söndag 15 maj 2011

Tre generationer starka uruguayanskor

Den är så bra så att orden inte räcker till, Carolina De Robertis debutroman Det osynliga berget, som beskriver tre generationers kvinnoöden i Uruguay. I den första delen får vi följa den starka och mytomspunna Pajarita, som växer upp på landsbygden i norra Uruguay. Hon flyttar senare till Montevideo när hon gifter sig med italienaren Ignazio, som både är en hejare på pokerspel och har en svaghet för rusdrycker. I romanens andra del lär vi känna Pajaritas och Ignazios rebelliska dotter Eva, som lever för sin poesi och som i sin ungdom flyr till Buenos Aires efter att ha varit med om en traumatisk händelse. I Argentina kollapsar hon i sin ensamhet, men räddas av en överklassläkare som förälskar sig i den fascinerande unga poeten. I sin stormande förälskelse hittar han modet att trotsa alla samhällsnormer och gifter sig med den unga uruguayanskan, trots hennes enkla bakgrund. Den starka Eva är dock inte en kvinna som blundar för orättvisor, och det hela slutar med att familjen hastigt blir tvungen att fly från landet. När romanen når sin tredje och sista del, hamnar fokus på Salomé, dotter till Eva och således dotterdotter till Pajarita. Under hennes ungdomstid i 1960-talets Uruguay upprörs hon av samhällets orättvisor, vilket får henne att gå med i den vänsterradikala gerillan Tupamaros. Det hela verkar oskyldig så länge hon bara behöver sova med en vapengömma under madrassen och gå på möten med sina likasinnade, men Salomé blir snart varse allvaret i sitt engagemang.

I romanen finns många verkliga historiska händelser skildrade, vilket gör den extra intressant. Eftersom boken sträcker sig över i stort sett hela 1900-talet blir den en spännande historielektion, där läsaren lyfts in i själva händelseförloppet. Dessutom är de starka kvinnoporträtten oerhört gripande. Gemensamt för de här tre kvinnorna är deras styrka och självständighet, och de väljer alla tre att kämpa för de det anser är rätt här i livet. Deras liv är fyllda av lika delar passion och smärta, känslor som De Robertis med stor skicklighet lyckas skildra. Det var helt enkelt längesedan en bok gjorde mig så här mållös!

/Sara

söndag 8 maj 2011

Littveteri möter romcom

Åh, det är en söt bok för alla oss som sett oss rödögda på romantiska komedier genom åren; Vänta, blinka av den norska upphaussade författaren Gunnhild Öyehaug. Söt och flyhänt skriven. Lätt som en vind glider man genom de 265 sidorna av välkomponerad prosa i prydlig kapitelindelning. Lyckliga och olyckliga om vartannat är de, bokens långa rad av unga eller medelålders akademiker och kulturpersonligheter, som med varsam hand ledsagas på parallella spår av bokens vi . Med referenser till Dante och Kafka och stora tankar som far från Glyptoteket i Köpenhamn till Sofia Coppolas underbara Lost in translation missförstår de varandra på löpande band och självklart hamnar man med rätt eller fel person vid kafébord och i sängar i Bergen, Oslo och Köpenhamn och även med en liten avstickare till Prag.
Alla är vi osäkra och sällan hittar vi rätt i kärlekens mysterier, på det viset är det en mycket realistisk roman. Men på alla andra sätt är det är en skön måbra-läsning och man vet på förhand att karaktärernas öden på Shortcuts-vis kommer att länkas samman. Även om man gärna hade sett historierna en smula mindre förutsägbara och personerna kanske lite mer mystiska och komplexa, så njuter man i fulla drag. Och man vill gärna läsa både Kafka och Dante efter denna bok. Och dra ett djupt andetag av den friska norska luften.

lördag 7 maj 2011

Herr svårmod

Lukas Moodysson hävdar själv att hans bok Döden & Co. inte är självbiografisk. Och visst finns det säkerligen avvikelser från hans verkliga liv i berättelsen, men Moodysson får göra lite mer än att bara byta ut ett k mot ett c i huvudkaraktärens namn för att övertyga mig om att det inte är hans eget fadersuppror det handlar om. Boken börjar med att Lucas får veta att hans pappa ligger döende på akuten, och Lucas tar med sitt schackbräde och åker dit i tron att han ska få spela de sista schackpartierna med sin far medan de väntar in mannen med lien. Men när han kommer fram är det redan försent. Det blev inget långdraget, tårfyllt avsked, där pappan bad om förlåtelse och förklarade varför han tog avstånd från sin son som liten, och detta visar sig bli oerhört svårt för Lucas att hantera.


Boken är riktigt mörk, och därtill väldigt suggestiv och fragmentarisk. Det blir lite som en mix av Bergmans Det sjunde inseglet och Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, dock utan vare sig humor eller ironi. Lägg sedan till fadersupproret, som så många andra författare och filmskapare redan avhandlat, så har vi helheten. Ok Moodysson, vi vet att du är svår, men det är nog trots allt bäst att du håller dig till filmskapandet, för det är där din talang ligger.


/Sara

onsdag 4 maj 2011

Hyllad debutant

Den nu 32-årige Nam Le är född i Vietnam och uppvuxen i Australien. Hans författardebut, novellsamlingen Båten, som utkom 2008 (2010 på svenska) är en imponerande potpurri av välskrivna historier som utspelar sig på olika platser runt om i världen. Huvudkaraktärerna är allt ifrån en medelålders man i New York som ska träffa sin dotter för första gången på 17 år, via en ung yrkesmördare i Colombias slum, till en ung tjej som är på väg att lämna sin familj i krigets Hiroshima för ett bättre liv på en annan plats. Och det är just de markanta olikheterna i berättelserna som gör den här novellsamlingen så intressant. Bokens titel är hämtad från den sista novellen, som helt och hållet utspelar sig på ett fartyg på Sydkinesiska havet, där en grupp flyktingar desperat kämpar för att överleva. Och även om han inte minns någonting av det själv, har författaren en del att relatera till i den berättelsen, eftersom han själv kom till Australien som båtflykting.

Förutom novellernas olikheter när det gäller handling, huvudpersoner och den plats de utspelar sig på, skiljer de sig även åt både vad gäller längd och förmåga att fånga mitt intresse som läsare. Vissa av novellerna slukar mig totalt, medan andra inte berör mig lika djupt. Vad de däremot har gemensamt är kvaliteten. Det är därför inte svårt att förstå varför Nam Le belönats med elva olika priser för sitt skrivande, bl.a. Dylan Thomas Prize och Australian Prime Minister's Literary Award. Jag vågar därför säga att vi kommer att se fler böcker av Nam Le framöver.

/Sara