En novellsamling med döden i kulisserna

,

Eftersom jag är svag för novellsamlingar tvekade jag inte länge innan Erik Erikssons Konsten att dö i april fick följa med mig hem från biblioteket. Och den höll måttet. Sitt tråkiga namn till trots har denna författare lyckats hitta en mycket poetisk och slagfärdig titel till sin fjärde novellsamling. Konsten att dö i april är också titeln på bokens tredje novell, som handlar om ett par som befinner sig på en resa i ett främmande land och som inte verkar ha det så bra i sitt förhållande. Bland övriga noveller finner man bl.a. en elvaårig flicka som precis kommit på att hennes föräldrar skulle ha det mycket bättre utan henne, en tonårstjej som hittar ett sätt att lätta lite på ångesten och en vuxen man som ser tillbaka på en traumatisk händelse i barndomen där en vän dog i en olycka och han själv undkom döden med en hårsmån. Gemensamt för alla novellerna i boken är just att de balanserar på dödens kant. Möjligen undantaget den sista novellen i boken, men den balanserar istället på skilsmässans kant så det är ändå ett slut som ligger och lurar i kulisserna. Novellerna är också fyllda av ångest, svartsjuka, sorg, ilska, rädsla men bär kanske även lite spår av kärlek här och där. Dock inte av den romantiska sorten. För novellerna är fulla av allvar och ett djup som inte lämnar någon oberörd. /Sara

Palestinska offerkoftor

Länge har den stora palestinska romanen saknats i den stora berättelsen om Mellanösterns moderna historia. Susan Abulhawas 375 sidor tjocka "Morgon i Jenin" är därför en bok som föder ens nyfikenhet. Man blir på bokens omslag lovad en dramatisk berättelse med mycket kärlek och drama. Vi ska få insikt i familjen Abulhejas levnadsöden under fyra generationer, lovar man. Och boken börjar dramatiskt så det räcker. En israelisk soldat riktar sitt vapen mot vår huvudperson, Amal, och sen kastas vi tillbaka till den till synes idylliska tid då alla araber i palstinamandatet levde lyckliga i solsken ända tills den dag då judarna kom och körde ut eller slog ihjäl dem. Susan Abulhawa väljer att förlägga släktträdets rot i Ein Hod, i Galileen, inte långt från Haifa. I boken, precis som i verkligheten var det platsen för ett av 1948-49 års krigs värsta övergrepp från den israeliska sidan. Frågan är fortfarande ett öppet sår i den israeliska historien, precis som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila utanför Beirut, som vi självklart också kommer att möta längre fram i romanen. Platsen är alltså inte vald av en tillfällighet, för i den här boken är det svart och vitt som gäller: judar är konsekvent förövare och palestinier konsekvent offer. Så börjar boken och så fortsätter det. De bestialiska judarna drar sig inte ens för att stjäla barn och deras grymhet saknar boken igenom rim och reson. Familjen får fly till Jenin och inrätta sig i ett flyktingläger. Man sörjer sitt förlorade paradis, men lever sina liv i jordaniernas flyktingläger ända tills nästa katastrof inträffar, sexdagarskriget 1967. Då dör ytterligare familjemedlemmar och Amal hamnar först på barnhem i Jerusalem och senare i USA som student. Men det stannar inte där. Även massakern i Sabra och Shatila griper in i familjens liv. Amals bror blir nämligen palestinsk gerillakämpe som deltar i slaget i Karameh, då israeliska styrkor gick över gränsen till Jordanien för att utplåna basen för PLO:s terror mot den israeliska civilbefolkningen. Och berättelsen slutar i Jenin, ännu än gång med grymma israeler och palestinska offer. Alla de värsta tragedierna täcks alltså in inom ramen för enda familj. Vi hade kunnat klara berättelsen om Amal och hennes öde utan antisemitiska undertoner och det gränslösa hatet och den ensidiga propagandan. Någon liten analys av den palestinska sidans vägval och misstag hade höjt berättelsens trovärdighet. Och varför lever palestinier efter över 60 år fortfarande i flyktingläger? Är det också Israels fel? Berättelsen blir som bäst när Amal är i USA, när hon känner utanförskapet och saknaden bränna och framför allt mötet med den bortrövade brodern, som ju med tiden kom att identifieras som den judiske soldaten David. Det är som även Susan Abulheja får en fristad när hon inte hela tiden måste mata på med nya historier om de grymma judarna. Det spåret kunde Susan Abulhaja med fördel spunnit vidare på. Men nu skulle visst alla de palestinska offerkoftorna vädras och användas om och om igen och då trängs liksom den reflekterande människan undan ur berättelsen. Som skildring av hur verkligheten kan te sig för den som ser sig som offer och vilka grogrunderna för hat och terrorism är fungerar den dock.

