tisdag 31 augusti 2010

En ovation till Oates

Jag hade nätt och jämt hunnit smälta Älskade syster innan Joyce Carol Oates var tillbaka igen. Hon är otrolig tycker jag, denna 72-åriga amerikanska kvinna, som trots sin aktningsvärda ålder bara fortsätter att skriva romaner i ett rasande tempo. Man skulle kunna tycka att hennes arbetstempo åtminstone borde påverka kvaliteten på innehållet i böckerna på ett negativt sätt, men så är aldrig fallet.
Den här gången kretsar berättelsen -Lilla himlafågel (Little Bird of Heaven)- kring ett brutalt mord på den sensuella sångerskan Zoe Kruller. Det är den elvaårige sonen Aaron som gör den fasansfulla upptäckten av moderns sargade kropp, och trots att det finns misstankar mot Aarons far, som nyligen separerat från Zoe, vägrar Aaron tro att hans pappa är skyldig. Det går också rykten om att den gifte tvåbarnsfar som varit Zoes älskare kan ligga bakom mordet. Polisen lyckas dock inte knyta någon av männen till brottet, och ovissheten om vad som egentligen hänt fortsätter att plåga de anhöriga. I efterföljderna av tragedin möts Aaron och älskarens dotter, Krista, och de båda finner en stark men märklig dragning till varandra, en en dragning som påminner om besatthet. Båda två fortsätter dock orubbat att tro att det är den andras far som begått mordet på Aarons mor.

Som sig bör i Oates-sammanhang är det här en väldigt mörk roman, med råa inslag av våld. Men boken innehåller också kärlek, även om det är en kärlek som ligger mer åt det erotiska hållet än åt det romantiska. Oates styrka är den avskalade realism, med vilken hon trovärdigt och träffsäkert skildrar de samhällsproblem hon tar sig an. Och eftersom hennes författarkarriär inte på långa vägar verkar vara på väg att dala, väntar jag mig inom kort en ny fängslande roman i samma anda.

/Sara

söndag 22 augusti 2010

Dödens ord


Per Kornhall var en sökare, en förvirrad själ och kanske därför en tacksam person att värva till en rörelse där svart är svart och vitt är vitt och kritik av ledarskap liktydigt med att vara besatt av djävulen. För den som känner sig ensam och utanför är det säkert skönt att hitta en gemenskap där alla är som du och där sammanhållningen är total. Att det finns auktoritärar rörelser och sekter är inget nytt, men det som skiljer Livets ord från andra är att LO faktiskt har en plats i samhället. Ingen skulle välja en person från Hare krishna till riksdagen, men livets ordare sitter där redan och har alltså påverkan som sträcker sig ända in i regeringen. Och även om det är okej för vilka som helst att bilda opinion och verka politiskt, så kan det vara intressant att få veta att socialism, ja allt utom högerkristendom enligt Livets ord är djävulens verk och såna som jag har alltså onda andar i oss som måste drivas ut. Så slipper man ens diskutera frågorna. Gud har talat till Ulf Ekman och han berättar i sin tur för medlemmarna hur det ligger till. En annan intressant sak som Kornhall tar upp är tron på att medlemskapet i Livets ord ska göra dig rik. Inte i någon metaforisk betydelse, utan rent bokstavligt. Ger du din lön till Livets ord, så kommer du att få tillbaks pengarna med dryg ränta.
Och givetvis ska tron göra dig frisk. Livets ordare har setts attackera rullstolsburna för att få dom att genom tron bli friska och avstå medicin för att tron ska göra dom fria. Det är patetiskt, tragiskt och förfärligt på alla sätt. Per Kornhall tecknar en bild av en rörelse som sliter itu familjer, ödelägger människors ekonomi och pyskiska hälsa. Och vi i samhället ger bidrag till deras skolor, upplåter plats i det offentliga rummet för deras hat och låter dem få inflytande ända in i maktens centrum.
Jag häpnas av Per Kornhalls bok och inser att Livets ord är en långt farligare rörelse än jag tidigare trott. Samtidigt så skulle jag önska mig en ännu mer personlig berättelse. Mer av de egna tvivlen och tankarna och kanske något om hur livet blev när man blev tvungen att tänka själv igen. Men jag förstår att Per Kornhall vill visa att det inte är hans egna hjärnspöken, utan att erfarenheterna delas av många. Hur som helst är det en viktig läsning.

