Herr svårmod

Lukas Moodysson hävdar själv att hans bok Döden & Co. inte är självbiografisk. Och visst finns det säkerligen avvikelser från hans verkliga liv i berättelsen, men Moodysson får göra lite mer än att bara byta ut ett k mot ett c i huvudkaraktärens namn för att övertyga mig om att det inte är hans eget fadersuppror det handlar om. Boken börjar med att Lucas får veta att hans pappa ligger döende på akuten, och Lucas tar med sitt schackbräde och åker dit i tron att han ska få spela de sista schackpartierna med sin far medan de väntar in mannen med lien. Men när han kommer fram är det redan försent. Det blev inget långdraget, tårfyllt avsked, där pappan bad om förlåtelse och förklarade varför han tog avstånd från sin son som liten, och detta visar sig bli oerhört svårt för Lucas att hantera.

Boken är riktigt mörk, och därtill väldigt suggestiv och fragmentarisk. Det blir lite som en mix av Bergmans Det sjunde inseglet och Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, dock utan vare sig humor eller ironi. Lägg sedan till fadersupproret, som så många andra författare och filmskapare redan avhandlat, så har vi helheten. Ok Moodysson, vi vet att du är svår, men det är nog trots allt bäst att du håller dig till filmskapandet, för det är där din talang ligger.

/Sara

Hyllad debutant

Den nu 32-årige Nam Le är född i Vietnam och uppvuxen i Australien. Hans författardebut, novellsamlingen Båten, som utkom 2008 (2010 på svenska) är en imponerande potpurri av välskrivna historier som utspelar sig på olika platser runt om i världen. Huvudkaraktärerna är allt ifrån en medelålders man i New York som ska träffa sin dotter för första gången på 17 år, via en ung yrkesmördare i Colombias slum, till en ung tjej som är på väg att lämna sin familj i krigets Hiroshima för ett bättre liv på en annan plats. Och det är just de markanta olikheterna i berättelserna som gör den här novellsamlingen så intressant. Bokens titel är hämtad från den sista novellen, som helt och hållet utspelar sig på ett fartyg på Sydkinesiska havet, där en grupp flyktingar desperat kämpar för att överleva. Och även om han inte minns någonting av det själv, har författaren en del att relatera till i den berättelsen, eftersom han själv kom till Australien som båtflykting.

Förutom novellernas olikheter när det gäller handling, huvudpersoner och den plats de utspelar sig på, skiljer de sig även åt både vad gäller längd och förmåga att fånga mitt intresse som läsare. Vissa av novellerna slukar mig totalt, medan andra inte berör mig lika djupt. Vad de däremot har gemensamt är kvaliteten. Det är därför inte svårt att förstå varför Nam Le belönats med elva olika priser för sitt skrivande, bl.a. Dylan Thomas Prize och Australian Prime Minister's Literary Award. Jag vågar därför säga att vi kommer att se fler böcker av Nam Le framöver.

/Sara

Som i en film av Woody Allen

Fast egentligen inte alls, för berättelsen är stram och återhållen. Men miljöer och persongallerierna känner man igen och så är det ju i grunden en skildring av en inte så vacker skilsmässa, precis som det kan vara hos Allen. I boken Tre apor av Stephan Mendel-Enk möter vi 13-årige Jacob och hans nära och kära. Stephan Mendel-Enks diaspora är dock inte New York, utan Göteborg. Åh, det är tragiskt, pappa flyttar ut och mammas nye man flyttar omedelbart in. Släktingar blir sjuka och den judiska församlingen i Göteborgt tunnas ut och byter rabbin i parti och minut. Ovanpå det finns den ständiga oron för Israels öde, främst manifesterad i morfaderns misstänksamhet mot alla som inte älskar den judiska staten.

Hur kunde t ex Sverige ge Israel noll poäng i melodofestivalen 1980?

I församlingen får barnen givetvis gå till fröken Judith och lära sig allt om fäderneslandet.

Hur var det egentligen med kriget i Libanon 1982? Jacob blir stum när han ska redovisa.

Anekdoterna är trots bokens stramhet många och Mendel-Enk hade gärna fått lov att breda ut sig ytterligare, det hade verkligen inte gjort något. Men det är något visst med judisk självironisk humor, märkliga ord på jiddisch som aldrig översätts, men som man ändå på något sätt gissar sig till betydelsen av. Det kunde varit en sorglig bok, det kunde varit en tråkig bok. Men det är vansinnigt kul och stor litteratur.