En samling tyska rättsfall

Leif GW Persson har rekommenderat den tyske advokaten Ferdinand von Schirachs böcker Brott och Skuld. Den senare av de två har jag läst med stor behållning. Boken är ovanlig i den bemärkelsen att den innehåller ett antal noveller som bygger på verkliga brottsmål som författaren har stött på i sitt yrkesliv. I den första berättelsen som heter Stadsfest, får vi exempelvis läsa om en ung kvinna som råkar ut för en brutal gruppvåldtäkt, där förövarna - på grund av missar i hanteringen av bevismaterialet - går fria. Och luckor och gråzoner inom juridiken är precis vad den här boken fokuserar på. Därför är det är inte svårt att förstå vad det är med boken som tilltalar Leif GW Persson. Den som är det minsta intresserad av brottsmål och juridik, men som vill läsa något mer än torra domar eller vanliga, klichéfyllda deckare, torde därför ha mycket ut av att läsa den här boken. /Sara

Olyckligt kär i Dylan

Håkan Lagher skriver som man ska om man är en bra rockjournalist. Det är livet och kärleken och dessvärre även fylla och sorger. Rockmusik är integrerat med allt annat. Och det är tyvärr en manlig värld. I "Dylan - en kärlekshistoria " ger han sig i kast med den störste ikonen av dem alla, tillika den som förärats med flest biografier, åtminstone vad soloartister beträffar. Lagher reser till Woodstock och till Greenwich Village och trampar runt till ingen nytta i nötta kvarter och hus som på alla sätt sett sitt bäst föredatum. Och han söker upp kännarna och nördarna, mannen som har alla konserter på kassett och musikerna som spelat den stores låtar och nästan träffat honom. Det är huvudsakligen män i Laghers egen 60+ålder, mest otippat vittne är väl blues/progglegenden Nikke Ström. Och alla har sin ingång och vinkel på fenomenet Dylan. Haven't we all. Och att vi som lyssnar mest på mannen är äldre än befolkningens genomsnitt är heller inte konstigt. Var tid har sina uttryck. Att vara kär i Dylan är att vara olyckligt kär. Han bryr sig inte om oss, han är inte inkännande som Bruce och säljer inga tröjor på Dressman. Han gör det som faller honom in och vi släpps aldrig riktigt in i hans värld. Vi kan bara gissa vad han vill oss. Lagher och hans vittnen har sina tolkningar, du kan ha dina. You'll go your way, I'll go mine.

En tidsresa till 30-talets New York

Den som gillar F. Scott Fitzgeralds klassiker The Great Gatsby (Den store Gatsby), 1930-talet eller helt enkelt staden New York, bör inte missa Amor Towles Rules of Civility (Artighetsreglerna). Personligen är jag mycket förtjust i alla dessa tre och jag njöt därför av varje sida i Towles skildring av livet i 30-talets New York.

Historien tar sin början på en jazzbar i Greenwich Village. Det är nyårsafton 1937 och Katey är där med sin väninna Eve för att fira in det nya året. Under kvällen träffar de den stilige, charmige och välbärgade bankmannen Tinker Grey, och under inledningen av det nya året är de tre vännerna oskiljaktiga. De hittar på galna upptåg och besöker nattklubbar och fester tillsammans. Men sedan inträffar en bilolycka som förändrar allt. Tinker känner skuld till olyckan, och till att Eve har skadats, och försöker till varje pris ta sitt ansvar. Detta leder till att den spirande kärlekshistorien mellan Tinker och Katey kommer av sig innan den ens har börjat, och de tidigare så goda vännerna Katey och Eve glider isär. Katey försöker så gott hon kan att finna sig i situationen, men under året ska mycket komma att förändras för dem alla tre.

Efter att ha läst en del mindre bra böcker under hösten känns det som en befrielse att få ta sig an en riktigt välskriven, fängslande roman som den här. Den fantastiska upplevelsen som boken ger går dock inte att förmedla, så jag kan bara uppmana er att ta del av den genom att läsa boken.

/Sara

Tolstoj i Israel

Så slår jag upp den, med förväntningar tunga som en rysk klassiker. På flykt från ett sorgebud av David Grossman. I pressen har jämförelserna med "Krig och fred" duggat tätt. Och nog är det en historia om krig och fred, men ännu mer om kärlek, vänskap och om att se sina barn växa upp. Ora tvingar med sin gamle käresta och vän Avram på tur vandring uppe i Galliléen. Hon vill inte höra några nyheter, för samma dag har hennes yngste son skickats ut på ett updrag i armen, inne på Västbanken, som altid med fara för livet. Och lever man i Israel, så lever man med kriget som ständig följeslagare, alltid rustad för det värsta. Det blir en lång vandring, både rent konkret här på jorden, upp och ner för galliléiska berg med minnesplatser för dödade i alla krigen från 1948 och framåt, men också in i de gemensamma minnena och den komplicerade treenigheten som även inbegrep Ilan, som nu är ute urbilden och långt från Israel. Vem som älskade vem och hur det blev som det blev i livet får man aldrig några bra svar på. Och de dåliga samveten och den ångest man bär med sig som förälder blir man aldrig helt kvitt. Ja, det är mycket som läggs upp på bordet under den där vandringen, mitt i landet, men ändå långt från fronter och TV-nyheter. Avram och Ora går igenom allt. Det är ingen historia om hjältar, bara en fantastisk bok och en stor roman och några helt vanliga ovanliga människor i ett vanligt ovanligt land.

