Inte så mycket heyhooletsgo.

John Cummings var gitarrist i det legendariska bandet Ramones, kanske en smula anonym bakom Joey och DeeDee men givetvis coolare än Tommy. Han dog i cancer 2004, men då var bandet sedan länge upplöst och två av medlemmarna döda. Allt detta vet vi. Vi vet dessutom att Johnny Ramone var något så ovanligt som en rockare som gillade Nixon och Reagan och som ropade "God bless president Bush!" när bandet valdes in i Rock and roll hall of fame.
Om denne man har Bengt Ohlsson skrivit en roman som utspelar sig under hans sista år i livet, varvat med tillbakablickar från bandets aktiva år. Man får höra om spelningar och groupies, om förhållanden och turneer, men huvudhistorien handlar alltså om Cummings insjuknande och livet som före detta rockstjärna i Los Angeles.
Det lyfter aldrig riktigt. Prosan är sympatiskt korthuggen, men saknar de där riktiga aha-ögonblicken. Det är också ett lite skumt grepp att blanda verkligt existerande (eller döda) personer med påhittade figurer. Man kan lugnt fråga sig om meningen med det. Om Bengt Ohlsson valt att kalla huvudpersonen för något helt annat hade han kunnat fabulera helt fritt och ta ut svängarna utan att behöva hålla sig inom de ramar som vem som helst kan googla fram. Nu faller storyn mellan stolarna och det är lite synd. John Cummings liv var visst inte så himla intressant ändå. Inte så mycket heyhooletsgo.
Mer bilfärder i Los Angeles och god mat från delin. Och det räcker inte riktigt.