Om korv och kärlek.

Om ni inte besökt Berlin eller Hamburg, så är det tråkigt för er. Har ni inte heller ätit Currywurst, så är det ännu syndare om er, faktiskt; då har ni missat något väsentligt i ert kulinariska liv. För alla oss som njutit av både wurst och tyska städer finns nu historien om hur den där konstiga kombinationen av curry, ketchup och fet korv kom till att läsa. Uwe Timm berättar på 183 snabba sidor en underbar skröna om en medelålders Frau Bruckner som alldeles innan britterna tågar in i det sönderbombade Hamburg tar sig an en ung sergeant i flottan och gömmer honom i sin slitna lägenhet. Han vill liksom inte återvända till fronten och det meningslösa kriget efter sin sköna natt med damen i fråga. Så han blir kvar och måste vara tyst och stillsam i lägenheten, för även i krigets slutskede har väggarna öron.

Det är humor och underfundighet och tysk rakhet och tydlighet.

Och kärlek, såklart, vad vore vi utan den?

Hur det slutar och hur den fantastiska korven kommer in i historien vet du när du läst boken. Om det är den sanna historien om upptäckten av Currywursten kan man bara spekulera i.

En väldigt bra bok och skön läsupplevelse blev det i alla fall.

/A

En Nobelpristagare

Boken Hjärtdjur (som nu finns i pocketutgåva), av 2009 års Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, beskriver en grupp vänners levnadsöden i Ceauşescus Rumänien. Det är givetvis ingen munter berättelse, med tanke på levnadsförhållandena för folket i landet under diktaturen, men historien är ändå inte nattsvart. Vännerna försöker med enkla medel hålla humöret uppe så gott det går.

Jag kan inte säga att boken helt faller mig i smaken. Emellanåt glimmar den till och är riktigt bra, men mestadels känns den trist och händelselös. Nu menar jag inte att böcker alltid måste ha ett avancerat förlopp av händelser som radas upp för läsaren, men de händelselösa bitarna måste vara skrivna med känsla och intensitet för att fånga mitt intresse. Det kan t.ex. gälla intressanta tankegångar eller känslor som lyfts fram. På den punkten lyckas inte Müller riktigt. Nu är det här den första och enda boken jag läst av Nobelpristagaren, men jag kan ändå inte låta bli att förundras över vad det var i hennes skrivande som Svenska Akademien ansåg vara så bra att hon var värd utnämnelsen. Visst är det intressant att historien utspelar sig i ett land som Rumänien, men själva berättartekniken överglänser förmodligen inte andra tänkbara kandidater som kan ha varit aktuella för priset. Dessutom är boken lite väl tunn, bara 212 sidor i pocketversionen. Den levde därför inte upp till de förväntningar jag hade inför att få läsa ett verk av en Nobelpristagare.

/Sara

Öppen grav

Allting började med Sjöwall-Wahlöö. Trötta poliser, klassklyftor och andra samhällsproblem ur ett tydligt vänsterperspektiv. Och så ett brott eller hundra som ska redas ut. Många är lycksökarna som försökt efterapa och framgångsrikast är (tyvärr) Henning Mankell med sina tirader om hur Wallander ser ut över det dimmiga fältet och saknar folkhemmet och i ett nafs löser dom svåraste kriminalgåtor. Men bäst av alla i genren är Kjell Eriksson. I ett Uppsala som är helt olikt den glättade studentikosa bilden finns trasighet, köns- och klassförtryck och många blommande trädgårdar. Där reder polisen Ann Lindell sin vardag, sitt liv som ensamstående morsa och snut i tio romaner som nu avslutas med öppen grav. För en gångs skull möter vi det högstående akademiska Uppsala, en adlig släkt, en nobelpristagare och kuvade undersåtar. Hat och avund är granne med vackra torn, prunkande blommor och olyckliga människor, var och en på sitt sätt.
Som sig bör vilar en förfärlig skandal i det stora huset i det fina kvarteret och så som det måste bli är det stor drama och ett mord precis innan slutet. Hur det löser sig kan man verkligen fråga sig. Men så länge de grundläggande motsättningarna i samhället finns kvar, kommer Ann Lindell och hennes kollegor ha skärvor att sopa upp, är jag rädd. Även om vi inte får se fler böcker i serien.

