Franska familjehemligheter

Inledningen i Tatiana de Rosnays roman Bumerang är dramatisk. Antoine Rey tar med sig sin syster Mélanie från hemstaden Paris till semesterorten vid Atlantkusten, där familjen brukade tillbringa somrarna under syskonens tidiga barndom. De är där för att fira Mélanies 40-årsdag. Men på hemvägen verkar Mélanie konstig och disträ, och när hon vänder sig mot Antoine i bilen för att berätta om ett barndomsminne som dykt upp hos henne under vistelsen, kör hon av vägen. Mélanie skadas allvarligt i olyckan, medan Antoine klarar sig oskadd. Medan systern återhämtar sig från sina skador börjar Antoine att forska i syskonens förflutna. Vad var det Mélanie hade kommit ihåg, som hon aldrig hann berätta för honom? Hade det att göra med deras älskade mamma, som dog tragiskt när de var små? Hennes död hade inneburit slutet för deras lyckliga uppväxt, och satt stopp för resorna till semesterorten vid havet. Efter olyckan vill Antoine till varje pris ta reda på familjens hemligheter.

Boken är läsvärd, mycket tack vare den detaljrikedom och den lågmäldhet som författaren använder sig av i sitt skrivande. Den medelålders huvudkaraktären är också trovärdig i sitt känsloliv, och han brottas med missnöjdhet över livet och självömkan efter att ha blivit övergiven av frun efter att hon träffat en annan man. Inte heller förstår han sig längre på sina barn, som nu har blivit truliga tonåringar. En karaktär i boken som dock inte känns så trovärdig är den tuffa och sexiga obtuktionsteknikern Angèle, som träder in i Antoines eländiga liv och fixar till allting. En del händelser i boken känns också lite fåniga, som t.ex. bilolyckan som inträffar precis när Mélanie ska avslöja den stora hemligheten, och två tragedier som inträffar i tonårsbarnens liv precis när deras mamma är i Japan, vilket får till följd att Antoine prövas hårt i sin föräldraroll. Men det går att ha överseende med fånigheterna tack vare den lågmäldhet som de Rosney beskriver händelserna med. Författaren har tidigare skrivit den lovordade Sarahs nyckel, och trots att hon den här gången har ett helt annorlunda koncept för sin roman lyckas hon komma med en läsvärd uppföljare till sin tidigare succé.

/Sara

En dos 70-tal

"Det är som att öppna en konservburk med 70-talet i" kommenterade den person vid bokförlaget Natur & Kultur som provläste manuskriptet till denna bok, och just så är det. Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv - som är självbiografisk - är hennes första roman som hon skrev redan 1973-74. Hon skickade aldrig in manuskriptet till något bokförlag då, utan lät det ligga ända fram till år 2010 då hon bestämde sig för att Sverige var moget för att ta del av berättelsen.

Historien utspelar sig från sent 60-tal till mitten av 70-talet, och huvudpersonen Julia Andersson är en, för tiden mycket radikal, ung kvinna som väljer att ägna sig åt ett yrke som textilkonstnär. Hon har feministiska åsikter som hon öppet framför och debatterar för, men trots den öppenhet för sexuell frigjordhet som råder lever hon själv i ett monogamt förhållande med den betydligt äldre Rune. Så är i alla fall läget tills hon träffar den förmögne och karismatiske Hubert Meyer, också han betydligt äldre, som hon blir handlöst förälskad i. Länge försöker hon värja sig emot kärleken till honom eftersom hon inte vill lämna förhållandet med Rune, men passionen till Hubert är stark och svår att stå emot. Verklighetens Hubert Meyer, som i romanen är knapphändigt förtäckt som chef för Moderna museet, är Svenska filminstitutets grundare, Harry Schein. Att Åsa Moberg nu känt att tiden är mogen för att ge ut denna bok kanske har att göra med att både han och Tor-Ivan Odulf, som bokens Rune heter i verkligheten, är döda.

Romanen är till stor del uppbyggd kring Julias resonerande med sig själv om vad som är rätt och fel, och hon dömer både sig själv och omvärlden ganska hårt. Rent litterärt är det här inget mästerverk även om Åsa Mobergs språk är rent och välformulerat. Bokens storhet ligger i stället i dess förmåga att så exakt skildra tidsandan den utspelar sig i. Det framstår tydligt hur långt vi i dag faktiskt har kommit i utvecklingen mot jämställdhet när Moberg beskriver mans- och kvinnorollerna i boken. Båda männen i Julia Anderssons liv, Rune och Hubert, beskrivs som ovanligt frigjorda män för sin tid, och ändå framstår de som cementerade grottmän genom 2011 års läsarögon.

/Sara

Kärlek som konst och konst som kärlek

"Vid bordet till vänster satt Janis Joplin och höll hov med sitt band. Till höger längst bort var Grace Slick och Jefferson Airplane tillsammans med medlemmar i Country Joe and the Fish. Vid det bortersta bordet mitt emot dörren satt Jimi Hendrix med en blondin och åt med sänkt huvud och hatten på".

Ni fattar vilken sorts bok jag läst, va?

Man skulle varit där, i och omkring Chelsea hotel och på ställen som Max`s Kansas City i the Village, vem hade inte kunnat bli något då, tänker man och förbannar sin vanliga svenssontråkiga vardag.

Men så enkelt är det såklart inte. Många voro kallade, men få voro utvalda och bland de utvalda var det åtskilliga som aldrig fick uppleva sin sin 28-års dag. Då som nu tog konstnärsmyten och det vilda livet kål på ganska många, då som nu misslyckades de allra flesta. Och ännu fler blev de wannabes som var där och tittade på en stund innan de återvände till sina hålor. För att lyckas krävs tur, talang och uthållighet. Vem vet om man har det?

Boken "Just kids" är en kärlekshistoria och en berättelse om en ung tjej från New Jersey som på några år virvlar från fabriken i den bortglömda småstaden till platsen där allting händer. Det är en väldigt bra bok.

Kärlekshistorien är betydligt intressantare än alla namn och platser man stöter på och då är det ju, som ni förstår, ändå oerhört intressant om att läsa om alla dessa möten med den tidens allra största namn inom konst och musik.

När Patti Smith och Robert Mapplethorpe träffas och blir ett par, så är det som om en blå stjärna stiger upp på den mörka natthimlen. Ibland är det faktiskt så. Två förvirrade unga människor som vill ägna sitt liv åt konsten, men som inte alls vet var de ska hamna, som inte har en plan. Att Robert med tur och talang ska bli världsberömd fotograf och att Patti ska komma att turnera jorden runt med sitt band och få en världshit i samarbete med Jersey-grannen Bruce Springsteen, finns inte på kartan ännu. Det kan lika gärna gå åt helvete 1968 och det är dom medvetna om. Idag känner vi Patti Smith som en rakryggad, närmast politiserad artist, en kvinna som ser oss rakt i ögonen. Men under så omvälvande åren runt decennieskiftet 60/70 är det kalla lägenheter och inåt som gäller. Det är mer av den tidige Dylan än Springsteen, om man säger så. Visst fladdrar platser som Song My förbi, men den en mission Patti och Robert besjälas av handlar inte om att förändra världen, utan om att få leva på sin konst. För Patti är det Rimbaud som är den stora fyren och Robert vill gärna in i kretsen kring Andy Warhol , men lyckas inte helt med det. Man hänger på rätt barer för att få rätt kontakter, man sliter med tråkiga jobb och det betalar sig med tiden, det vet vi med facit i hand.

Och kärleken, den kärleken. Vi förstår ganska tidigt att Robert är vad som lite fyrkantigt betecknas som homosexuell. Ändå finns passionen och den innerliga samörigheten mellan Patti och Robert, för sånt där är lyckligtvis inte svart eller vitt. Skillnaden mellan kärlek och djup vänskap är inte så stor som man kanske skulle önska. Men det kan naturligtvis inte bli Robert + Patti på riktigt i längden. Tillsammans, fast på olika håll och med olika partners går livet vidare. Ända tills Robert insjuknar, dör och lämnar Patti med ett tomrum som aldrig kommer att fyllas, man och barn till trots.

När jag boken är slut och jag måste skiljas från den, med bilden på sidan 364 som sista intryck, är min väckarklocka över tre. Ni fattar själva. Detta är en måsteläsning.

Stora budskap i romanform

I köket är skriven av författaren Monica Ali, som romandebuterade med den hyllade Brick Lane. Det här är hennes tredje roman, och den handlar enkelt beskrivet om en man som gör en samhällsresa från sitt välordnade medelklassliv ner till samhällets absoluta botten, genom att göra idel felaktiga val på vägen. Gabriel Lightfoot heter huvudkaraktären, som sitt namn till trots visar sig vara långt ifrån en ärkeängel. I bokens inledning arbetar han som köksmästare på Imperial Hotel i London. Han är framgångsrik i sitt yrke, och planerar att inom kort öppna egen restaurang tillsammans med två kompanjoner. Även i privatlivet ser det mesta ljust ut, trots att hans pappa är döende i cancer. Gabriel verkar trivas med sitt liv och han har för avsikt att snart gifta sig och bilda familj med sin vackra och smarta flickvän Charlie. Men när hotellets ukrainske nattstädare Yuri dör, startar en märklig händelsekedja i Gabriels liv. Han träffar den vitryska diskaren Lena, som visar sig ha bott i hotellets källare tillsammans med Yuri. Gabriel bestämmer sig för att "ta hand" om den trasiga Lena genom att låta henne bo i hans lägenhet, men kan inte motstå frestelsen att själv utnyttja hennes utsatthet. Detta visar sig bli startpunkten för den destruktiva händelsekedja som ska leda Gabriel till det slutliga sammanbrottet.

