En trolös man

Han trodde inte på gud, Bo Widerberg, men däremot trodde han väldigt mycket på sina olika filmprojekt och på sin förmåga att instruera och peppa skådisar. Han kunde hissa människor till skyarna och dyrka marken under deras fötter, men lika gärna kunde han skälla ut dom efter noter och p¨å alla sätt bedra dem. Den bild vi får av demonregissören är den av någon som själv står i centrum för sitt universum. Och antingen är man med eller mot honom och det kan skifta fort. Han var uppenbarligen en svår människa att leva och samarbeta med. Han svek, bedrog och var på alla sätt trolös och otrogen. Det var väl filmen som var hans enda vän och älskade. Fruar, flickvänner och andra bekanta förefaller ha varit statister eller på sin höjd biroller. Mårten Blomkvist, som är filmrecensent på DN och Bos svärson har skrivit en mycket omfattande biografi över den svenske legendaren till regissör. Redan där kan man ju ha invändningar. Det måste vara svårt att skriva ett standardverk om någon man kände och i synnerhet om denna någon haft ett stundtals komplicerat förhållande till ens livs kärlek.
Det är ett svårt uppdrag Blomkvist åtagit sig. Men han beskriver noggrant Widerbergs sätt att göra film, hans ideer och alla kriser som uppstod och resulteten, allt från höjder som Kvarteret korpen, till dalar som Victoria och Kärlek 65. Den som läser Blomkvists bok får oanade insikter i hur filmideer föds, hur man raggar finansiärer och medarbetare och hur man hittar skådisar på teatrar och i skolfotokataloger. Som läsare känner man verkligen intensiteten hos filmskaparen, men man lider också med alla människor som kom i Widerbergs väg utan att finna nåd eller de som föll i onåd. Vi får också veta mycket om privatpersonen Widerberg och precis som man kan tänka så var kvinnor ett njutningsmedel och objekt för den store regissörens njutning. Barnen var hans ögonstenar, så värdefulla att de en efter en fick vara med i filmerna, från Nina i Kvarteret Korpen till Johan i Lust och fägring stor.
Det jag saknar lite är analysen av den politiske Widerberg. För mig var Bo en filmens blandning mellan Björn Afzelius och Ulf Lundell (på mer än ett sätt, uppenbarligen), men den analysen ges knappast någon plats. Hur som helst är det intressant läsning för oss som gillar film och intresserar oss för den manliga naturen.