Om utsatthet och fula fiskar

Åh, hon är bra, riktigt bra, konstaterar jag förtjust när jag kommit en liten bit i Sara Lövestams nya bok I havet finns så många stora fiskar. För jag gillade även hennes första roman Udda, men det finns många författare som lyckats skriva en bra roman. En bra författare blir man dock inte förrän man skrivit minst två bra böcker. Och Sara Lövestam har inte bara skrivit en bra uppföljare till sin första roman, hon har toppat den!

Boken handlar om femårige Malte, som lever under trasiga hemförhållanden, med en vindrickande mamma som inte riktigt orkar med någonting, och mammas våldsamme och svartsjuke kille. I hemmet stormar bråken och smutsen gror medan tomflaskorna trängs på diskbänken. Men om allt detta får Malte inte säga någonting till fröknarna på dagis, för då kan soctanterna komma och ta honom ifrån mamma. Så Malte säger inte så mycket alls på dagis, för om man öppnar munnen kan det råka komma fel saker ur den. I stället bråkar han med de andra barnen, utan att egentligen veta varför han gör så. Men så kliver plötsligt en annan vuxen människa in i Maltes liv. Det är Roger som en tid gått och spanat in Malte genom dagisstaketet. Han charmar både mamma och dagisfröknar och blir till en välkommen avlastning för mamma när han börjar hämta och lämna Malte på dagis, och han ställer även upp om mamma vill att Malte ska sova borta någon natt. Ingen ifrågasätter Rogers motiv till att ägna sig åt pojken, för Roger är ju så trevlig och så bra för både Malte och Maltes mamma. Eller?

Parallellt får vi följa Iakttagaren, som ser vad som händer i världen men som inte är en del av den. Iakttagaren har en alldeles egen historia som behöver komma ut i ljuset, och mystiken är tät kring denna speciella figur vars skal så småningom börjar krackelera.

Boken erbjuder både spänning, mystik och starka obehagskänslor, och den är enormt svår att lägga ifrån sig. Lövestam skriver med en säregen stilistisk skicklighet och lyckas hålla en intensitet boken igenom. Jag ska inte avslöja för mycket om själva handlingen, för det skriver Lövestam på sin blogg att alldeles för många som redan recenserat och bloggat om boken gjort. Och det är att förstöra spänningen för den som inte redan har läst den. Jag säger istället att jag rekommenderar den.

/Sara

Norén för nybörjare på norrländska

Anders: Norrlands svårmod av Therese Söderlind är en i alla avseenden tjock bok, men så spänner den ju också över en lång tid. Vi möter huvudpersonen Anna som litet barn, som tonåring och som (ung) vuxen. Det är ett grepp som fungerar bättre i teorin än i praktiken. Men vad handlar den om egentligen?

Sara: Bakgrundshistorien är en familjetragedi, där den sjuåriga Anna blir lämnad att växa upp hos sin moster och hennes man efter att hela Annas egen familj utplånats. Det börjar med att äldsta brodern Charlie mystiskt försvinner i skogen under jakten, och någon dag senare är även den andra brodern, Mattias, spårlöst borta. Pappan avslutar själv sitt liv, och lämnar efter sig ett mystisk avskedstext, och mamman i sin tur väljer att följa pappan. Det är således ett stort trauma som Anna bär med sig under sin uppväxt, och det hela blir inte bättre av att hon som 13-åring hamnar i händerna på kyrkans ungdomsledare som drar nytta av hennes utsatthet.

Anders: Det blir liksom lite för mycket, men ändå kan jag inte lägga boken ifrån mig. Den vuxna Anna bor i storstaden och bär varje dag en en tung ryggsäck full med sviterna från sin trassliga barndom och man undrar vilken väg det hela ska ta. Självklart kan Anna aldrig få frid och ro förrän frågetecknen från barndomen blir uträtade. Men vägen dit är lång och vindlande och går via masochistiskt sex och ängslig klängighet, förbi ensligt belägna gårdar och ordkarga män, som sig bör. Klichén är aldrig långt borta.

Sara: Personligen tycker jag att det blir alldeles för mycket av allting, och boken fångar egentligen aldrig mitt intresse. Visst vill jag veta hur det går och vad som egentligen hände med Annas familj, men det är inte så att jag lever mig in i berättelsen så som jag brukar göra när det är riktigt bra.

Anders: Slutet är på alla sätt precis det man förväntar sig. Ingen ont i det kanske, men man hade väl hoppats på något mer originellt. Läsvärd? Sådär.

Tjugo år, två personer

Jag har varit nyfiken på David Nicholls bok One Day (svensk titel En dag) ända sedan jag först läste om att den kommit ut. Upplägget är lite annorlunda, då man som läsare får följa de två huvudpersonerna under en dag varje år i tjugo års tid, och det är nog just det, tillsammans med alla lovord boken fått, som fångade mitt intresse. Det börjar med att Emma och Dexter tillsammans spenderar första natten efter att de tagit examen från universitetet i Edinburgh, den 15 juli 1988. Den natten - som kunde ha blivit den sista gång de sågs, eller möjligen början på en kort romans - blir istället inledningen på en lång vänskap, som trots deras olikheter och de skilda vägar de tar i livet, är så stark att den håller dem samman under alla år som går. Nicholls tar med oss rakt in i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vilket blir till ett händelserikt och underhållande äventyr där vi få lära känna båda huvudkaraktärerna på djupet. Medan Dexter hoppar från den ena kvinnan till den andra, lever sitt ytliga liv i rampljuset och dränker sig i alkohol, lever Emma ett betydligt stillsammare liv där hon försöker komma underfund med vem hon egentligen är och vad hon vill göra. Samtidigt ligger en spirande kärlekshistoria huvudkaraktärerna emellan och gror någonstans i kulisserna, och trots att varken Emma eller Dexter vill inse det, vet läsaren hur rätt de båda är för varandra. Det enda som fattas är att de själva ska förstå det, och bestämma sig för varandra.

Den här boken fullkomligt slukade mig från pärm till pärm. Upplägget är briljant, och den är oerhört skickligt skriven. Det går bara inte att undkomma den starka känsla av inlevelse i Emmas och Dexters känsloliv som Nicholls serverar. Och när jag avslutat läsningen är jag helt bedrövad, både över att det gick som det gick och över att boken tog slut.

/Sara

Med 30-talskvinnan i fokus

Den börjar lovande, Kristina Sandbergs nya roman Att föda ett barn, och under den första tredjedelen har jag riktigt svårt att lägga boken ifrån mig. Med ett rikt och målande språk beskriver Sandberg den 20-åriga Majs spännande liv som nyinflyttad i 30-talets Örnsköldsvik, där hon arbetar på ett konditori, går på fester, men mest av allt går och trånar efter Erik som inte längre vill ha henne. Så griper ödet in i Majs liv och hon blir oväntat gravid med Thomas, som Maj inte ens känner och än mindre har några heta känslor för. Vad ska hon göra? Jo, givetvis ska hon gifta sig med Thomas efter att han har tagit sitt ansvar som man och friat - det är ju trots allt 30-tal - och så förvandlas plötsligt den unga och enkla Maj till hemmafru, ingift i en fin och välbärgad familj. Men livet är inte så lätt för Maj. Hon kämpar hårt för att passa in bland de fina människor som hon hamnat bland, och hennes svärmor, som bor i våningen under Maj och Thomas, gör allt hon kan för att inte Maj ska känna sig bekväm i sin nya roll. Snart visar det sig även att Thomas har svåra alkoholproblem, som Maj får allt svårare att värja sig emot.

Under ett års tid får man följa Majs liv i den här boken. Det är ett år då hennes liv förändras drastiskt, och ändå börjar jag så småningom att tappa intresset för berättelsen. Den densitet, med vilken Sandberg i början får berättelsen att fritt existera utanför bokens blad, tunnas ut allt eftersom, och jag upplever mest det hela som en beskrivning av vardagstristess och hopplöshet. Det må vara ett noga valt stilistiskt grepp, men det funkar inte hela vägen. I alla fall inte på mig. Ur ett språkligt perspektiv är dock den här boken en guldgruva. Kristina Sandberg behandlar orden som med stor skicklighet. Lite mer liv i berättelsen - ända till slutet - hade dock inte skadat. Men eftersom boken är den första i en planerad trilogi, ser jag ändå fram emot att få veta vad Sandberg kommer att göra av Majs livsöde i de kommande två böckerna.

/Sara