Storyn är egentligen bra, men den den spretar tyvärr alldeles för mycket för att få mig riktigt på kroken. Med sina alldeles för många sidospår där historien inte förs framåt, känns romanen mest som ett obearbetat utkast. Och när det äntligen börjar hända saker går det alldeles för fort. Ali har uppenbarligen ett viktigt budskap med denna roman (eller egentligen många viktiga budskap) och det lyckas hon framföra. Boken skildrar maktstrukturer på olika samhällsplan, med girighet och utnyttjande, liksom trafficking, rasism och utländska gästarbetares odrägliga tillvaro. Men som roman betraktad saknar den här boken alldeles för många viktiga länkar för att den ska vara intressant. Som så ofta blir resultatet när budskapet väger för tungt, så att författarkonsten får stå åt sidan.

/Sara

Yarden 2.0 (kom loss, för fan)

Nu jobbar han inte på Yarden längre, Kristian Lundberg; nu sitter han i sin lägenhet och funderar på hur sakerna kunde bli som dom blev. Det blir många ord, men så är ju minnena många också, minnen av uppväxten med en psykisk sjuk mor, en far som övergav och så det egna missbruket och destruktiviteten. Han berör många viktiga saker i sin bok; hur arbetsmarknaden förändrats så att vi på nytt har ett system med daglönare som berövas alla rättigheter och dessutom ett omfattande system där papperslösa utnyttjas till bristningsgränsen och, ibland över den, under hotet att skickas ut ur landet. Välfärdens sprickor syns tydligt hos Lundberg, så det är givetvis en politisk roman i den meningen och det gläder mig.

Det är Yarden 2.0 vi får läsa, men denna gång med ett betydelsefullt tillägg: kvinnan släpps in i berättelsen. Kvinnan är inte vilken kvinna som helst, utan just den kvinnan som för så länge sen övergav Kristian Lundberg och med vilken han nu återfått kontakten. Han tycks få en andra chans och det är, som vi alla vet, få förunnat när det gäller kärlek, åtminstone med samma käresta. Det vanliga är väl tyvärr att om glaset väl är sprucket, så är det. Blixten slår sällan ner två gånger på samma ställe. En andra chans, alltså och ändå har Kristian så svårt att komma loss. han harklar sig och ska berätta, han förgår sig i det förflutna och han skådar navel där han kunde blivit mer allmängiltig. Framtiden kan sällan sökas i det förflutna, det borde han fatta vid 42 års ålder. Lagt kort ligger och man får saka och plocka upp på nytt.

Så trots fina intentioner och trots ett stundtals bländande vackert språk och trots att mina gamla hemtrakter vid Värnhem och Ehrensvärdsgatan ger mig platser att fästa berättelsen vid, så får jag jobba hårt för att motivera mig ända till slutet. Omtuggen blir helt enkelt får många. Navelskådandet för tråkigt och självspäkelserna för många. Kom loss, för fan, vill jag skrika: framtiden är här och nu.

En roman om maktmissbruk och utnyttjande

Joyce Carol Oates senaste bok A Fair Maiden (En fager mö på svenska) handlar inte helt otippat om maktmissbruk och utnyttjande av den svaga och utsatta människan. Den 16-åriga underklassflickan Katya Spivak arbetar under sommaren som underbetald barnflicka i den snobbiga och nyrika familjen Engelhardt vid den fina semesterorten, när hon möter den 68-årige lokalt berömde och förmögne författaren, musikern och konstnären, Marcus Kidder. Han behandlar henne till att börja med med respekt och värdighet, och hon förblindas av att visas uppskattning av någon som är så rik och betydelsefull. Men vad är egentligen den åldrade Mr Kidder ute efter? Bit för bit närmar han sig den unga och oskuldsfulla kvinnan från de trasiga hemförhållandena, och hon som är så utsvulten på kärlek, som aldrig har blivit älskad tidigare, tar tacksamt emot hans kärlek och pengar och blir därmed ett lätt byte.

Oates skriver i vanlig ordning skickligt, och lyckas både sy ihop historien och hålla läsaren fängslad boken igenom. Den här gången har hon också använt sig av en lite drömsk, trollbindande berättarteknik, som hon bemästrar riktigt bra. Och trots att handlingen kan tyckas lite klichéartad kan den som förväntar sig ett förutsägbart slut glömma det. För drottningen i denna genre bjuder inte på några sådana.

/Sara