bok av såna som oss, sannolikt riktad till såna som oss. Det gör samlingen en smula likriktad och elitistisk, kan man lugnt säga. Man vet liksom vad som ska komma runt nästa hörn: det är rätt att skilja sig, det är nästan aldrig en dag för tidigt. År 2011 bland oss som bor i innerstan och har högskoleexamen är det som straffspark mot öppet mål. Ingen kommer att säga emot. Jag får intrycket i några av berättelserna att man urskuldar sig och ju mer happy man säger sig vara, desto mer tror jag så. Relationer kan uppstå och försvinna, så är livet, det är ingen stor sak. Men så värst kul är det inte. Det hade varit spännande om i alla fall någon analyserat den förytling av relationer mellan människor som internetåldern gett oss; hur nästa egoboost kanske bara finns två klick bort och hur biljetten ut ur relationen ständigt finns nerknölad i bakfickan. Vad är det som gör att vi inte verkar palla med motgångar i våra förhållanden?

Mina barn har aldrig tackat mig för att de blivit hänvisade till fjortondagarsskärvor eller ens varannanveckasparadis. Ganska så tvärtom, faktiskt. Möjligen är de unika, men jag tror inte det. För deras och andra skilsmässoungars skull kunde man kanske skruva ner happyhappysnacket en smula och ärligt sett sig i spegeln en stund. Den där ölen på medis finns kvar, jag lovar. Att kämpa är inte alltid dåligt. Allt är inte svart eller vitt.