En skilsmässoroman

Anna och Mats bor inte här längre är den fristående fortsättningen på Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun. Den som läst den senare vet att Annas och Mats äktenskap hade havererat redan när familjen gjorde den misslyckade resan till Sicilien, men att de ändå valde att stanna hos varandra och försöka lappa ihop förhållandet. Nu har det gått tre år, och Anna och Mats har slutligen valt att skilja sig. Eller, Anna har bestämt att de ska skilja sig. För Mats envisas med att lägga hela skulden för skilsmässan på Anna. Det var hon som valde att bryta upp familjen och därmed är det hennes fel att äktenskapet gick åt skogen och att de två barnen hädanefter måste leva ett varannan-veckas-liv. Mats självömkan och bitterhet vet inga gränser. Ändå är det han som snabbt träffar en ny partner. I själva verket är inte ens skilsmässopapperen undertecknade när Mats kastar sig in i ett förhållande med den 19 år yngre Johanna. Ja, karaktären Mats är väldigt klichéartad, och man blir lätt irriterad på honom. Ändå är det nog tyvärr så att det existerar många Mats i det verkliga livet.

För den som någon gång skilt sig finns en stor igenkänningsfaktor i den här boken. Vi får följa Anna och Mats under de sex första, sköra månaderna efter separationen, då de tar sina första staplande steg ut i sina nya, okända liv. Och författaren lyckas riktigt bra med att förmedla både de känslor som det nyseparerade paret och skilsmässobarnen känner och de situationer som de ställs inför.

/Sara

Allt står stilla (röd, grinig gubbe)

När jag var ute och sprang i Norrköping förra helgen, så stötte jag på Halvars glasskiosk nere på promenaden. Och bibblan och badet. En halv generation män och några kvinnor vet nu exakt vad jag talar om. Mannen som tillät oss att vara romantiker (eller i alla fall säga det) och som visade vägen genom festande, nykterhet, andlighet och vidare. Jag vet att Lundell aldrig bett rollen som vägledare. Och jag vet också att man har rätt att downshifta och trappa ner sina ambitioner.
Men att göra det så till den milda grad som i den senaste romanen är att gå väldigt långt. Boken handlar, inte otippat, om en drygt sextioårig man som bor på Österlen och vi får veta mycket om denne mans världsbild. Helle Klein är en jävla fitta, till exempel och det verkar de flesta samtida tyckare och politiker vara. utom Juholt, märkligt nog. Mannen som i sina två första böcker utmanade systemet med sin rebelliska glöd, längtar nu tillbaks till det döda folkhemmet. Alla har såklart rätt att ändra sig. Men det är ett jävla gnällande boken igenom. Men vi får ingen historia. Vi får Lundells oredigerade tankar, ett tjatande om den dyra bilen som hela tiden går sönder och reseminnen från ön som han envisas med att kalla Teneriffa. Ett lojt lyxliv, där alla resurser finns, men ingenting verkar riktigt roligt. Och självklart är bokens huvudperson närmast oemotståndlig för unga kvinnor. Det fattas liksom bara annat. Det är ju en farlig tur att man inte känner Lundell, tänker jag genom läsningen. Alla i hans närhet verkar exploateras in på bara skinnet. Den sköna Anne, t ex, som har en väldigt levande förlaga, får sin sexualitet och beteende i sängen och på andra håll genomlyst in i detalj. Och det triviala lyfts upp och ges orimliga proportioner. Att man är ovän med sitt ex och ibland har konflikter med sina barn är inte direkt löpsedelsmaterial. Den autofiktiva romanen har generellt problem och denna bok är inget undantag. Det blir som en bloggroman med vissa fantasifulla inslag, även om Lundell självklart inte följer bloggar, det är tidningar som gäller. Och TV. Och man direkt ser när det är påhitt och när det är Lundells eget liv, som om det ena skrevs med rött och det andra med svart färgband
Lundell har blivit en lat författare; mannen som gav oss Jack, Sömnen och inte minst den underbara Vinter i paradiset kanske ska tänka ut en historia, ett äventyr till nästa gång.
För här är inte allt i rörelse, direkt. Röd, grinig gubbe hade varit en bättre titel.

Något alldeles extra

Bastarden från Istanbul är en omtalad roman som skrivits av den turkiska författarinnan Elif Shafak. När boken hade getts ut i Turkiet åtalades hon för att ha "förolämpat republiken Turkiet" enligt artikel 301 i den turkiska brottsbalken. Det här åtalet grundade sig på yttranden som några av de armenska karaktärerna gör i boken, och för detta hade hon kunnat bli dömd till upp till tre års fängelse. Åtalet lades dock ner, och nu har romanen översatts till över 20 språk, bl.a. svenska.

De två huvudpersonerna i boken är två unga kvinnor i 20-årsåldern. Titeln syftar på Asya, som är en envis och rebellisk, faderslös tjej som bor i Istanbul hos sin mormor och mostrar, varav en av de kvinnor som hon kallar "moster" egentligen är hennes mamma. I bokens inledning får vi bekanta oss med Asyas mamma när hon som 19-åring i utmanande, kort kjol och på höga klackar är på väg till sjukhuset för att göra abort. Nu blir det ingen abort, utan Asya föds och får växa upp med ovissheten om vem som är hennes pappa. I skolan kallas hos för "bastard" och det händer även att hennes mostrar använder det nedsättande ordet om henne. Den andra unga kvinnan som vi får följa är Armanoush - eller Amy som hennes mamma kallar henne - som bor i USA. Hon har en armensk pappa i San Francisco och en amerikansk mamma som bor i Arizona. De båda unga kvinnorna förs samman när Armanoush åker till Istanbul för att utforska landet som hennes armenska släkt flytt från, och Armanoush ber att få bo hemma hos sin styvfar Mustafas släkt under sin vistelse i Istanbul.

