Medryckande skildringar från Sverige och världen

Han har nästan kommit att bli som en husgud för mig, Gellert Tamas. Tidigare har han bland annat skrivit de omtalade böckerna Lasermannen och De apatiska, och nu har han kommit ut med en bok som är en samling av hans viktigaste journalistiska reportage, från revolutionen som ledde fram till östregimens fall i Prag 1989 till revolutionen i Kairo 2011 som ledde fram till president Mubaraks fall. Titeln En hel sekund i livet har han lånat från inledningen av Stig Dagermans dagsedel Liten måndagströst. Detta eftersom Dagerman är en av Tamas största inspirationskällor. Och liksom Dagerman beskriver Tamas de samtida, stora och viktiga politiska händelserna både i Sverige och i världen, om än inte i lika poetiska ordalag som Dagerman.

Det är fascinerande att läsa Tamas reportage eftersom han lyckas komma dem han intervjuar så nära. Många av intervjuerna och skildringarna äger rum i personernas hem och många sker också mitt i händelsernas centrum, av en journalist som brinner av engagemang. Lägg där till att Gellert Tamas behärskar det skrivna språket mycket bra, så har ni framgångsreceptet för en lyckad journalist som även kan prestera väl i bokform. Efter varje reportage har Tamas lagt in en kommentar, som beskriver vad som hände efter att reportaget skrevs, och som fungerar som en lite mer objektiv blick i backspegeln. Dessa kommentarer lyfter reportagen ännu mer.

De teman som döljer sig bakom bokens reportage är av väldigt olikartad karaktär. Förutom revolutionerna i Prag och Kairo beskriver de några av maktens män i Skandinavien: Göran Persson (av Tamas kallad "han som bestämmer"), Horace Engdahl (kallad "översteprästen") och norska Fremskrittspartiets partiledare Carl Ivar Hagen (kallad "förföraren"). I delen om maktens män finns även reportaget om "förnekaren", Hasse Elofsson, ett skinhead som bestämt hävdar att förintelsen av judarna aldrig har ägt rum. Reportaget med Hasse är skildrat genom en resa till Auschwitz, som Gellert Tamas själv anordnade och tog med sig Hasse på, och där låter han Hasse själv berätta både om sin skeva verklighetssyn och sina tvivel på den. En socialantropologisk studie om AIK:s ökända hejarklack, Black Army, finner man också i boken, där Tamas och hans fotograf själva deltar i klacken för att observera medlemmarnas förehavanden. Dessutom finns ett reportage som beskriver gränslös kärlek mellan svarta och vita i Sydafrika, ett som beskriver jakten på krigsförbrytaren Karadizic, ett som följer ett ungdomsgäng i stockholmsförorten Husby, och ett som både skildrar författaren Harry Martinssons liv och arbetslösheten bland unga under början av 90-talet i Blekinge. Därtill finns många andra intressanta reportage som är värda att läsas.

Jag är helt enkelt förstummad efter att ha lagt boken i från mig. Och en tanke om att man borde använda sig av Gellert Tamas i skolundervisningen väcks hos mig. Tamas intressanta och medryckande berättelser skulle kunna vara en utmärkt källa till kunskap både vad gäller historiska och samtida händelser i stället för trista läroböcker. För hur det än är, en skildring gjord av en engagerad och skicklig berättare som faktiskt var där när det hände, vidgar vyerna hos alla som får ta del av berättelsen.

