torsdag 29 december 2011

En tidsresa till 30-talets New York

Den som gillar F. Scott Fitzgeralds klassiker The Great Gatsby (Den store Gatsby), 1930-talet eller helt enkelt staden New York, bör inte missa Amor Towles Rules of Civility (Artighetsreglerna). Personligen är jag mycket förtjust i alla dessa tre och jag njöt därför av varje sida i Towles skildring av livet i 30-talets New York.

Historien tar sin början på en jazzbar i Greenwich Village. Det är nyårsafton 1937 och Katey är där med sin väninna Eve för att fira in det nya året. Under kvällen träffar de den stilige, charmige och välbärgade bankmannen Tinker Grey, och under inledningen av det nya året är de tre vännerna oskiljaktiga. De hittar på galna upptåg och besöker nattklubbar och fester tillsammans. Men sedan inträffar en bilolycka som förändrar allt. Tinker känner skuld till olyckan, och till att Eve har skadats, och försöker till varje pris ta sitt ansvar. Detta leder till att den spirande kärlekshistorien mellan Tinker och Katey kommer av sig innan den ens har börjat, och de tidigare så goda vännerna Katey och Eve glider isär. Katey försöker så gott hon kan att finna sig i situationen, men under året ska mycket komma att förändras för dem alla tre.

Efter att ha läst en del mindre bra böcker under hösten känns det som en befrielse att få ta sig an en riktigt välskriven, fängslande roman som den här. Den fantastiska upplevelsen som boken ger går dock inte att förmedla, så jag kan bara uppmana er att ta del av den genom att läsa boken.

/Sara

torsdag 22 december 2011

Tolstoj i Israel

Så slår jag upp den, med förväntningar tunga som en rysk klassiker. På flykt från ett sorgebud av David Grossman. I pressen har jämförelserna med "Krig och fred" duggat tätt. Och nog är det en historia om krig och fred, men ännu mer om kärlek, vänskap och om att se sina barn växa upp. Ora tvingar med sin gamle käresta och vän Avram på tur vandring uppe i Galliléen. Hon vill inte höra några nyheter, för samma dag har hennes yngste son skickats ut på ett updrag i armen, inne på Västbanken, som altid med fara för livet. Och lever man i Israel, så lever man med kriget som ständig följeslagare, alltid rustad för det värsta. Det blir en lång vandring, både rent konkret här på jorden, upp och ner för galliléiska berg med minnesplatser för dödade i alla krigen från 1948 och framåt, men också in i de gemensamma minnena och den komplicerade treenigheten som även inbegrep Ilan, som nu är ute urbilden och långt från Israel. Vem som älskade vem och hur det blev som det blev i livet får man aldrig några bra svar på. Och de dåliga samveten och den ångest man bär med sig som förälder blir man aldrig helt kvitt. Ja, det är mycket som läggs upp på bordet under den där vandringen, mitt i landet, men ändå långt från fronter och TV-nyheter. Avram och Ora går igenom allt. Det är ingen historia om hjältar, bara en fantastisk bok och en stor roman och några helt vanliga ovanliga människor i ett vanligt ovanligt land.

torsdag 8 december 2011

En skilsmässoroman

Anna och Mats bor inte här längre är den fristående fortsättningen på Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun. Den som läst den senare vet att Annas och Mats äktenskap hade havererat redan när familjen gjorde den misslyckade resan till Sicilien, men att de ändå valde att stanna hos varandra och försöka lappa ihop förhållandet. Nu har det gått tre år, och Anna och Mats har slutligen valt att skilja sig. Eller, Anna har bestämt att de ska skilja sig. För Mats envisas med att lägga hela skulden för skilsmässan på Anna. Det var hon som valde att bryta upp familjen och därmed är det hennes fel att äktenskapet gick åt skogen och att de två barnen hädanefter måste leva ett varannan-veckas-liv. Mats självömkan och bitterhet vet inga gränser. Ändå är det han som snabbt träffar en ny partner. I själva verket är inte ens skilsmässopapperen undertecknade när Mats kastar sig in i ett förhållande med den 19 år yngre Johanna. Ja, karaktären Mats är väldigt klichéartad, och man blir lätt irriterad på honom. Ändå är det nog tyvärr så att det existerar många Mats i det verkliga livet.

För den som någon gång skilt sig finns en stor igenkänningsfaktor i den här boken. Vi får följa Anna och Mats under de sex första, sköra månaderna efter separationen, då de tar sina första staplande steg ut i sina nya, okända liv. Och författaren lyckas riktigt bra med att förmedla både de känslor som det nyseparerade paret och skilsmässobarnen känner och de situationer som de ställs inför.

/Sara

torsdag 1 december 2011

Allt står stilla (röd, grinig gubbe)

När jag var ute och sprang i Norrköping förra helgen, så stötte jag på Halvars glasskiosk nere på promenaden. Och bibblan och badet. En halv generation män och några kvinnor vet nu exakt vad jag talar om. Mannen som tillät oss att vara romantiker (eller i alla fall säga det) och som visade vägen genom festande, nykterhet, andlighet och vidare. Jag vet att Lundell aldrig bett rollen som vägledare. Och jag vet också att man har rätt att downshifta och trappa ner sina ambitioner.
Men att göra det så till den milda grad som i den senaste romanen är att gå väldigt långt. Boken handlar, inte otippat, om en drygt sextioårig man som bor på Österlen och vi får veta mycket om denne mans världsbild. Helle Klein är en jävla fitta, till exempel och det verkar de flesta samtida tyckare och politiker vara. utom Juholt, märkligt nog. Mannen som i sina två första böcker utmanade systemet med sin rebelliska glöd, längtar nu tillbaks till det döda folkhemmet. Alla har såklart rätt att ändra sig. Men det är ett jävla gnällande boken igenom. Men vi får ingen historia. Vi får Lundells oredigerade tankar, ett tjatande om den dyra bilen som hela tiden går sönder och reseminnen från ön som han envisas med att kalla Teneriffa. Ett lojt lyxliv, där alla resurser finns, men ingenting verkar riktigt roligt. Och självklart är bokens huvudperson närmast oemotståndlig för unga kvinnor. Det fattas liksom bara annat. Det är ju en farlig tur att man inte känner Lundell, tänker jag genom läsningen. Alla i hans närhet verkar exploateras in på bara skinnet. Den sköna Anne, t ex, som har en väldigt levande förlaga, får sin sexualitet och beteende i sängen och på andra håll genomlyst in i detalj. Och det triviala lyfts upp och ges orimliga proportioner. Att man är ovän med sitt ex och ibland har konflikter med sina barn är inte direkt löpsedelsmaterial. Den autofiktiva romanen har generellt problem och denna bok är inget undantag. Det blir som en bloggroman med vissa fantasifulla inslag, även om Lundell självklart inte följer bloggar, det är tidningar som gäller. Och TV. Och man direkt ser när det är påhitt och när det är Lundells eget liv, som om det ena skrevs med rött och det andra med svart färgband
Lundell har blivit en lat författare; mannen som gav oss Jack, Sömnen och inte minst den underbara Vinter i paradiset kanske ska tänka ut en historia, ett äventyr till nästa gång.
För här är inte allt i rörelse, direkt. Röd, grinig gubbe hade varit en bättre titel.