Naturligtvis blir det en del förvecklingar under resans gång, och naturligtvis finns det en hel del familjehemligheter som spökar i bakgrunden. Romanen är inte normbrytade på det viset. Men den är väldigt speciell på så sätt att den är skriven av en turkisk kvinna som på ett kritiskt sätt både beskriver sitt land och det historiska folkmordet på armenier som ägde rum 1915. Man kan förstå att det finns de som tycker att författarinnan har förolämpat Turkiet, men det är lite svårare att förstå att man genom att skriva en roman kan riskera att hamna i fängelse i tre års tid.

Bortsett från att boken är revolutionerande är den också väldigt välskriven rent litterärt. Själva historien håller hela vägen, och författaren använder språket på ett skickligt sätt. Miljöerna och de olika karaktärerna beskrivs dessutom på ett målande och tidvis humoristiskt sätt, som är väldigt tilltalande. Vad sägs t.ex. om karaktärer som omnämns som "den Periodsupande Skämttecknaren", "den Ovanligt Obegåvade Poeten" och "den Ickenationalistiske Manusförfattaren till Ultranationalistiska Filmer" vilka är några av de udda figurer som Asya umgås med på sitt stamhak Café Kundera? Och när Shafak beskriver Istanbul är det på ett sätt som får läsaren att själv delta i stadens puls och känna dess dofter. Kort sagt, det här är en bok som är värd att läsas, både som en underhållande roman, som en intressant inblick i dagens Istanbul, och som en historisk glimt av den förföljelse och de våldsamheter som armenierna utsattes för för snart 100 år sedan.

/Sara

Från Värnamo till Gulag

Jag minns affischerna som satt i nedgången till hållplatsen vid Frölunda torg. KPS, kommunistiska partiet i Sverige, stod det och jag fattade snabbt att det var ett Albanienparti. För vänstern till vänster om VPK var trottar, maoister eller albaniendiggare. Och så r-arna som var lite av varje. Och så gammelgubbarna i APK, de sovjettrogna. Alla företrädde den enda rätta vägen, såklart och huvuddelen av kampen förde de mot varandra. Alla hade sina egna slagord som var lätta att känna igen. Den svenska vänstern förökade sig genom delning.
Jag vet, för jag var med på ett hörn. Och nu vet jag vem som klistrade affischen på Torget, det var Magnus Utvik, en av två KPS-are i Göteborg vid den tiden. Två pers, alltså, som skulle organisera revolutionen i stan, främst genom att klistra affischer och sälja tidningar i Brunnsparken.
Man ska inte raljera över människors tro, men hur i helvete kan man går så vilse att man dyrkar massmördare och tror att att det bästa för Sverige är en enpartistat? När Sverige, då som nu, är mer lyckat som land än något som någonsin kallat sig socialistiskt. Svaret är: det börjar i liten skala.

När vi möter den unge Magnus är han medlem i KU, VPK:s ungdomsförbund, i Värnamo av alla ställen. En skammens rodnad drabbar mig när jag känner igen det patetiska försvaret av DDR och Kuba, som man ägnade sig åt. Jag minns själv hur åthutad man blev om man inte förstod de särskilda problem som krävde murar och k-pistar. Och hur pappersbristen på Kuba gjorde att bara en dagstidning kunde komma ut. Magnus drömmer om revolutionen.
Men när fullmäktigekvinnan pratar om små lokala frågor, så blir han besviken och när medelklassbarnen klär ut sig i murarskjortor och jordskor, så blir det för mycket. Så ser inte en arbetare och revolutionär ut. Precis då kommer sekten till stan. Som en ung Carola som går från svenska kyrkan till Livets ord går Magnus från de beskedliga VPK-arna till stalinisterna. Här får han alla svar utan minsta tvekan. Och när han sen ska bli aktiv så bestämmer andra helt vad som ska göras. Och helst ska han sälja sin fina stereo och ge pengarna till sekten.
Och centralkommitten låter honom flytta till Göteborg och förflyttar även en annan kamrat dit. Men kampen går trögt, ty arbetarklassen vill inte se ljuset. 50-60 pers var KPS när de var som störst, sägs det. Och ändå alla dessa svulstiga ord och begrepp. Man ljuger inte bara för omvärlden, man ljuger allra mest för sig själv. Och det slår mig dessutom hur jävla tråkiga extremvänstermänniskorna var. Allt kul var förbjudet. Magnus Utvik skriver för att själv göra sig fri från slaggen som blivit kvar efter de tre tonåren i sekten. Han söker upp gamla bekanta och även hos dem sitter ärren kvar. Idag dyrkar ingen svensk Stalin på samma vis. Men sekter kommer och går och det spelar nog ingen större roll om det är i revolutionens eller frälsningens namn övergreppen sker. Det är samma auktoritära ledare, samma enda sanning och samma krav på att ge allt för saken.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag bara var inne och flörtade en stund med extremvänstern och att jag ville vara glad och fri, snarare än den som frälste världen. Magnus Utviks bok visar hur lätt det går att hamna väldigt fel och hur svårt det är att komma tillbaks. Det är en mycket viktig bok.

Inte så mycket heyhooletsgo.

John Cummings var gitarrist i det legendariska bandet Ramones, kanske en smula anonym bakom Joey och DeeDee men givetvis coolare än Tommy. Han dog i cancer 2004, men då var bandet sedan länge upplöst och två av medlemmarna döda. Allt detta vet vi. Vi vet dessutom att Johnny Ramone var något så ovanligt som en rockare som gillade Nixon och Reagan och som ropade "God bless president Bush!" när bandet valdes in i Rock and roll hall of fame.
Om denne man har Bengt Ohlsson skrivit en roman som utspelar sig under hans sista år i livet, varvat med tillbakablickar från bandets aktiva år. Man får höra om spelningar och groupies, om förhållanden och turneer, men huvudhistorien handlar alltså om Cummings insjuknande och livet som före detta rockstjärna i Los Angeles.
Det lyfter aldrig riktigt. Prosan är sympatiskt korthuggen, men saknar de där riktiga aha-ögonblicken. Det är också ett lite skumt grepp att blanda verkligt existerande (eller döda) personer med påhittade figurer. Man kan lugnt fråga sig om meningen med det. Om Bengt Ohlsson valt att kalla huvudpersonen för något helt annat hade han kunnat fabulera helt fritt och ta ut svängarna utan att behöva hålla sig inom de ramar som vem som helst kan googla fram. Nu faller storyn mellan stolarna och det är lite synd. John Cummings liv var visst inte så himla intressant ändå. Inte så mycket heyhooletsgo.
Mer bilfärder i Los Angeles och god mat från delin. Och det räcker inte riktigt.

Ytterligare ett mästerverk i novellform

Jonas Karlsson har för tredje gången lyckats åstadkomma en välkomponerad novellsamling. Den här gången handlar det om elva stycken noveller av mycket varierande längd. Titelnovellen Spelreglerna, som är en ologisk sammansättning av totalt olikartade instruktioner, är helt genialisk, och den för mina tankar till verk av den store Tage Danielsson. Jonas Karlsson ville själv att titelnovellen skulle placeras som nummer två i boken eftersom hitsingeln på skivor förr i tiden ofta lades som nummer två. Men förläggaren ansåg att den skulle ligga som nummer tre, och så blev det. Novellen Fakturan är betydligt längre än övriga noveller i boken, då den upptar hela 72 av bokens 183 sidor. Fakturan, där en man får en faktura på ett mångmiljonbelopp, liksom Huvudsaken, där en ny kroppsdel plötsligt växer ut på ryggen på en person, är riktigt obehagliga att läsa. Över lag är denna novellsamling mörkare än Karssons första två. Men den har ändå många likheter som sina föregångare. Vi får exempelvis anledning att återvända till restaurang Gondolen, där två vänner har stämt träff för lunch, och det finns också den här gången noveller i boken som har anknytning till varandra på ett mycket speciellt sätt. Jonas Karlsson har ännu en gång visat att han inte bara har kvalitet som skådespelare, utan att han också en riktigt bra författare.

/Sara

Ett ensamkommande flyktingbarn från Wien

Och i Wienerwald står träden kvar. En jävulskt vacker boktitel, romantisk, drömmande, rent av poetisk. Men den boken som jag precis lämnat tillbaks till Rosengårdsbiblioteket är saklig, prosaisk och baserad på verkliga människoöden. 500 prydligt sorterade brev från Wien till skånska och småländska byar, från raslagar till den föregivna frihetens bastion i Sverige.
Den judiske pojken Otto Ullman får chansen att lämna sin hemstad precis när det nazistiska pöbelväldet tar över, men några år innan förintelsen blir industriell. Elisabeth Åsbrink har gjort sin research och berättar utan pardon, inte bara om det vi hört förut om hur situationen gradvis förvärrades för Europas judar, utan också hur antisemitismen kom att dominera även Sveriges migrationspolitik.
Ty Sverige har ett mörkt förflutet, precis som vi fortfarande har en usel och snål asylpolitik. Och argumenten känns igen: de tar våra jobb, de har ett negativt inflytande på vår kultur. Men Otto får i alla fall chansen att gå ombord på på tåget till Sverige och mamma och pappa blir kvar. Otto är ett ensamkommande flyktingbarn. I början är breven många och detaljerade, men efterhand blir de färre och mindre engagerade. Och självfallet upphör breven att komma när Ottos föräldrar blir till siffror i statistiken över mördade judar.
Parallellt med historien om Otto möter vi en annan yngling, den naziflörtande Ingvar Kamprad. Han får representera den del av Sverige som beundrade Hitler och vi får detaljerat veta hur hans nazistiska engagemang såg ut. Med tiden ska deras öden delvis sammanflätas, när Otto kommer som dräng till familjen Kamprad. En jude hos antisemiterna, men som så ofta är det inte så mycket kvar av rasismen när det kommer till människor av kött och blod öga mot öga. Ingvar och Otto blir vänner för en tid, innan de åter skiljs åt. Kanske är just den delen lite onödig. Den organiserade nazismen var aldrig särskilt stor i Sverige. Förvisso var Kamprad nasse, men hur många har inte under åren haft perioder när de sympatiserat med förfärliga regimer? Halva kultursverige, vågar jag påstå.
Elisabeth Åsbrink är en driven och engagerad författare. Det är inte alltid de stora orden som används; breven talar sitt tydliga språk och även siffror och yttranden från myndigheter och den sorglustiga Svenska Israelmissionen, som var verksam i bl a Wien för att få kristi mördare att låta sig döpas. Elisabeth skriver om det som var och om det som är. Om hur korkade föreställningar om den andre kan få groteska konsekvenser och om hur det påfallande ofta är villiga byråkrater som ser till rasismens konsekvenser kläs i ett språk som avväpnar.
Det är samma flyktingpolitik nu som då och samma antisemitism nu som då, verkar hon vilja säga. Och jag nickar och håller såklart med. Och förbinder mig ännu en gång att kämpa för öppnare gränser och för judarnas rätt till sitt hemland.

Inte så himla happy ändå

Maria Sveland och Katarina Wennstan har redigerat en antologi till försvar för skilsmässan. Eller rättare sagt, till försvar för den vita radikala medelklassmammans skilsmässa. För bland de ansiktena som bjudits in att medverka återfinns nära nog bara såna som dricker öl på medis och jobbar med media, typ. Den enda som sticker ut är Gudrun Schyman, men så är ju hennes inägg också mindre från naveln och mer från hjärnan om man säger så. Vare sig män eller människor från planeten förorten eller planeten radhuset tilåts medverka. Det är en bok av såna som oss, sannolikt riktad till såna som oss. Det gör samlingen en smula likriktad och elitistisk, kan man lugnt säga. Man vet liksom vad som ska komma runt nästa hörn: det är rätt att skilja sig, det är nästan aldrig en dag för tidigt. År 2011 bland oss som bor i innerstan och har högskoleexamen är det som straffspark mot öppet mål. Ingen kommer att säga emot. Jag får intrycket i några av berättelserna att man urskuldar sig och ju mer happy man säger sig vara, desto mer tror jag så. Relationer kan uppstå och försvinna, så är livet, det är ingen stor sak. Men så värst kul är det inte. Det hade varit spännande om i alla fall någon analyserat den förytling av relationer mellan människor som internetåldern gett oss; hur nästa egoboost kanske bara finns två klick bort och hur biljetten ut ur relationen ständigt finns nerknölad i bakfickan. Vad är det som gör att vi inte verkar palla med motgångar i våra förhållanden?

Mina barn har aldrig tackat mig för att de blivit hänvisade till fjortondagarsskärvor eller ens varannanveckasparadis. Ganska så tvärtom, faktiskt. Möjligen är de unika, men jag tror inte det. För deras och andra skilsmässoungars skull kunde man kanske skruva ner happyhappysnacket en smula och ärligt sett sig i spegeln en stund. Den där ölen på medis finns kvar, jag lovar. Att kämpa är inte alltid dåligt. Allt är inte svart eller vitt.

Medryckande skildringar från Sverige och världen

Han har nästan kommit att bli som en husgud för mig, Gellert Tamas. Tidigare har han bland annat skrivit de omtalade böckerna Lasermannen och De apatiska, och nu har han kommit ut med en bok som är en samling av hans viktigaste journalistiska reportage, från revolutionen som ledde fram till östregimens fall i Prag 1989 till revolutionen i Kairo 2011 som ledde fram till president Mubaraks fall. Titeln En hel sekund i livet har han lånat från inledningen av Stig Dagermans dagsedel Liten måndagströst. Detta eftersom Dagerman är en av Tamas största inspirationskällor. Och liksom Dagerman beskriver Tamas de samtida, stora och viktiga politiska händelserna både i Sverige och i världen, om än inte i lika poetiska ordalag som Dagerman.

Det är fascinerande att läsa Tamas reportage eftersom han lyckas komma dem han intervjuar så nära. Många av intervjuerna och skildringarna äger rum i personernas hem och många sker också mitt i händelsernas centrum, av en journalist som brinner av engagemang. Lägg där till att Gellert Tamas behärskar det skrivna språket mycket bra, så har ni framgångsreceptet för en lyckad journalist som även kan prestera väl i bokform. Efter varje reportage har Tamas lagt in en kommentar, som beskriver vad som hände efter att reportaget skrevs, och som fungerar som en lite mer objektiv blick i backspegeln. Dessa kommentarer lyfter reportagen ännu mer.

De teman som döljer sig bakom bokens reportage är av väldigt olikartad karaktär. Förutom revolutionerna i Prag och Kairo beskriver de några av maktens män i Skandinavien: Göran Persson (av Tamas kallad "han som bestämmer"), Horace Engdahl (kallad "översteprästen") och norska Fremskrittspartiets partiledare Carl Ivar Hagen (kallad "förföraren"). I delen om maktens män finns även reportaget om "förnekaren", Hasse Elofsson, ett skinhead som bestämt hävdar att förintelsen av judarna aldrig har ägt rum. Reportaget med Hasse är skildrat genom en resa till Auschwitz, som Gellert Tamas själv anordnade och tog med sig Hasse på, och där låter han Hasse själv berätta både om sin skeva verklighetssyn och sina tvivel på den. En socialantropologisk studie om AIK:s ökända hejarklack, Black Army, finner man också i boken, där Tamas och hans fotograf själva deltar i klacken för att observera medlemmarnas förehavanden. Dessutom finns ett reportage som beskriver gränslös kärlek mellan svarta och vita i Sydafrika, ett som beskriver jakten på krigsförbrytaren Karadizic, ett som följer ett ungdomsgäng i stockholmsförorten Husby, och ett som både skildrar författaren Harry Martinssons liv och arbetslösheten bland unga under början av 90-talet i Blekinge. Därtill finns många andra intressanta reportage som är värda att läsas.

