söndag 28 november 2010

En kärleksthriller

Min första reflektion när jag hade börjat läsa Therese Bohmans "Den drunknade" var att det kändes precis som om jag hade slagit upp en Harlekinbok. Och den första delen består verkligen till störst del av en kvinnas romantiska tankar om en man (och inte vilken man som helst utan hennes systers sambo). Men boken tar sedan en helt oväntad vändning och blir till en riktig thriller.

Bokens huvudperson, Marina, åker en varm sommar för att hälsa på sin några år äldre syster, Stella, som flyttat till ett gammalt hus på den skånska landsbygden med sin 15 år äldre sambo, Gabriel, som är författare. Marina är en tjej i 25-årsåldern som bor i Stockholm läser konstvetenskap vid universitetet. Hon har alltid känt sig underlägsen den vackra, ambitiösa och ansvarsfulla Stella, och när Marina anländer som gäst till huset i Skåne kommer den gamla avundsjukan gentemot systern över henne med full kraft. Stella har allt Marina tycker man kan önska sig: ett vackert yttre, ett bra jobb, och framförallt en snygg och spännande man, men hon verkar ändå inte vara nöjd med sitt liv. Marina förstår sig inte riktigt på Stella, och eftersom hon jobbar så mycket hinner Marina spendera mer tid med Gabriel än med sin syster. Det leder till att Marina samvetslöst utvecklar allt starkare känslor för Gabriel, som visar sig vara en man som tar det han vill ha i livet.

Författaren har djärvt nog använt sig av både jagform och presenstempus i sin berättarteknik, och eftersom hon behärskar det konststycket riktigt bra får hon läsaren att kliva in i själva berättelsen och närvara i känslor och stämningar. Miljöerna framträder också som verkliga genom de sinnesintryck Bohman så skickligt lyckas förmedla. Marinas frivilliga underkastelse och hennes samvetslöshet gör mig både irriterad och frustrerad, men samtidigt får de mig att hålla andan av spänning från det att jag kommit över Harlekinkänslan tills jag läst sista sidan i boken. Det är skickligt och det är konstnärligt!

/Sara

lördag 13 november 2010

Det nya landet

Bengt Ohlsson har skrivit en bok som handlar om hur en tonårstjej från Lettland kommer att hamna i på den engelska landsbygden (ett raskt hopp för en svensk författare, men varför inte?). Det får bli engelska från och med nu, säger hon till sig själv där hon sitter i kyrkbänken och ser sin pappa, bartendern från Lettland gifta sig med den rika godsägarkvinnan från den engelska landsbygden. Det får bli engelska, men tankar och minnen och saknaden efter den försvunna modern kan man inte deleta och förresten så behöver man något gammalt att hålla i handen när allt annat är nytt.
Det här är en bok som utspelar sig i en ung flickas huvud och inte minst på det gudomliga nätet, vår tids flyktsoda och frälsning. Klick, så är du långt här ifrån och bestämmer själv hur du ska presentera dig, vem du ska acceptera att möta och vilken slags kontakt ni ska ha.
Det kan vara alldeles underbart, men också helt förödande, det är vi nog många som kan vittna om. Är man då en ung människa som mot sin vilja, eller möjligen halvt motvilligt, placerats i ett främmande land, så är naturligtvis lockelsen att sticka via bredbandet närmast oemotståndlig. Det riskerar i denna roman, liksom i verkligeheten, att ta en ände med förskräckelse, för hur lätt är det inte att skada och smutskasta någon online?
Bengt Ohlsson är en originell och oförutsägbar författare. Man har inte en aning om vart hans berättelse ämnar sig och man blir inte riktigt klok på vare sig huvudpersonen eller hennes omgivning. Det är luddigt och suddigt, precis som vi människor är. Och Kolka är en by vid kusten i Lettland. Om ni nu undrade.

onsdag 3 november 2010

Sätt på dig alkoholglasögonen!

Det finns ingen drog som alkoholen. Ingen drog är så socialt accepterad, så spridd och ingen drog leder till så mycket elände för så många här i vårt land. Benny Haag spöar i sin bok Makt, mod och motstånd skiten ur de myter som omger alkoholen. Benny vet vad han talar om. Han, liksom jag, liksom så många andra har bortom sans och vett offrat både det ena och det andra för drogen och nu när vi vet bättre vill vi göra om och rätt. Benny Haag är modig. Han är en uppburen skådis som har en hel del att förlora på att tjafsa om alkohol, men det är en risk han tar. I boken följer vi hans arbete med en monolog om alkoholen, samtidigt som den färdiga monologen ligger insprängd. Vi ser hur Benny försöker övertyga myndigheter, fack och folkrörelser om behovet av hans monolog, men också hur han möter oförstående blickar och undvikanden. Folk vill helt enkelt inte veta att alkoholen ligger bakom de flesta våldtäkter, mord och andra våldsbrott. Benny ber oss ta på oss alkoholglasögonen, för att se det som han ser.
Men man vill hellre se ensamma galningar och usel samhällsmoral, när svaret ofta är så enkelt som fylla. Det är inte så konstigt. Det går en röd tråd från det mysiga glaset vin vid grillen till den yttersta förnedringen, från vinprovningar i TV till fylleceller och psykakuter.
Benny Haag beskriver den yttersta förnedringen; att behöva erkänna för alla och sig själv att man är alkoholist. Det är bra. Möjligen kunde jag önskat att han dessutom kunde betona ytterligare att vem som helst kan åka dit och att det ändra säkra sättet att slippa bli alkis är att inte dricka alls. Men det är en liten invändning; i det stora hela är det en angelägen, rent av nödvändig bok.