Om utsatthet och fula fiskar

Åh, hon är bra, riktigt bra, konstaterar jag förtjust när jag kommit en liten bit i Sara Lövestams nya bok I havet finns så många stora fiskar. För jag gillade även hennes första roman Udda, men det finns många författare som lyckats skriva en bra roman. En bra författare blir man dock inte förrän man skrivit minst två bra böcker. Och Sara Lövestam har inte bara skrivit en bra uppföljare till sin första roman, hon har toppat den!

Boken handlar om femårige Malte, som lever under trasiga hemförhållanden, med en vindrickande mamma som inte riktigt orkar med någonting, och mammas våldsamme och svartsjuke kille. I hemmet stormar bråken och smutsen gror medan tomflaskorna trängs på diskbänken. Men om allt detta får Malte inte säga någonting till fröknarna på dagis, för då kan soctanterna komma och ta honom ifrån mamma. Så Malte säger inte så mycket alls på dagis, för om man öppnar munnen kan det råka komma fel saker ur den. I stället bråkar han med de andra barnen, utan att egentligen veta varför han gör så. Men så kliver plötsligt en annan vuxen människa in i Maltes liv. Det är Roger som en tid gått och spanat in Malte genom dagisstaketet. Han charmar både mamma och dagisfröknar och blir till en välkommen avlastning för mamma när han börjar hämta och lämna Malte på dagis, och han ställer även upp om mamma vill att Malte ska sova borta någon natt. Ingen ifrågasätter Rogers motiv till att ägna sig åt pojken, för Roger är ju så trevlig och så bra för både Malte och Maltes mamma. Eller?

Parallellt får vi följa Iakttagaren, som ser vad som händer i världen men som inte är en del av den. Iakttagaren har en alldeles egen historia som behöver komma ut i ljuset, och mystiken är tät kring denna speciella figur vars skal så småningom börjar krackelera.

Boken erbjuder både spänning, mystik och starka obehagskänslor, och den är enormt svår att lägga ifrån sig. Lövestam skriver med en säregen stilistisk skicklighet och lyckas hålla en intensitet boken igenom. Jag ska inte avslöja för mycket om själva handlingen, för det skriver Lövestam på sin blogg att alldeles för många som redan recenserat och bloggat om boken gjort. Och det är att förstöra spänningen för den som inte redan har läst den. Jag säger istället att jag rekommenderar den.

/Sara