Jag är helt enkelt förstummad efter att ha lagt boken i från mig. Och en tanke om att man borde använda sig av Gellert Tamas i skolundervisningen väcks hos mig. Tamas intressanta och medryckande berättelser skulle kunna vara en utmärkt källa till kunskap både vad gäller historiska och samtida händelser i stället för trista läroböcker. För hur det än är, en skildring gjord av en engagerad och skicklig berättare som faktiskt var där när det hände, vidgar vyerna hos alla som får ta del av berättelsen.

/Sara

En trolös man

Han trodde inte på gud, Bo Widerberg, men däremot trodde han väldigt mycket på sina olika filmprojekt och på sin förmåga att instruera och peppa skådisar. Han kunde hissa människor till skyarna och dyrka marken under deras fötter, men lika gärna kunde han skälla ut dom efter noter och p¨å alla sätt bedra dem. Den bild vi får av demonregissören är den av någon som själv står i centrum för sitt universum. Och antingen är man med eller mot honom och det kan skifta fort. Han var uppenbarligen en svår människa att leva och samarbeta med. Han svek, bedrog och var på alla sätt trolös och otrogen. Det var väl filmen som var hans enda vän och älskade. Fruar, flickvänner och andra bekanta förefaller ha varit statister eller på sin höjd biroller. Mårten Blomkvist, som är filmrecensent på DN och Bos svärson har skrivit en mycket omfattande biografi över den svenske legendaren till regissör. Redan där kan man ju ha invändningar. Det måste vara svårt att skriva ett standardverk om någon man kände och i synnerhet om denna någon haft ett stundtals komplicerat förhållande till ens livs kärlek.
Det är ett svårt uppdrag Blomkvist åtagit sig. Men han beskriver noggrant Widerbergs sätt att göra film, hans ideer och alla kriser som uppstod och resulteten, allt från höjder som Kvarteret korpen, till dalar som Victoria och Kärlek 65. Den som läser Blomkvists bok får oanade insikter i hur filmideer föds, hur man raggar finansiärer och medarbetare och hur man hittar skådisar på teatrar och i skolfotokataloger. Som läsare känner man verkligen intensiteten hos filmskaparen, men man lider också med alla människor som kom i Widerbergs väg utan att finna nåd eller de som föll i onåd. Vi får också veta mycket om privatpersonen Widerberg och precis som man kan tänka så var kvinnor ett njutningsmedel och objekt för den store regissörens njutning. Barnen var hans ögonstenar, så värdefulla att de en efter en fick vara med i filmerna, från Nina i Kvarteret Korpen till Johan i Lust och fägring stor.
Det jag saknar lite är analysen av den politiske Widerberg. För mig var Bo en filmens blandning mellan Björn Afzelius och Ulf Lundell (på mer än ett sätt, uppenbarligen), men den analysen ges knappast någon plats. Hur som helst är det intressant läsning för oss som gillar film och intresserar oss för den manliga naturen.

Poesi i prosaform

Hon är egentligen poet, Linda Boström Knausgård, och det märks när man läser hennes första prosabok Grand Mal. För språket hon använder är riktigt poetiskt. Grand Mal är en novellsamling som rymmer 20 stycken noveller, vilket känns som ett stort antal med tanke på att boken bara består av 106 sidor. Följdaktigen är de flesta novellerna ganska korta, vilket är synd eftersom man inte riktigt hinner bekanta sig med historien innan den är slut. Dessutom känns många av novellerna lite ogenomtänkta på så sätt att det inte riktigt verkar som att Knausgård har någonting att säga med dem. De väcker helt enkelt inget intresse hos mig som läsare, utan passerar förbi utan att lämna något avtryck. Ett par av novellerna är dock lite starkare jämfört med övriga noveller i boken, exempelvis själva titelnovellen, Grand Mal (vilket är beteckningen för ett epileptiskt anfall), där två nyblivna föräldrar hamnar i konflikt om huruvida de ska döpa sitt barn eller inte eftersom de inte är kristna i bibelns mening. Ett annat exempel är novellen Babyalarmet, som också beskriver en situation mellan två småbarnsföräldrar, och där framför allt mammans hysteriska rädsla för att hennes barn inte ska ha det bra. Den här novellsamlingen hade vunnit på att några av de svagare novellerna plockades bort, medan de starka kunde ha behållits och några av dem arbetats om och kanske förlängts en smula. Men det märks att Knausgård har kapacitet att skriva bra prosa, och, som inledningsvis nämndes, hennes poetiska språk är ett stort plus.

/Sara

Experiment i Londonmiljö

Himmel över London är en märklig bok. Att han har en speciell författartalang, Håkan Nesser, det visste jag redan innan jag läste boken, men den här gången har han nog faktiskt krånglat till det lite väl mycket för sig. För nu när Nesser inte längre vill skriva deckare försöker han sig på en ny typ av genre. Den experimentella berättartekniken, som går ut på att förvirra läsaren.

Boken handlar om Leonard Vermin, som snart ska dö i cancer. Men först ska han fira sin 70-årsdag, och det planerar han att göra i London, dit han har bjudit sin hustru, Maud, och hennes två barn, samt ytterligare två hemliga gäster, för att fira dagen. Leonard har planerat kvällen noga, och vi anar snart att det handlar om att någon form av avslöjande kommer att göras under middagen. Medan läsaren får följa Leonards och hans gästers väg mot kvällen i London, bjuds det på återblickar i Leonards liv, där det som skrivits i Den gula anteckningsboken avslöjas för läsaren. För där finns den för honom så viktiga kärlekshistorien - som också är en spionhistoria - och som utspelades sig under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet mellan Leonard och den tjeckoslovakiska kvinnan Carla. Så småningom börjar läsaren också bjudas på en sidoberättelse om den udda enslingen Lars Gustav Selén från staden K-, och frågan är hur denne man passar in i författarens pussel.

Nesser misslyckas inte med sitt experimenterande, naturligtvis inte. Han är och förblir en stor författare den gode Nesser. Men det hänger en hel del lösa trådar kvar på slutet, och de har inte ens någon större mening utan känns bara onödiga. T.ex. drar Nesser in en seriemördare i berättelsen, trots att det här inte skulle vara en deckare, och trots att det inte finns någon större mening med denne karaktär. Varför göra det så oerhört krångligt? Och varför avsluta med en sådan farsartad scen? Det är onödigt och förvirrande, men ändå alldeles underbart Nesserskt.

/Sara

Moderspassion

Majgull Axelssons senaste roman Moderspassion utspelar sig till att börja med på vägkrogen Sallys Café & Restaurang utanför Arvika. Krogen drivs av Minna, som fått ärva den av sin moster Sally. Det är höst, och en våldsam storm med regn och översvämningar har dragit in över landet. En grupp människor tvingas ta skydd mot ovädret inne på Minnas vägkrog, och medan stormen viner utanför väggarna rullas karaktärernas livshistorier, såväl som livslögner, upp. Där finns Tyrone från räddningstjänsten, restaurangbiträdet Anette, som tillägnat sitt liv till att ta hand om den supande Sonny, journalisten Ritva som är ute efter sitt scoop, och den alkoholiserade före detta Dramatenskådespelerskan, Marguerite, med hennes självupptagne och elake man Henrik. Minna själv är ensamstående mamma till en dotter som för en utomstående betraktare har allt: dyra prylar och kläder, oerhört fina betyg och ett mycket fördelaktigt utseende. Men något är fel. Vad hände med dottern som hade allt? Minnas livslögn är större än någon kan förstå, och bakom den döljer sig samhällets kvinnoförakt som Minna till sin stora fasa fått se förgöra såväl hennes mamma som hennes dotter. Men Minna tvingas, efter ovädersnatten, att se sanningen i vitögat, frigöra sig från sina demoner, och ta itu med sitt liv.

Det här är en mörk roman, ja, fullkomligt nattsvart. Det stora temat är moderskap, med underteman som skam, skuld, lögner, sorg och sexualitet. Och det blir tungt och så ångestfyllt så att jag nästan inte vill läsa mer. Men jag läser ändå. För Majgull Axelsson är en bra författare, och jag vill gärna att hon ännu en gång ska lyckas lika bra som hon gjorde med Aprilhäxan. Men hon når inte dit den här gången heller.

/Sara

Frihet är ett lustigt ord

Greenwashing, svek, bitterhet och vulgärkapitalism. Kärlek, hat, missunnsamhet och politik. Och sex. Jag har sträckläst en roman, tjock som en tegelsten och jag har fått en litterär upplevelse som bara matchas av några få ögonblick i en karriär som romanläsare som började med Jack 1976.
Och lika svårt som jag har att nyansera och moderera mina känslor inför boken , lika svårt är det att beskriva vad detta mästerverk handlar om. Men det börjar på en gata i Minnesota där familjen Berglund bor, i ett område som så sakteligen gentrifieras.
Familjen Berglund är inga änglar, men en liberal medelklassfamilj i mellanvästern som försöker göra det rätta. I alla fall pappa Walter, fågelskådaren, naturvännen, juristen, alkholistbarnet, klassklättraren. Och mamma Patty är hemmafru, precis som det ska vara och går hemma och minns sin karriär som basketstjärna på college, för så mycket annat har hon väl inte att syssla med. Jo, en del bråkande med grannarna blir det. Inte ens hennes stora kärlek är väl egentligen drömprinsen, hans punkmusiker till roomate på college var väl egentligen mycket mer spännande. Och barnen Jessica och Joey är såklart barn, men ganska snabbt blir de vuxna meed allt vad det innebär. Sen följer vi familjen bakåt och framåt i tiden och alla detaljer, känslor och platser är med.
Walter ser sin son växa upp till en republikansk rovgirig kapitalist och ser sitt äktenskap haverera, precis som han själv förvandlas på vägen från framgångsrik jurist till ensam och bitter rättsaverist.
Men alla familjemedlemmar får sin demokratiskt beskärda del av romanen som är full av detaljer, intriger och cliffhangers som alla hänger ihop och får sin förklaring. Och människorna i boken är just människor; ingen är god, ingen är ond, precis som det är i den verkliga världen. Och frihet är ett lustigt ord, ty du är aldrig friare än människorna i din närhet.