fredag 20 augusti 2010

En roman i konstens och kärlekens tecken

Om kärlek, konst och besatthet handlar Elizabeth Kostovas nya roman Svantjuvarna. I centrum för romanen står psykiatern Andrew Marlow, belägen i Washington DC, och han får vid historiens början den geniala, men dysfunktionella och kaotiska, konstnären Robert Oliver som ny patient. Oliver har precis haft ett psykiskt sammanbrott, där han med kniv attackerade en målning på National Gallery of Art, och Marlows tar på sig den komplicerade uppgiften att reda ut vad som ligger bakom sammanbrottet för att kunna ha en chans att bota sin patient. Problemet är bara att patienten vägrar prata med sin psykiater, och Marlow kontaktar därför kvinnorna i Olivers liv, Kate och Mary, för att få hjälp att skapa sig en bild av den märklige man som kommit att bli hans hittills största utmaning. Den verkliga kvinnan i Olivers liv verkar det dock vara besvärligare att få kontakt med, då det visar sig att hon i själva verket dog långt innan konstnären själv föddes. Det gör dock inte hans kärlek till henne mindre, utan tvärtom är han totalt besatt av denna kvinna som ständigt återkommer på hans egna målningar. Genom att ta del av ett flertal brev som denna otroligt vackra kvinna, vid namn Béatrice de Clerval Vignot, utväxlade med sin förbjudne älskare under senare delen av 1800-talet, får läsaren en inblick i hennes liv som konstnär och älskande kvinna i dåtidens franska samhälle. Och för psykiatern Andrew Marlow blir det nödvändigt att lära känna den döda Béatrice för att kunna hjälpa Robert Oliver.

Den här romanen har helt klart sina ljuspunkter i form av ett vackert språk och otaliga detaljerade skildringar av landskap, människor, och framförallt målningar. För den som uppskattar konst är det här en särskilt god pralin, som med sina nästan 600 sidor smälter sakta i munnen. Boken har också en del intressanta karaktärer, och det är då i synnerhet de starka, kärleksfulla och plikttrogna kvinnorna, Mary, Kate och Béatrice, som vinner sympatier hos mig. Psykiatern själv verkar mest vara en tråkmåns, och trots sin karisma och sitt fulländade utseende är den store konstnären Robert Oliver en oberäknelig egoist och mansgris. Lite tjatigt tycker jag dock att det blir med de många återblickarna och utdragen ur breven mellan Béatrice och hennes älskare. Författaren kunde med stor behållning ha skurit ned lite på brevskildringen. Men på det stora hela är Svantjuvarna en läsvärd och underhållande roman.

/Sara



onsdag 18 augusti 2010

Ett övergivet barn och en borttappad syster

Peter heter pojken som till synes helt obegripligt lämnas på stationen med sin resväska i början av boken Hjärtets blinda fläckar, av den tyska litteraturens nya stjärna Julia Frack. Ända fram till bokens allra sista sidor ska vi komma att undra varför, medan vi förflyttas i tid och rum först till tiotalets Göttingen, vidare till tjugotalets dekandenta Berlin och till sist till den stad som då ännu hette Stettin. Helene heter hon, den unga flicka som vi först möter som ena halvan i en tight systerduo och som blir en företagsam ung dam innan hon virvlar ut i Berlins dekadanta tjugotal. Systern Martha slarvas lite bort av Franck, man hade kunnat hoppats på en fortsatt skildring av samspelet mellan systrarna, men så blir det alltså inte. Inte heller får vi se Helene bli lycklig med sitt livs kärlek, ty den historien får ett tragiskt slut. Istället faller Helene i famnen på en nazistisk ingenjör som för henne i säkerhet genom att förfalska papper så att judinnan blir till en tvättäkta arier och därmed kan jobba som sjuksköterska. Priset för det är att hon spelar rollen av den fina nazistiska hustrun i den tråkiga hamnstaden vid Oders mynning, tills mannen slutligen lämnar henne och får en axelrycning som reaktion. Självklart återser vi Peter till slut, men riktigt nöjd blir jag varken med slutet eller historien som helhet. Och helt klara över anledningen till att han övergavs blir vi nog inte. Det finns minst en logisk lucka där. Men allt det där vägs upp av skildringen av en Helene som i takt med att tiden får drömmarna att blekna blir allt kallare och robotaktig. Det är så nära, så plågsamt trovärdigt och drivet.

fredag 13 augusti 2010

Stalins kossor

I Stalins kossor skildrar Sofi Oksanen den finsk-estniska tjejen Annas uppväxt och ungdom i Finland. Det är ett liv som som styrs av de svåra ätstörningar Anna lider av, där matens kontroll över hennes liv ger henne känslan av att ha kontroll över sin kropp. Och som kvinna måste man vara noga med hur man ser ut och vad man säger, det har Anna tidigt fått lära sig av sin mamma. Framförallt är det viktigt att Anna förnekar sitt estniska ursprung, så att hon inte blir betraktad som en rysshora. I boken får man också ta del av intressanta tillbakablickar i tiden, och möta Annas mamma, mormor och andra släktingar, och följa deras hårda liv i Estland under Sovjettiden.

Efter Utrensning var mina förväntningar på Sofi Oksanens debutroman väldigt höga. Men förväntningarna övergick snart i lite av en besvikelse. Det feminsistiska budskapet är visserligen viktigt och boken svider verkligen att läsa, men berättelsen fokuserar allt för mycket på detaljer kring Annas bulimi. För en bulimiker ser verkligheten ut precis så, att tillvaron kretsar totalt kring mat, och det är säkerligen den verkligheten som Oksanen försökt skildra. Men det ger inte en särskilt stor läsupplevelse att ta del av 468 sidor som domineras av mat och spyor. Tyvärr. Ett stort plus vill jag dock ge till språket, som håller Oksanenstil.
/Sara

torsdag 12 augusti 2010

Du kan inte smita

En författare med skrivkramp hittar en pensionerad garnhandlerska på en bokmässa och betalar henne sjutusen euro för att spela in historien om hennes liv på band för att sen ha det som underlag för sin nästa bok. En vanlig småföretagare med man och tre lyckade barn, hur spännande kan det bli, tro? Men inget är någonsin så enkelt som man kan tro. Fram växer en berättelse om människor av kött och blod som varken är särskilt goda eller onda, möjligen en smula patetiska. Huvudpersonen strör klokskaper omkring sig, men frågan är om någon lyssnar. Vi får en berättelse som är något utöver det vanliga, som tar ut svängarna och som svänger hit och dit. Vi får se ett Finland, vars välstånd krackelerat, där rik kan bli fattig på en dag, där någon står i brödkö och någon annan kör ihjäl ett barn med sin Audi S3. Ja, nog är det finskt alltid och precis så som man tänker sig; kärvt, korthugget och utan pardon. Men även om huvudpersonerna har namn som Salme, Paavo och Pekka, så kunde det lika gärna vara din eller min familj som beskrivs, med sorg, brustna illusioner och livslögner. Och du är aldrig bunden av ditt öde, men för evigt bunden av ansvaret för ditt liv. Du kan inte ens vara säker på att det slutar lyckligt. Mycket bra litteratur.