Himmel över London är en märklig bok. Att han har en speciell författartalang, Håkan Nesser, det visste jag redan innan jag läste boken, men den här gången har han nog faktiskt krånglat till det lite väl mycket för sig. För nu när Nesser inte längre vill skriva deckare försöker han sig på en ny typ av genre. Den experimentella berättartekniken, som går ut på att förvirra läsaren.Boken handlar om Leonard Vermin, som snart ska dö i cancer. Men först ska han fira sin 70-årsdag, och det planerar han att göra i London, dit han har bjudit sin hustru, Maud, och hennes två barn, samt ytterligare två hemliga gäster, för att fira dagen. Leonard har planerat kvällen noga, och vi anar snart att det handlar om att någon form av avslöjande kommer att göras under middagen. Medan läsaren får följa Leonards och hans gästers väg mot kvällen i London, bjuds det på återblickar i Leonards liv, där det som skrivits i Den gula anteckningsboken avslöjas för läsaren. För där finns den för honom så viktiga kärlekshistorien - som också är en spionhistoria - och som utspelades sig under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet mellan Leonard och den tjeckoslovakiska kvinnan Carla. Så småningom börjar läsaren också bjudas på en sidoberättelse om den udda enslingen Lars Gustav Selén från staden K-, och frågan är hur denne man passar in i författarens pussel.
Nesser misslyckas inte med sitt experimenterande, naturligtvis inte. Han är och förblir en stor författare den gode Nesser. Men det hänger en hel del lösa trådar kvar på slutet, och de har inte ens någon större mening utan känns bara onödiga. T.ex. drar Nesser in en seriemördare i berättelsen, trots att det här inte skulle vara en deckare, och trots att det inte finns någon större mening med denne karaktär. Varför göra det så oerhört krångligt? Och varför avsluta med en sådan farsartad scen? Det är onödigt och förvirrande, men ändå alldeles underbart Nesserskt.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar