Ett ensamkommande flyktingbarn från Wien

Och i Wienerwald står träden kvar. En jävulskt vacker boktitel, romantisk, drömmande, rent av poetisk. Men den boken som jag precis lämnat tillbaks till Rosengårdsbiblioteket är saklig, prosaisk och baserad på verkliga människoöden. 500 prydligt sorterade brev från Wien till skånska och småländska byar, från raslagar till den föregivna frihetens bastion i Sverige.
Den judiske pojken Otto Ullman får chansen att lämna sin hemstad precis när det nazistiska pöbelväldet tar över, men några år innan förintelsen blir industriell. Elisabeth Åsbrink har gjort sin research och berättar utan pardon, inte bara om det vi hört förut om hur situationen gradvis förvärrades för Europas judar, utan också hur antisemitismen kom att dominera även Sveriges migrationspolitik.
Ty Sverige har ett mörkt förflutet, precis som vi fortfarande har en usel och snål asylpolitik. Och argumenten känns igen: de tar våra jobb, de har ett negativt inflytande på vår kultur. Men Otto får i alla fall chansen att gå ombord på på tåget till Sverige och mamma och pappa blir kvar. Otto är ett ensamkommande flyktingbarn. I början är breven många och detaljerade, men efterhand blir de färre och mindre engagerade. Och självfallet upphör breven att komma när Ottos föräldrar blir till siffror i statistiken över mördade judar.
Parallellt med historien om Otto möter vi en annan yngling, den naziflörtande Ingvar Kamprad. Han får representera den del av Sverige som beundrade Hitler och vi får detaljerat veta hur hans nazistiska engagemang såg ut. Med tiden ska deras öden delvis sammanflätas, när Otto kommer som dräng till familjen Kamprad. En jude hos antisemiterna, men som så ofta är det inte så mycket kvar av rasismen när det kommer till människor av kött och blod öga mot öga. Ingvar och Otto blir vänner för en tid, innan de åter skiljs åt. Kanske är just den delen lite onödig. Den organiserade nazismen var aldrig särskilt stor i Sverige. Förvisso var Kamprad nasse, men hur många har inte under åren haft perioder när de sympatiserat med förfärliga regimer? Halva kultursverige, vågar jag påstå.
Elisabeth Åsbrink är en driven och engagerad författare. Det är inte alltid de stora orden som används; breven talar sitt tydliga språk och även siffror och yttranden från myndigheter och den sorglustiga Svenska Israelmissionen, som var verksam i bl a Wien för att få kristi mördare att låta sig döpas. Elisabeth skriver om det som var och om det som är. Om hur korkade föreställningar om den andre kan få groteska konsekvenser och om hur det påfallande ofta är villiga byråkrater som ser till rasismens konsekvenser kläs i ett språk som avväpnar.
Det är samma flyktingpolitik nu som då och samma antisemitism nu som då, verkar hon vilja säga. Och jag nickar och håller såklart med. Och förbinder mig ännu en gång att kämpa för öppnare gränser och för judarnas rätt till sitt hemland.