Världsbokdagen (2)

Det står ett väl tummat exemplar i min bokhylla. Det luktar andrahandsaffär och före detta. Men en gång var det min heliga skrift, min bibel, den bok som var spindeln i nätet i mitt läsande och det som en smula pretto kan kallas kulturell utveckling eller rent av vuxenblivande.
Det handlar om en ung man och hans liv, vänner, kärlekar, sex, alkohol och andra droger i ett Stockholm som redan var historia när jag läste boken första, gången för att inte tala om andra till sjunde läsningen. Jack, efter Jack Kerouac, och det var väl inte det enda som härstammade därifrån. Ulf Lundell läste den gamle beatnikförfattaren och kopierade stilen och förgyllde sitt fattiga liv på ett Söder långt ifrån dagens SoFo och gjorde det intressant för en hungrande generation av pojkar som vuxit ur Wahlströms gröna och röda bokryggar. Jag läste och fattade kanske hälften. Sen läste jag böckerna som det referades till; böcker av Kerouac och Hemingway och lyssnade till Dylan och Springsteen, för det är litteratur det med. Sen dess har stenen rullat, regnet fallit och vinden gått genom träden.

/Anders

Världsbokdagen

Eftersom det i dag är Världsbokdagen tyckte Anders att jag skulle skriva ett inlägg om en bok som har betytt extra mycket för mig. Det var inte en lätt uppgift kan jag säga. Jag kan nämligen inte ens svara på den enkla frågan som jag får ibland, ”vilken är din favoritbok?”, för jag har ingen sådan. Böcker har betytt väldigt mycket för mig hela livet, och det finns massor av böcker som jag tyckt varit helt underbara, och ändå kan jag inte säga att det finns någon bok som varit så extraordinär för mig att jag kan utnämna den till ”the book”. Jag har däremot haft en massa olika perioder i livet då jag varit insnöad på en viss typ av litteratur, eller en viss författare, men sen har jag gått vidare och när jag ser tillbaka på vissa av de här perioderna är det ibland med häpnad över mina egna val av böcker. Man kanske kan säga att jag är en otålig bokläsare, som ständigt vill vidare mot nya läsupplevelser. Det finns ju massor av böcker därute som bara väntar på att få bli upptäckta av mig. Därför har det, vad jag kan minnas, heller aldrig hänt att jag läst en bok två gånger. Om man tittar i min bokhylla ryms en salig blandning av böcker, allt ifrån gamla klassiker till nyare deckare, och det de har gemensamt är att de är dammiga eftersom de, sedan de blivit utlästa, bara står där i hyllan. Numera lånar jag därför mest böcker från biblioteket, eftersom det känns både onödigt och dyrt att köpa så många böcker som jag avverkar. Således kan jag alltså inte plocka fram ett gammalt gulnat bokexemplar ur hyllan, som är så välläst att det håller på att falla i bitar, och säga till er: ”det här ni, det är en speciell bok för mig”. Inte ens på Världsbokdagen. Tyvärr.

/Sara

No och jag

Delphine de Vigans No och jag är lätt att ta till sig, inte nödvändigtvis för att den är lättläst (vilket den är), utan för att den utgör en varm, stark och känslomässig skildring av omvärlden ur en överintelligent 13-årig tjejs perspektiv. Det är Lou som berättar historien i jagform i presens (bortsett från några stilistiska vändningar på slutet där några stycken är skrivna i imperfekt), vilket gör att vi hela tiden kan följa hennes tankar och upplevelser på riktigt nära håll.

Den smarta tjejen Lou, som bor med sin mamma och pappa i Paris, har fått hoppa över två årskurser i skolan, och trots att hon är bäst i klassen är hon också minst, vilket får henne att känna sig utanför. Hennes utanförskap och känsla av ensamhet förstärks dessutom av att hon har en mamma som är psykiskt instabil. Det förhindrar henne dock inte från att förälska sig i klassens coolaste kille, Lucas, som dessutom är 17 år och så dålig i skolan att han har fått gå om två årskurser. När det blir dags för Lou att förbereda ett föredrag hon ska hålla inför klassen kläcker hon oigenomtänkt ur sig till den stränge läraren att hon ska prata om uteliggare, vilket gör att hon måste söka upp en hemlös person som hon kan göra en intervju med. På så sätt träffar hon den 18-åriga, hemlösa tjejen, No, som hon snabbt blir vän med. Den empatiska och känslosamma Lou bestämmer sig för att göra allt hon kan för att hjälpa No att få ett hem och ordna upp sitt liv, och hon får oväntad hjälp av Lucas.

Det här är fransyskan de Vigans fjärde roman, men det är den första av hennes böcker som översatts till svenska. Boken tilldelades 2008 litteraturpriset Prix des Libraires (franska bokhandlarnas pris). Eftersom karaktärna är så unga, och boken är lättläst, skulle man kunna kategorisera den som en ungdomsbok. Men jag vet inte riktigt vad det skulle vara bra för. Som vuxen läsare har jag inga som helst svårigheter att sätta mig in i Lous känsloliv, och jag kastas rakt in i historien redan på första sidan, för att sedan stanna där en lång tid efter att jag läst ut boken. Det är lätt att förstå varför romanen tilldelades det prestigefyllda franska priset, och det här är säkerligen inte det sista vi ser av Delphine de Vigan i Sverige.

/Sara

De fattiga i Lodz

Lodz betyder båt och är Polens näst största stad, belägen sydväst om Warszawa. Innan förintelsen fanns i stan 250 000 judiska invånare. Efter den tyska erövringen föstes dessa 1940 brutalt ihop i några kvarter - ghettot. Här hölls de som slavarbetare åt bl a Wehrmacht tills deporteringarna till dödslägret Chelmno avslutades 1944, kort före den sovjetiska "befrielsen".

Myllret av människor, hungern, lidandet, men också solidariteten mellan människor är miljön för augustprisvinnaren Steve Sem-Sandbergs de fattiga i Lodz. Över 650 relativt lättlästa sidor.
Och man vet inte om man ska skratta eller gråta åt honom, Chaim Rumkowski, bokens huvudperson och den av nazisterna utsedda ledaren för ghettots äldste, men man ska nog gråta, trots allt. Kanske tror han på allvar att det finns en möjlighet till en bättre framtid, kanske försöker han bara sko sig på situationen och rädda skinnet på sig och sina närmaste? Ingen vet säkert och förmodligen ljuger han för sig själv allra mest. Han älskar barn, betonar han, men det är en kärlek som tar sig de mest brutala fysiska uttryck.
Jag blir ledsen och orolig av läsningen. Hur i helvete kan man bete sig så?
Och hur i helvete kan Ordföranden, som han kort och gott kallas, och hans judiska poliser och medarbetare underlättar förtrycket och till sist förintelsen?
Gör motstånd, vill man skrika, men så har vi ju också facit i hand så här nästan sjuttio år efteråt.
Människor har ju en tendens att hoppas på det omöjliga. Och idag när judar verkligen gör motstånd och försvarar sig, så gillar vi inte alltid det heller. En smula paradoxalt.

Men tiden går långsamt och säkert i ghettot, förtrycket hårdnar och till sist är allt över.
Det finns inget hjältemod och precis som i verklighetens förintelse så dör man på slutet, men så är ju också människorna i boken just människor och inte fyrkantiga stereotyper.
Det är bra, men också komplicerat för oss som lärt oss att se den delen av historien i svart och vitt. Man kan tycka att Steve Sem-Sandberg tydligare borde ta ställning och inte vara så förbannat förstående mot avskummet till medlöpare. Men det vore att göra det enkelt för sig och stor romankonst är aldrig enkel.

/Anders

Välkommen och Sorgesång

Välkommen till ännu en djävla bokblogg, som inte är tänkt att vara ett dugg pretentiös eftersom skribenterna som ligger bakom den själva inte är det. Vi är två helt vanliga bok- och språknördar som läser mycket, och som vill ge uttryck för de tankar läsningen väcker hos oss.




I går läste jag ut boken Sorgesång av den norsk/amerikanska författarinnan Siri Hustvedt, och den förtjänar att bli omnämnd här. Hustvedt har en härlig, intelligent, berättarteknik, och hon lyckas få många intressanta karaktärer att uppenbara sig i boken. Huvudkaraktären, Erik, som arbetar som psykoanalytiker i New York, hittar efter sin fars död en del dagböcker och brev som fadern har lämnat efter sig. Bl.a. finns där ett kryptiskt brev från en, för honom, okänd kvinna. Tillsammans med sin syster börjar Erik försöka få fram vem kvinnan är och vad brevet handlar om. Erik förälskar sig vid samma tidpunkt i en kvinna som flyttat in i hans hus. Det visar sig att kvinnan och hennes dotter är förföljda av dotterns pappa, och Erik blir snabbt och ofrivilligt indragen i dramat. Samtidigt jagas även Eriks syster, Inga, av en journalist som hotar att avslöja hemligheter om Ingas avlidne man, som var en känd författare. Hustvedt bygger - genom sina intressanta karaktärer och sin speciella berättarteknik - upp både mystik och spänning, trots att storyn egentligen inte innehåller några stora, dramatiska händelser. Språket är underbart, men det svenska exemplaret innehåller några översättningsmissar och stavfel, vilket tyvärr drar ner intrycket hos mig en aning. Boken lämnar dock spår efter sig i mitt medvetande, och helhetsintrycket är därför odelat positivt. Jag ser personligen Siri Hustvedt som en betydligt större författartalang än hennes make, Paul Auster.

/Sara