”Fågeln som vrider upp världen” ser vid första anblick inte ut som en lugn eftermiddag i parken, det är en mastondontroman på dryga 740 sidor och den första spontana tanken stämmer mycket bra. Den värld som öppnas upp inför läsarens ögon är ingenting som sker i parker, ingenting man möter en söndag i brist på bättre. ”Fågeln som vrider upp världen” är det yttersta beviset på att romantiken är långt ifrån död och att vad man än väntar sig när man leker denna farlig lek är hur som helst aldrig vad man får.
Huvudpersonen är Toru Okada, hans liv är ditt liv, mitt liv och vilket liv som helst. Han slutar röka samtidigt som han självmant slutar jobbet han aldrig trivdes med. Han är lyckligt gift med kvinnan i sitt liv sedan sex år tillbaka, dom lever på hennes inkomst och Toru Okada spenderar sina dagar med att göra ingenting särskilt, han dövar sitt niktoinsug med syrliga karameller i mängder och med en sådan ständigt i munnen ser han till att hemmet är städat, att maten är klar när hans fru kommer hem från sitt jobb. Han ser människor ta sig till sitt jobb när han själv tar sig till simhallen, detta får honom att känna sig en smula utanför men han tröstar sig med att detta bara är en tillfällig lösning, snart hittar han rätt jobb och då blir allt som vanligt igen.
Naturligtvis blir det inte så. En dag kommer hans fru inte hem, hon har försvunnit spårlöst utan att packa en väska ens, han vet att hon lever och världens hastighet ökar runtomkring honom. Toru Okada märker att ju mer man skrapar på ytan av saker och ting, mer och mer skit väller upp, han förstår att ingenting någonsin varit som det har verkat och trots detta kastar han sig in i denna karusell av händelser utan att tveka en sekund. Allt är egentligen inte svårare än att Toru Okadas kvinna är försvunnen och att han ger sig fan på att ta reda på vad som hänt, om det så bara innebär att få prata med henne en sista gång för att verkligen kunna övertyga sig själv om att hon har det bra.
Denna bok är ingen deckare, trots vissa drag. Kanske skulle man kunna kalla detta Alice i Underlandet för vuxna, men det vore en grov förenklig och faktiskt också föroläpning. Detta är en mans envisa kamp som han utkämpar ledd av en känsla i magen. På ett ställe säger han det själv ”Oavsett om det var sanning eller inte, ville hon mig något. Och det var sanning för mig”Toru Okada kastas in i en värld med helt andra spelregler, en värld där orakler och medium är den enda verkliga chans till hjälp han har i sin kamp. En värld som handlar om olika grader av mörker, om förbannelser. En värld som är min värld, din värld och ingens. Det är en värld där det enda sätt man kan nå verklig sanning är genom att känna och följa den känslan fullt ut.
Paralleller börjar i slutet av boken dras tillbaka i tiden, ett ständigt cirkulerande kring vad det här med ringar på vattnet egentligen innebär, frågan om hur mycket människor har att säga till om i sitt liv och när dom egentligen bara är en liten del av någonting mycket mycket större.Allt rör sig i snärvare cirklar runt en fågel och lätet som den ger ifrån sig, ett lätet som för tankarna till en nyckel, och om man med rätt sorts nycklar kan acceptera tanken på att denna lilla fågel faktiskt vrider upp världen eller om det bara är en vacker metafor.Denna bok är en verklig kamp att ta sig igenom, den rör upp så många känslor och frågor att jag som läser ibland helt enkelt inte vet vad jag ska ta vägen. Och den enda vägen att ta är igenom och när jag slår ihop boken är jag märkligt rörd. Och inte är jag är rörd för att boken är så genialisk, värdsomvälvande, enastående eller för att den är någonting helt jävla nytt.
För den är alla de sakerna, absolut, men främst är den ett bevis på att romantiken i allra högsta grad är levande. Den japanska författaren Haruki Murakmi vet precis vad det handlar om, han fågar själva huvudpoängen till allra sista ordet och budskapet som når mig är glasklart.
Att det finns varken lyckliga eller olyckliga slut, det som finns är ett slut och det enda en man kan göra är att följa en känsla, även om det skulle innebär att rasa genom helvete under 740 sidor och inte ens vara säker på att man ens får mer än skymt av hennes ansikte.
Och att det är värt det.
Alla gånger värt det
(gästblogg av Josephine Törnblad)
Som Susan Sellers titel antyder handlar boken om relationen mellan två systrar, konstnären Vanessa Bell och författarinnan Virginia Woolf. De är olika, och de har ett komplicerat, konkurensfyllt systerskap, där de varken kan leva nära varandra eller långt ifrån varandra. Medan storasyster Vanessa lever familjeliv och försöker hinna med att måla tavlor samtidigt som hon tar hand om de tre barnen och lever i ett öppet äktenskap med älskare som kommer och går, satsar den två år yngre Virginia på sitt skrivande i en betydligt lugnare miljö. Hon gifter sig visserligen, men hon skaffar inga barn, och hon blir mycket framgångsrik. Den här romanen är skriven ur Vanessas perspektiv, så det är hennes känsloliv läsaren får uppleva. Genom hennes ögon är Virginia den som är starkast, och den som gång på gång får rycka ut och ta hand om sin storasyster under hennes mörka stunder i livet. Trots detta vet den som kan den verkliga bakgrunden att det faktiskt är Virginia som ger vika för mörkret i sitt liv genom att begå självmord i mars 1941.
