Från Värnamo till Gulag

Jag minns affischerna som satt i nedgången till hållplatsen vid Frölunda torg. KPS, kommunistiska partiet i Sverige, stod det och jag fattade snabbt att det var ett Albanienparti. För vänstern till vänster om VPK var trottar, maoister eller albaniendiggare. Och så r-arna som var lite av varje. Och så gammelgubbarna i APK, de sovjettrogna. Alla företrädde den enda rätta vägen, såklart och huvuddelen av kampen förde de mot varandra. Alla hade sina egna slagord som var lätta att känna igen. Den svenska vänstern förökade sig genom delning.
Jag vet, för jag var med på ett hörn. Och nu vet jag vem som klistrade affischen på Torget, det var Magnus Utvik, en av två KPS-are i Göteborg vid den tiden. Två pers, alltså, som skulle organisera revolutionen i stan, främst genom att klistra affischer och sälja tidningar i Brunnsparken.
Man ska inte raljera över människors tro, men hur i helvete kan man går så vilse att man dyrkar massmördare och tror att att det bästa för Sverige är en enpartistat? När Sverige, då som nu, är mer lyckat som land än något som någonsin kallat sig socialistiskt. Svaret är: det börjar i liten skala.

När vi möter den unge Magnus är han medlem i KU, VPK:s ungdomsförbund, i Värnamo av alla ställen. En skammens rodnad drabbar mig när jag känner igen det patetiska försvaret av DDR och Kuba, som man ägnade sig åt. Jag minns själv hur åthutad man blev om man inte förstod de särskilda problem som krävde murar och k-pistar. Och hur pappersbristen på Kuba gjorde att bara en dagstidning kunde komma ut. Magnus drömmer om revolutionen.
Men när fullmäktigekvinnan pratar om små lokala frågor, så blir han besviken och när medelklassbarnen klär ut sig i murarskjortor och jordskor, så blir det för mycket. Så ser inte en arbetare och revolutionär ut. Precis då kommer sekten till stan. Som en ung Carola som går från svenska kyrkan till Livets ord går Magnus från de beskedliga VPK-arna till stalinisterna. Här får han alla svar utan minsta tvekan. Och när han sen ska bli aktiv så bestämmer andra helt vad som ska göras. Och helst ska han sälja sin fina stereo och ge pengarna till sekten.
Och centralkommitten låter honom flytta till Göteborg och förflyttar även en annan kamrat dit. Men kampen går trögt, ty arbetarklassen vill inte se ljuset. 50-60 pers var KPS när de var som störst, sägs det. Och ändå alla dessa svulstiga ord och begrepp. Man ljuger inte bara för omvärlden, man ljuger allra mest för sig själv. Och det slår mig dessutom hur jävla tråkiga extremvänstermänniskorna var. Allt kul var förbjudet. Magnus Utvik skriver för att själv göra sig fri från slaggen som blivit kvar efter de tre tonåren i sekten. Han söker upp gamla bekanta och även hos dem sitter ärren kvar. Idag dyrkar ingen svensk Stalin på samma vis. Men sekter kommer och går och det spelar nog ingen större roll om det är i revolutionens eller frälsningens namn övergreppen sker. Det är samma auktoritära ledare, samma enda sanning och samma krav på att ge allt för saken.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag bara var inne och flörtade en stund med extremvänstern och att jag ville vara glad och fri, snarare än den som frälste världen. Magnus Utviks bok visar hur lätt det går att hamna väldigt fel och hur svårt det är att komma tillbaks. Det är en mycket viktig bok.