Den börjar lovande, Kristina Sandbergs nya roman Att föda ett barn, och under den första tredjedelen har jag riktigt svårt att lägga boken ifrån mig. Med ett rikt och målande språk beskriver Sandberg den 20-åriga Majs spännande liv som nyinflyttad i 30-talets Örnsköldsvik, där hon arbetar på ett konditori, går på fester, men mest av allt går och trånar efter Erik som inte längre vill ha henne. Så griper ödet in i Majs liv och hon blir oväntat gravid med Thomas, som Maj inte ens känner och än mindre har några heta känslor för. Vad ska hon göra? Jo, givetvis ska hon gifta sig med Thomas efter att han har tagit sitt ansvar som man och friat - det är ju trots allt 30-tal - och så förvandlas plötsligt den unga och enkla Maj till hemmafru, ingift i en fin och välbärgad familj. Men livet är inte så lätt för Maj. Hon kämpar hårt för att passa in bland de fina människor som hon hamnat bland, och hennes svärmor, som bor i våningen under Maj och Thomas, gör allt hon kan för att inte Maj ska känna sig bekväm i sin nya roll. Snart visar det sig även att Thomas har svåra alkoholproblem, som Maj får allt svårare att värja sig emot.Under ett års tid får man följa Majs liv i den här boken. Det är ett år då hennes liv förändras drastiskt, och ändå börjar jag så småningom att tappa intresset för berättelsen. Den densitet, med vilken Sandberg i början får berättelsen att fritt existera utanför bokens blad, tunnas ut allt eftersom, och jag upplever mest det hela som en beskrivning av vardagstristess och hopplöshet. Det må vara ett noga valt stilistiskt grepp, men det funkar inte hela vägen. I alla fall inte på mig. Ur ett språkligt perspektiv är dock den här boken en guldgruva. Kristina Sandberg behandlar orden som med stor skicklighet. Lite mer liv i berättelsen - ända till slutet - hade dock inte skadat. Men eftersom boken är den första i en planerad trilogi, ser jag ändå fram emot att få veta vad Sandberg kommer att göra av Majs livsöde i de kommande två böckerna.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar