Rödluvan och vargen 2.0

Den var vårens snackis i kultursverige: Alfahannen av Katarina Wennstam, för alla ville ju veta om det verkligen var SANT, det där att män i skådespeleribranschen var svin, att dom där tuffa snubbarna bara spelar sig själva i machorollerna. Dabattens vågor gick höga i radions P1 och på kultursidorna och mynnade väl ut i ett intet.
När jag öppnar boken och börjar läsa så finner jag en ganska traditionellt berättad deckare, där det snygga, framgångsrika machosvinet våldtar unga kvinnor på löpande band, efter att ha lockat dom små liven med drinkar och lyxliv på krogar och i fina villan. Han får ju sitt straff, så klart, inte juridiskt, men på andra sätt, ty en dag har han våldtagit en gång för mycket. En ung motspelerska, vars nej inte respekteras, skär upp magen på honom och under några dygn svävar han mellan liv och död. Rätt åt honom, liksom.

Katarina Wennstam har de bästa av avsikter och hon fick mycket riktigt hela det kulturella Sverige på fötterna med sin bok.
Men det blir så lätt fel när budskapet är viktigare än historien som berättas. Jag skulle nog säga att rödluvan och vargen-stereoyperna Jack och Emma snarast förstärker de traditionella könsroller och den könsmaktsordning som Wennstam antagligen vill bekämpa. Vi får också veta att Wennstam inte gillar rakade kön, sexiga underkläder och hårdhänt sex sådär i största allmänhet, som om det med nödvändighet handlar om övergrepp och porrbranschen. Fin sex i Wennstams tappning är nog mjuka smekningar i mörket under täcket, av parter som i god tid inhämtat samtycke. Så bekräftar Wennstam myten om feminister som sexhatande puritaner. Som om Madonna inte finns, liksom. Man saknar djup och förståelse och intressanta karaktärer; ingen begriper varför Jack våldtar och inga alternativ till machosvinet presenteras. Ligger det hos honom personligen eller antyder Wennstam på ROKS-maner att alla män kan våldta? Eller hör det till filmbranscen? Ingen vet. Således lyckas Wennstam varken presentera ett tydligt feministiskt budskap eller en bra story.

Den osvenska nationalismen

För några månader sedan var jag på återbesök i Malmö kommunfullmäktige, där jag själv satt mellan 1992-2002 (och kanske snart igen). Det mesta var sig likt, men en nyhet var tydlig, förutom att det blivit rökförbud och att flaskvattnet var ersatt av en kran, och det var närvaron av sverigedemokrater. Om man bortser från det konkret politiska, så såg dom ut som om dom både ville smälta in och skilja ut sig samtidigt och det var uppenbart att dom inte var välkomna i församlingen. Sverigedemokraterna och deras sympatisörer diskuterar nästan alltid frågor kring islam och invandring och kommer till de mest märkliga slutsatser. Därvid stannar oftast diskussionen. Det Niklas Orrenius visar i sin bok är att SD vill ha en total nationalistisk samhällsomvandling, där skolan t ex ska vara "fosterländskt sinnad", där kulturpolitiken i princip ska avskaffas eller inriktas på fiolspel och folkdräkter. SD:s främsta politiska verktyg är offerrollen, tanken att det finns en konspiration mot allt svenskt i allmänhet och SD i synnerhet.

Orrenius konstaterar också att det i någon mån finns fog för det senare; medlemmar i SD har mist arbeten och fackiga uppdrag på grund av sina övertygelser. Som den journalist han är, så diskuterar han diskussionen om hur mdia bör förhålla sig till SD och kommser fram till att man ska nyhetsrapportera, punkt slut och inte göda deras offermentalitet. Men, säger jag, SD:s medlemmar och anhängare kommer att avsky media så länge de inte köper teorin om konspirationen mot SD eller idéer om att media "mörkar" det de upplever som invandringens verkliga konsekvenser. Så hur man än gör blir det liksom fel. Det Orrenius kunde belyst mer är hur SD i Skåne lyckats fånga upp den Sjöboitiska bondepopulismen och rädslan för samhällsförändraringar SAMTIDGT som man vill förändra Sverige mer än något annat parti. Han kunde också pekat mer på den stora andelen udda existenser i detta parti för det normalt svenska. I dessa pride-tider kan det också vara befogat att påpeka att SD är djupt homofobiska och hela paradoxen i att nationalism är något helt osvenskt.

Nessers fyra i Barbarottikvintetten

En liten grupp människor med stora hemligheter som leder till onda handlingar. Ja, så kan man sammanfatta De ensamma, som är Nessers fjärde bok med kriminalinspektör Gunnar Barbarotti som huvudperson. Den tar sin början år 1969, då sex unga människor träffas i Uppsala och börjar umgås intensivt. Vänskapen varar under några år, men sedan händer något som splittrar gruppen, och ingenting blir någonsin sig likt igen. I ett försök att återförenas inträffar något ödesdigert. En av de sex dör under oklara omständigheter, och polisen misstänker mord, men lyckas inte bevisa att ett brott har begåtts. 35 år senare inträffar ett nytt dödsfall på exakt samma plats, och det visar sig märkligt nog att det är ytterligare en person som ingick i den här vänskapskretsen som har dött. Den här gången blir det Gunnar Barbarottis tur att ta sig an det mystiska fallet.

Jag gillar verkligen både handlingen i den här boken och Nessers sätt att skriva den på. Han håller inne med de avgörande detaljerna in i det sista, vilket gör att man som läsare inte kan räkna ut hur allting hänger ihop. På så sätt sitter man med en spänd förväntan hela boken igenom, och man har inte hela historien klar för sig förrän man läst sista sidan i epilogen. Av de fyra hittills utgivna böckerna i serien (det ska komma en till) tycker jag att det här är den bästa, tätt följd av tvåan, En helt annan historia. En sak som tilltalar mig i de här böckerna är också att inspektör Barbarotti framställs som en väldigt sympatisk person med alltigenom mänskliga drag. Polisen behöver inte vara försupen, bitter och småkorkad för att det ska bli en bra kriminalroman, tvärtom. I den här boken får också Barbarotti personliga problem, vilket tvingar honom att gå till botten med sina tankar om livet och sig själv som människa. En sak som däremot är lite störande är att Barbarotti och hans kollega ägnar så mycket tid åt att sitta och prata och spekulera kring hypoteser. Så går inte riktigt polisarbete till. Inte heller sitter poliser hemma vid ett skrivbord och arbetar på kvällarna, eller åker runt och förhör folk och besöker eventuella brottsplatser på sin fritid. Men visst, de här detaljerna bidrar nog lite till att det blir en spännande historia av det hela.

/Sara

Så nära får ingen gå

Det är inte fantastisk litteratur, det här, tänker jag efter några sidors läsning. Jag ska bara fixa en grej i köket, heter boken och det är Moa Herngren som skrivit. Men sen börjar det kännas i magen och jag läser hela dagen, först på lekplatsen, sen i soffan där hemma och till sist i sängen på kvällen. Ingrid är namnet på huvudpersonen, ensamstående mamma, förskolechef och på väg mot den totala kapitulationen. Alkoholen är en övermäktig fiende. Ingrid, du kunde ha varit jag. Men medan jag hade ett socialt arv av jävlar anamma och ta dig i kragen är Ingrid andra generationens alkoholistkvinna, en sån som gömmer BiB-ar i skafferiet och bara ska gå ut och fixa en grej i köket. Moa Herngren förstår vad alkoholism är, begriper hur förnekelsen fungerar och ser det sluttande planet. Herngren är inte överslätande och förklarar inte bort, men hon är ändå ömsint och kärleksfull mot sin huvudperson. Man är aldrig bara alkis, men där alkoholen går in går all styrka ut. Ingrid offrar arbete och kärlek för att kunna dricka och hon klamrar sig fast vid sitt barn, ett barn som trots detta glider bort från henne och in i sig själv. Herngren lyckas också skildra skammen och ensamheten i drickandet, hur man sitter där i köket i sin ensamhet och bara ska ta ett glas till och så bara ännu ett. Hur man hånas och missförstås. Boken är en skildring av kärlek och alkohol, om tre generationer kvinnor och den är järnhårt tydlig och oumbärlig om man vill förstå. Den kommer obehagligt nära, så nära som ingen egentligen får gå.

Pansarlitteratur

Den unga, men tuffa poliskvinnan Kaja Solness skickas till Hongkong för att leta upp Norges enda expert på seriemord - den gravt alkoholiserade och numera även opiumrökande Harry Hole. Lyckas hon få med honom?

Kommer dom så småningom att bli förälskade i varandra?

Drar han på slutet ut i världen igen?

Är påven katolik?


Ni förstår vad det handlar om. Klichéerna staplas, men det är väl så man vill ha det när man läser sin sommardeckare. Inte så att Hole är ett geni och alltigenom god, tvärtom är han stundom djupt osympatisk och har emellanåt fetfel i sina antaganden. Och alla förstår att någon som i det verkliga livet konsumerade Holes mängder av droger skulle möjligen kunna släpa sig mellan köket, sängen och vardagsrummet. Och parkbänken, soliga dagar. Och ondskan är givetvis omänskligt ond och det brutala är fruktansvärt brutalt. Blodet sprutar och den dödsbringande Leopolds äpple kan ingen annan än Hole själv överleva. Den vane läsaren gissar säkert också att vi får uppleva missunnsamma kollgor, karrärkåta polischefer, som bara avskyr den fantastiske utredaren och resten av det vi kan förvänta oss. En alldeles, alldeles osannolik upplösning kan man förvänta sig och givetvis andlös spänning på vägen. Man får det man betalar för och köper man över 600 sidor norsk bestsellerdeckare så väntar inga sensationer i fotöljen eller på gräsmattan. Seriemord, svartsjuka och resor till norska fjäll och avlägsna vulkantrakter, men utan någon djupare mening och utan något större budskap.


Och som så ofta när det gäller nordisk litteratur: slarvig översättning.

/A

Själens osaliga längtan

Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan är en roman som rymmer en hel del etiska frågor, och som avhandlar ämnen som liv, död, kärlek och systerskap. Det börjar med att Elspeth Noblin dör i cancer, och testamenterar sina tillhörigheter och sin lägenhet i London till sin tvillingsysters amerikanska tvillingdöttrar, Julia och Valentina. I testamentet finns vissa krav uppställda, dels det att både Julia och Valentina måste bo i lägenheten under minst ett år innan de får sälja den, och dels det att Elspeths egen tvillingsyster, Edie, inte får besöka lägenheten under det året. Julia och Valentina accepterar de märkliga kraven och flyttar till lägenheten i London, där de lär känna Elspeths grannar, den intellektuelle korsordsskaparen, Martin, som lider av ett svårt tvångssyndrom som hindrar honom från att lämna sin lägenhet, och Robert, som var Elspeths älskare och livskamrat. Tvillingarna får också oväntat möta sin döda moster, som inte vill acceptera att hon är död, utan är beredd att göra allt som står i hennes makt för att hålla sig kvar vid jordelivet. Robert känner en djup sorg över att hans älskade Elspeth är borta, men i tvillingarna, och särskilt då Valentina, finner han sin tröst. Han ställs dock inför ett svårt dilemma när även han inser att Elspeths själ faktiskt finns kvar i lägenheten.

Den här boken är fascinerande. Trots att historien bygger på en hel del övernaturligheter blir den aldrig fånig, utan den lyckas både övertyga mig och förmedla den kärlek och längtan som huvudpersonerna känner till varandra. Men det som tilltalar mig mest med boken är nog ändå dess härliga Londonskildringar och de etiska dilemman som karaktärerna ställs inför. Fascinerande var ordet.

