Allt står stilla (röd, grinig gubbe)

När jag var ute och sprang i Norrköping förra helgen, så stötte jag på Halvars glasskiosk nere på promenaden. Och bibblan och badet. En halv generation män och några kvinnor vet nu exakt vad jag talar om. Mannen som tillät oss att vara romantiker (eller i alla fall säga det) och som visade vägen genom festande, nykterhet, andlighet och vidare. Jag vet att Lundell aldrig bett rollen som vägledare. Och jag vet också att man har rätt att downshifta och trappa ner sina ambitioner.
Men att göra det så till den milda grad som i den senaste romanen är att gå väldigt långt. Boken handlar, inte otippat, om en drygt sextioårig man som bor på Österlen och vi får veta mycket om denne mans världsbild. Helle Klein är en jävla fitta, till exempel och det verkar de flesta samtida tyckare och politiker vara. utom Juholt, märkligt nog. Mannen som i sina två första böcker utmanade systemet med sin rebelliska glöd, längtar nu tillbaks till det döda folkhemmet. Alla har såklart rätt att ändra sig. Men det är ett jävla gnällande boken igenom. Men vi får ingen historia. Vi får Lundells oredigerade tankar, ett tjatande om den dyra bilen som hela tiden går sönder och reseminnen från ön som han envisas med att kalla Teneriffa. Ett lojt lyxliv, där alla resurser finns, men ingenting verkar riktigt roligt. Och självklart är bokens huvudperson närmast oemotståndlig för unga kvinnor. Det fattas liksom bara annat. Det är ju en farlig tur att man inte känner Lundell, tänker jag genom läsningen. Alla i hans närhet verkar exploateras in på bara skinnet. Den sköna Anne, t ex, som har en väldigt levande förlaga, får sin sexualitet och beteende i sängen och på andra håll genomlyst in i detalj. Och det triviala lyfts upp och ges orimliga proportioner. Att man är ovän med sitt ex och ibland har konflikter med sina barn är inte direkt löpsedelsmaterial. Den autofiktiva romanen har generellt problem och denna bok är inget undantag. Det blir som en bloggroman med vissa fantasifulla inslag, även om Lundell självklart inte följer bloggar, det är tidningar som gäller. Och TV. Och man direkt ser när det är påhitt och när det är Lundells eget liv, som om det ena skrevs med rött och det andra med svart färgband
Lundell har blivit en lat författare; mannen som gav oss Jack, Sömnen och inte minst den underbara Vinter i paradiset kanske ska tänka ut en historia, ett äventyr till nästa gång.
För här är inte allt i rörelse, direkt. Röd, grinig gubbe hade varit en bättre titel.