torsdag 9 februari 2012

En novellsamling med döden i kulisserna

,
Eftersom jag är svag för novellsamlingar tvekade jag inte länge innan Erik Erikssons Konsten att dö i april fick följa med mig hem från biblioteket. Och den höll måttet. Sitt tråkiga namn till trots har denna författare lyckats hitta en mycket poetisk och slagfärdig titel till sin fjärde novellsamling. Konsten att dö i april är också titeln på bokens tredje novell, som handlar om ett par som befinner sig på en resa i ett främmande land och som inte verkar ha det så bra i sitt förhållande. Bland övriga noveller finner man bl.a. en elvaårig flicka som precis kommit på att hennes föräldrar skulle ha det mycket bättre utan henne, en tonårstjej som hittar ett sätt att lätta lite på ångesten och en vuxen man som ser tillbaka på en traumatisk händelse i barndomen där en vän dog i en olycka och han själv undkom döden med en hårsmån. Gemensamt för alla novellerna i boken är just att de balanserar på dödens kant. Möjligen undantaget den sista novellen i boken, men den balanserar istället på skilsmässans kant så det är ändå ett slut som ligger och lurar i kulisserna. Novellerna är också fyllda av ångest, svartsjuka, sorg, ilska, rädsla men bär kanske även lite spår av kärlek här och där. Dock inte av den romantiska sorten. För novellerna är fulla av allvar och ett djup som inte lämnar någon oberörd. /Sara

onsdag 1 februari 2012

Palestinska offerkoftor

Länge har den stora palestinska romanen saknats i den stora berättelsen om Mellanösterns moderna historia. Susan Abulhawas 375 sidor tjocka "Morgon i Jenin" är därför en bok som föder ens nyfikenhet. Man blir på bokens omslag lovad en dramatisk berättelse med mycket kärlek och drama. Vi ska få insikt i familjen Abulhejas levnadsöden under fyra generationer, lovar man. Och boken börjar dramatiskt så det räcker. En israelisk soldat riktar sitt vapen mot vår huvudperson, Amal, och sen kastas vi tillbaka till den till synes idylliska tid då alla araber i palstinamandatet levde lyckliga i solsken ända tills den dag då judarna kom och körde ut eller slog ihjäl dem. Susan Abulhawa väljer att förlägga släktträdets rot i Ein Hod, i Galileen, inte långt från Haifa. I boken, precis som i verkligheten var det platsen för ett av 1948-49 års krigs värsta övergrepp från den israeliska sidan. Frågan är fortfarande ett öppet sår i den israeliska historien, precis som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, som vi självklart också kommer att möta längre fram i romanen. Platsen är alltså inte vald av en tillfällighet, för i den här boken är det svart och vitt som gäller: judar är konsekvent förövare och palestinier konsekvent offer. Så börjar boken och så fortsätter det. De bestialiska judarna drar sig inte ens för att stjäla barn och deras grymhet saknar boken igenom rim och reson. Familjen får fly till Jenin och inrätta sig i ett flyktingläger. Man sörjer sitt förlorade paradis, men lever sina liv i jordaniernas flyktingläger ända tills nästa katastrof inträffar, sexdagarskriget 1967. Då dör ytterligare familjemedlemmar och Amal hamnar först på barnhem i Jerusalem och senare i USA som student. Men det stannar inte där. Även massakern i Sabra och Shatila griper in i familjens liv. Amals bror blir nämligen palestinsk gerillakämpe som deltar i slaget i Karameh, då israeliska styrkor gick över gränsen till Jordanien för att utplåna basen för PLO:s terror mot den israeliska civilbefolkningen. Och berättelsen slutar i Jenin, ännu än gång med grymma israeler och palestinska offer. Alla de värsta tragedierna täcks alltså in inom ramen för enda familj. Vi hade kunnat klara berättelsen om Amal och hennes öde utan antisemitiska undertoner och det gränslösa hatet och den ensidiga propagandan. Någon liten analys av den palestinska sidans vägval och misstag hade höjt berättelsens trovärdighet. Och varför lever palestinier efter över 60 år fortfarande i flyktingläger? Är det också Israels fel? Berättelsen blir som bäst när Amal är i USA, när hon känner utanförskapet och saknaden bränna och framför allt mötet med den bortrövade brodern, som ju med tiden kom att identifieras som den judiske soldaten David. Det är som även Susan Abulheja får en fristad när hon inte hela tiden måste mata på med nya historier om de grymma judarna. Det spåret kunde Susan Abulhaja med fördel spunnit vidare på. Men nu skulle visst alla de palestinska offerkoftorna vädras och användas om och om igen och då trängs liksom den reflekterande människan undan ur berättelsen. Som skildring av hur verkligheten kan te sig för den som ser sig som offer och vilka grogrunderna för hat och terrorism är fungerar den dock.