/Sara

Trean i Theorins ölandkvartett

Johan Theorins tredje bok Blodläge utspelar sig liksom hans tidigare två böcker på Öland, och precis som i sina tidigare böcker bygger han upp en mystik med hjälp av den ölandska miljön, sina skumma karaktärer och en del övernaturliga inslag. I boken möter vi Per Mörner, som ärvt en stuga på ön och nu flyttat dit. Vi får även stifta bekantskap med Pers egocentriske pappa, Jerry, som har ett förflutet inom porrbranschen, och som varit en avlägsen figur i sin sons liv ända tills han drabbades av en stroke och upptäckte att han plötsligt behövde sin sons omsorg. Per plågas både av att behöva ta hand om sin gamla pappa och av det faktum att hans dotter lider av en allvarlig sjukdom. Pers grannar, Vendela och Max, är också nyinflyttade på ön. Vendela växte upp i trakten, och vad hon inte har berättat för sin egositiske skitstövel till make är att hennes främsta skäl till att återvända är att åter få möta älvorna som hjälpte henne så många gånger under hennes tragiska barndom. En annan granne är den gamle Gerlof Davidsson, som ägnar dagarna åt att gå igenom sin döda frus gamla dagböcker och forska i hur saker och ting hänger ihop.

Blodläget är ett rött stråk som går genom kalkstenen i stenbrottet. Det sades vara förstenat blod efter en strid mellan trollen och älvorna. På det stora hela avhandlas vidskepligheter kring troll och i synnerhet älvor väldigt mycket i den här boken, och det känns både tröttsamt och irrelevant för handlingen. Enligt min mening har Theorin inte riktigt lyckats knyta ihop historien den här gången, utan den spretar åt alla möjliga håll och som läsare fängslas jag inte alls av innehållet. Både Skumtimmen och Nattfåk var spännande böcker, men den spänningen infinner sig tyvärr aldrig riktigt när man läser den här boken. Därför är det med ett visst mått av besvikelse jag lägger den ifrån mig.

/Sara

En tegelsten på drift

Det kunde ha varit en alldeles strålande kärleksroman. Det kunde ha varit en lite hårdare redigerad roman, med pretetentionerna en smula nedskuvade. Nu blir 606 sidor, ehuru snyggt kapitelfördelade, en smula för mycket av allt. Erik och Sophie heter dom. Den ene växer upp med klassklättrande föräldrar , fast med Eddie Meduza vrålande i bakgrunden och den andra växer upp i lantlig överklassmiljö i England med en pappa som är stjärnjockey och en mamma som mest shoppar och beter sig. På olika vägar, men lekande lätt hamnar dom i de värsta av dåligheter, nämligen prostitution och det är ju inte så skojigt. Såsmåningom finner dom naturligtvis varandra, förlorar varandra och återses naturligtvis på slutet igen, för det är ju en kärleksroman, trots titeln. Per Hagman beskriver med bravur och illa dolt förakt livet på galoppbanor, I Dubai, i Nice och bland kreddiga människor på Söder i Stockholm. Man förstår att han avskyr yta och älskar människan i all hennes skröplighet. Det är vackert så. Men det blir för många sunkiga barer och flashiga nattklubbar, för mycket runt omkring och för mycket form. Hade det varit jag, så hade jag klippt bort en och annan drink för att huvudpersonernas inre skulle lysa än tydligare.

Kokongen

Kokongen i Anette Kindahls debutroman med samma namn är ett gammalt museieföremål, nämligen ett sidentäcke, som huvudpersonen Sarah virar in sig i så fort hon befinner sig ensam i föremålsmagasinet på museet, där hon jobbar med att katalogisera gamla föremål. Sarah är inte särskilt intresserad av sitt arbete, men däremot är hon intresserad av sin egen släkts förflutna, och när hon kryper in i sitt sidentäcke på museet och gömmer sig, får hon vara ifred från omvärlden och kan locka fram sina minnen från den där otäcka sommaren 1971. Det var då, under hennes första sommarlov, som föräldrarnas äktenskap var nära att spricka, och det var också den sommaren som två unga kvinnor i trakten gick en våldsam död till mötes. Vad var det egentligen som hände den sommaren, och hur hänger de händelserna ihop med Hermann Görings besök i Norrköpingstrakten år 1934?

Den här berättelsen är riktigt genial. Kindahl håller hela tiden greppet om läsaren med sin mystiska och säkra berättarteknik. Historiska återblickar varvade med nutid, för att få berättelsens pusselbitar att sakta passa in i varandra, är inte alls unikt bland romanförfattare. Tvärtom är det ett vanligt stilistiskt grepp. Men Kindahl använder sig av det på ett osedvanligt skickligt sätt, och den sista pusselbiten hamnar på plats i precis rätt ögonblick.

/Sara

Arseniktornet

Den norska författarinnan Anne B Ragde har tidigare givit ut trilogin Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna, och Vila på gröna ängar. Nu har hon toppat succén hon gjorde med sina tidigare böcker genom att skriva en ännu mer fängslande släkthistoria om tre generationer kvinnor och deras livsöden. Boken är fylld av människoöden, mörka familjehemligheter och även historia. Det hela börjar med att Thereses mamma, Ruby, jublande ringer för att berätta att Thereses mormor, Amelie, har dött. "Är det inte fantasiskt?" utropar Ruby. Therese förstår inte alls varför mormoderns död är en sådan positiv nyhet för modern och morbrodern, Ib, men hon tar i alla fall sin son med sig och reser till Danmark för att hjälpa till att gå igenom dödsboet. Läsaren får sedan i tur och ordning ta del av alla de tre kvinnornas historia, och förstår så småningom hur allting hänger ihop. Det är med stor skicklighet Ragde får bokens karaktärer att klarna. Vi får bl.a. ta del av livet i Köpenhamn under mellankrigstiden för den unga Amelie, som går under artistnamnet Malie-Thalia. När hon blir ofrivilligt gravid måste hon lämna scenen och den lysande karrär som hon har framför sig, och istället gifta sig med den snälle porslinsmålaren Mogens (vars historia vi också får nöjet att ta del av). Dottern, Ruby, får växa upp utan kärlek från sin egoistiska mor, som livet ut grämer sig över sin spolierade karriär. Amelie skuldbelägger öppet sin dotter för att hon genom sin födsel förstörde Amelies liv. Så fort Ruby blir tillräckligt gammal flyr hon därför så långt ifrån sin mor hon kan komma och flyttar till Norge. Intressant nog utspelar sig boken därför både i Norge och i Danmark, vilket har sin grund i Ragdes eget danska påbrå.

Den här boken tar tid att smälta, eftersom det känns så stort att ha fått ta del av alla dessa intressanta livsöden, och efter att ha läst ut boken känner jag att jag bara vill veta mer om de här människorna. Det hade därför inte gjort något om boken varit dubbelt så tjock, eller om Ragde bestämde sig för att komma med en fortsättning. Jag skulle gladeligen fortsätta att fördjupa mig i såväl karaktärernas historia som framtid.

/Sara

Snabba dialoger och raserade system

Jag sitter på ett plan högt över fd Sovjetunionen och läser en bok om att socialism inte fungerar och att retoriken bara är hyckleri eller tomma ord.
Att Kuba blivit ett tjuvsamhälle där dollar ersatt rubel, som valuta och samhällskompass. I Farlighetslagen åker bokjaget Jenny två gånger till Kuba, först under den "speciella perioden" 1994, då Kuba bara med nöd och näppe överlevde och sedan en bit in på 2000-talet, då turismen börjat ta plats. Hon vill uppleva landet dit hennes mormor reste på sjuttiotalet för att hugga sockerrör och med egna ögon se de vackra landskapen. Hon är ingen ung aktivist och mormor ingen sextiåtta; det vore liksom för mycket.

I snabba dialoger, varvat med absurda lagtexter och tal av Fidél Castro låter Jenny sig ledsagas av unga kubaner, framför allt vännen Mario, som i bokens första del är en sjuttonårig kubansk hårdrockare och i den andra delen en ung man som hankar sig fram trots systemet. Jenny är reportern som liksom kollar in och intervjuar och det är för all del bra, men jag kunde önska ett lite större utrymme för mig att andas och tänka själv. Lite mycket föreläsning blir det, som om inte vi själva kan lägga ihop två och två.. Men jag gillar formen; de snabba dialogerna och de insprängda absurditeterna från regimen och jag gillar huvudpersonerna Jenny och Mario väldigt mycket. Och dessvärre begriper jag varför min fd svärfar återvände till Kuba gång på gång.

En lite för cool grek

En snöig dag i mars månad kommer en ung man till det lilla samhället Balslöv i Skåne. Han är grek och påstår sig vara student vid Bromöllas universitet och han flyttar in hos sin landsman, läkaren Florinos, läkarens svenska hustru, de två barnen och barnflickan Agneta, vilken med tiden får en mycket viktig roll i berättelsen. Så börjar boken; en skarp och ironisk roman om utlandsgreker, om en get och om en ung människas funderingar, längtan och drömmar.

Hela berättelsen grundar sig på 180 registerkort som bokens författare fått ta över av en man vid namn Kostas Kezdouglou. Innehållet i kortet redovisas minutiöst och vi får veta det mesta om huvudpérsonens platta fötter, om hans planer för bevattning av Makedonien och om den där geten. Vi får följa med från Smyrna (nuvarande Izmir) när grekerna där brutalt rensades ut och hela vägen till Skåne, is, snö och en marmeladfabrik. Det är gripande, men inte passionerat. Vi vet inte helt om det döljer sig förakt bakom alla ironier. Författaren är inte så rakt på sak, som jag skulle ha önskat. Boken är coolt skriven, men det blir liksom för coolt. Jag tycker inte om att man distanserar sig, jag vill ha närvaro när jag läser. Var inte en sån jävla man, vill jag ropa till författaren. Och vem som egentligen är den siste greken får vi aldrig riktigt veta. Eller så är det bara jag som inte fattar.

Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski, som belönades med Augustpriset för Svinalängorna, har skrivit ännu en tung roman präglad av social misär, som behandlar det hopplösa i att vara anhörig till en missbrukare. Den senaste boken, som heter Håpas du trifs bra i fengelset, handlar om ett syskonpar som vuxit upp i en missbrukarfamilj med en våldsam pappa och en uppgiven mamma. Dottern, Anni, är ett riktigt maskrosbarn som trots sina dåliga odds klarat sig ganska bra i livet, medan det gått betydligt sämre för hennes bror, Sami, som vigt sitt liv åt alkohol och narkotika. Anni älskar sin bror, och gör allt hon kan för att hjälpa honom, men en missbrukare sätter alltid sig själv i främsta rummet, och boken skildrar från början till slut Annis frustration över att ständigt bli sviken av sin bror och över att bara kunna stå vid sidan av honom och se på när han kör sitt liv i botten. Den speciella titeln på boken är hämtad från en en hälsning på en teckning som Annis dotter Jenna gjort åt sin morbror, som hon avgudar.

Den här boken påminner mycket om Svinalängorna. Dels handlar den om en finsk familj som invandrat till Sverige, dels skildrar den en social misär som är så bedrövlig att de flesta inte ens trodde att den fanns i Sverige, och dels är huvudpersonen en stark flicka/kvinna som kämpar för att skapa ett bättre liv för sig och sina närmaste. Det blir dock väldigt tungt att läsa de här skildringarna, eftersom elände efter elände och hopplöshet efter hopplöshet bara radas upp för läsaren. Jag hade önskat att Alakoski kunde lägga in några ljusglimtar i sina berättelser och krydda dem med lite humor. Det är bara mot slutet i Håpas du trifs bra i fengelset som hon lyckas med detta, och då har man som läsare redan matats med så mycket tunghet att det känns som att det är för sent. Realismen i den här boken är så pass saklig och avskalad att det snarare känns som en dokumentärskildring än som en roman. Språket är också en bidragande orsak till den här dokumentära upplevelsen, eftersom det är hårt och avskalat med korta meningar, som inte innehåller riktig satsbyggnad. Detta kan ha en stilistisk effekt, men i det här fallet blir det lite för mycket, vilket leder till att det blir jobbigt, och berättelsen blir därmed ännu tyngre, att läsa.

/Sara