/Sara

En trolös man

Han trodde inte på gud, Bo Widerberg, men däremot trodde han väldigt mycket på sina olika filmprojekt och på sin förmåga att instruera och peppa skådisar. Han kunde hissa människor till skyarna och dyrka marken under deras fötter, men lika gärna kunde han skälla ut dom efter noter och p¨å alla sätt bedra dem. Den bild vi får av demonregissören är den av någon som själv står i centrum för sitt universum. Och antingen är man med eller mot honom och det kan skifta fort. Han var uppenbarligen en svår människa att leva och samarbeta med. Han svek, bedrog och var på alla sätt trolös och otrogen. Det var väl filmen som var hans enda vän och älskade. Fruar, flickvänner och andra bekanta förefaller ha varit statister eller på sin höjd biroller. Mårten Blomkvist, som är filmrecensent på DN och Bos svärson har skrivit en mycket omfattande biografi över den svenske legendaren till regissör. Redan där kan man ju ha invändningar. Det måste vara svårt att skriva ett standardverk om någon man kände och i synnerhet om denna någon haft ett stundtals komplicerat förhållande till ens livs kärlek.
Det är ett svårt uppdrag Blomkvist åtagit sig. Men han beskriver noggrant Widerbergs sätt att göra film, hans ideer och alla kriser som uppstod och resulteten, allt från höjder som Kvarteret korpen, till dalar som Victoria och Kärlek 65. Den som läser Blomkvists bok får oanade insikter i hur filmideer föds, hur man raggar finansiärer och medarbetare och hur man hittar skådisar på teatrar och i skolfotokataloger. Som läsare känner man verkligen intensiteten hos filmskaparen, men man lider också med alla människor som kom i Widerbergs väg utan att finna nåd eller de som föll i onåd. Vi får också veta mycket om privatpersonen Widerberg och precis som man kan tänka så var kvinnor ett njutningsmedel och objekt för den store regissörens njutning. Barnen var hans ögonstenar, så värdefulla att de en efter en fick vara med i filmerna, från Nina i Kvarteret Korpen till Johan i Lust och fägring stor.
Det jag saknar lite är analysen av den politiske Widerberg. För mig var Bo en filmens blandning mellan Björn Afzelius och Ulf Lundell (på mer än ett sätt, uppenbarligen), men den analysen ges knappast någon plats. Hur som helst är det intressant läsning för oss som gillar film och intresserar oss för den manliga naturen.

Poesi i prosaform

Hon är egentligen poet, Linda Boström Knausgård, och det märks när man läser hennes första prosabok Grand Mal. För språket hon använder är riktigt poetiskt. Grand Mal är en novellsamling som rymmer 20 stycken noveller, vilket känns som ett stort antal med tanke på att boken bara består av 106 sidor. Följdaktigen är de flesta novellerna ganska korta, vilket är synd eftersom man inte riktigt hinner bekanta sig med historien innan den är slut. Dessutom känns många av novellerna lite ogenomtänkta på så sätt att det inte riktigt verkar som att Knausgård har någonting att säga med dem. De väcker helt enkelt inget intresse hos mig som läsare, utan passerar förbi utan att lämna något avtryck. Ett par av novellerna är dock lite starkare jämfört med övriga noveller i boken, exempelvis själva titelnovellen, Grand Mal (vilket är beteckningen för ett epileptiskt anfall), där två nyblivna föräldrar hamnar i konflikt om huruvida de ska döpa sitt barn eller inte eftersom de inte är kristna i bibelns mening. Ett annat exempel är novellen Babyalarmet, som också beskriver en situation mellan två småbarnsföräldrar, och där framför allt mammans hysteriska rädsla för att hennes barn inte ska ha det bra. Den här novellsamlingen hade vunnit på att några av de svagare novellerna plockades bort, medan de starka kunde ha behållits och några av dem arbetats om och kanske förlängts en smula. Men det märks att Knausgård har kapacitet att skriva bra prosa, och, som inledningsvis nämndes, hennes poetiska språk är ett stort plus.

/Sara

Experiment i Londonmiljö

Himmel över London är en märklig bok. Att han har en speciell författartalang, Håkan Nesser, det visste jag redan innan jag läste boken, men den här gången har han nog faktiskt krånglat till det lite väl mycket för sig. För nu när Nesser inte längre vill skriva deckare försöker han sig på en ny typ av genre. Den experimentella berättartekniken, som går ut på att förvirra läsaren.

Boken handlar om Leonard Vermin, som snart ska dö i cancer. Men först ska han fira sin 70-årsdag, och det planerar han att göra i London, dit han har bjudit sin hustru, Maud, och hennes två barn, samt ytterligare två hemliga gäster, för att fira dagen. Leonard har planerat kvällen noga, och vi anar snart att det handlar om att någon form av avslöjande kommer att göras under middagen. Medan läsaren får följa Leonards och hans gästers väg mot kvällen i London, bjuds det på återblickar i Leonards liv, där det som skrivits i Den gula anteckningsboken avslöjas för läsaren. För där finns den för honom så viktiga kärlekshistorien - som också är en spionhistoria - och som utspelades sig under slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet mellan Leonard och den tjeckoslovakiska kvinnan Carla. Så småningom börjar läsaren också bjudas på en sidoberättelse om den udda enslingen Lars Gustav Selén från staden K-, och frågan är hur denne man passar in i författarens pussel.

Nesser misslyckas inte med sitt experimenterande, naturligtvis inte. Han är och förblir en stor författare den gode Nesser. Men det hänger en hel del lösa trådar kvar på slutet, och de har inte ens någon större mening utan känns bara onödiga. T.ex. drar Nesser in en seriemördare i berättelsen, trots att det här inte skulle vara en deckare, och trots att det inte finns någon större mening med denne karaktär. Varför göra det så oerhört krångligt? Och varför avsluta med en sådan farsartad scen? Det är onödigt och förvirrande, men ändå alldeles underbart Nesserskt.

/Sara

Moderspassion

Majgull Axelssons senaste roman Moderspassion utspelar sig till att börja med på vägkrogen Sallys Café & Restaurang utanför Arvika. Krogen drivs av Minna, som fått ärva den av sin moster Sally. Det är höst, och en våldsam storm med regn och översvämningar har dragit in över landet. En grupp människor tvingas ta skydd mot ovädret inne på Minnas vägkrog, och medan stormen viner utanför väggarna rullas karaktärernas livshistorier, såväl som livslögner, upp. Där finns Tyrone från räddningstjänsten, restaurangbiträdet Anette, som tillägnat sitt liv till att ta hand om den supande Sonny, journalisten Ritva som är ute efter sitt scoop, och den alkoholiserade före detta Dramatenskådespelerskan, Marguerite, med hennes självupptagne och elake man Henrik. Minna själv är ensamstående mamma till en dotter som för en utomstående betraktare har allt: dyra prylar och kläder, oerhört fina betyg och ett mycket fördelaktigt utseende. Men något är fel. Vad hände med dottern som hade allt? Minnas livslögn är större än någon kan förstå, och bakom den döljer sig samhällets kvinnoförakt som Minna till sin stora fasa fått se förgöra såväl hennes mamma som hennes dotter. Men Minna tvingas, efter ovädersnatten, att se sanningen i vitögat, frigöra sig från sina demoner, och ta itu med sitt liv.

Det här är en mörk roman, ja, fullkomligt nattsvart. Det stora temat är moderskap, med underteman som skam, skuld, lögner, sorg och sexualitet. Och det blir tungt och så ångestfyllt så att jag nästan inte vill läsa mer. Men jag läser ändå. För Majgull Axelsson är en bra författare, och jag vill gärna att hon ännu en gång ska lyckas lika bra som hon gjorde med Aprilhäxan. Men hon når inte dit den här gången heller.

/Sara

Frihet är ett lustigt ord

Greenwashing, svek, bitterhet och vulgärkapitalism. Kärlek, hat, missunnsamhet och politik. Och sex. Jag har sträckläst en roman, tjock som en tegelsten och jag har fått en litterär upplevelse som bara matchas av några få ögonblick i en karriär som romanläsare som började med Jack 1976.
Och lika svårt som jag har att nyansera och moderera mina känslor inför boken , lika svårt är det att beskriva vad detta mästerverk handlar om. Men det börjar på en gata i Minnesota där familjen Berglund bor, i ett område som så sakteligen gentrifieras.
Familjen Berglund är inga änglar, men en liberal medelklassfamilj i mellanvästern som försöker göra det rätta. I alla fall pappa Walter, fågelskådaren, naturvännen, juristen, alkholistbarnet, klassklättraren. Och mamma Patty är hemmafru, precis som det ska vara och går hemma och minns sin karriär som basketstjärna på college, för så mycket annat har hon väl inte att syssla med. Jo, en del bråkande med grannarna blir det. Inte ens hennes stora kärlek är väl egentligen drömprinsen, hans punkmusiker till roomate på college var väl egentligen mycket mer spännande. Och barnen Jessica och Joey är såklart barn, men ganska snabbt blir de vuxna meed allt vad det innebär. Sen följer vi familjen bakåt och framåt i tiden och alla detaljer, känslor och platser är med.
Walter ser sin son växa upp till en republikansk rovgirig kapitalist och ser sitt äktenskap haverera, precis som han själv förvandlas på vägen från framgångsrik jurist till ensam och bitter rättsaverist.
Men alla familjemedlemmar får sin demokratiskt beskärda del av romanen som är full av detaljer, intriger och cliffhangers som alla hänger ihop och får sin förklaring. Och människorna i boken är just människor; ingen är god, ingen är ond, precis som det är i den verkliga världen. Och frihet är ett lustigt ord, ty du är aldrig friare än människorna i din närhet.

Theorin överger Öland

Intrigen i Johan Theorins senaste bok låter lockande. Förskolläraren Jan Hauger kommer som nyanställd vikarie till förskolan Gläntan, som ligger precis intill muren vid Sankta Patricias regionklinik. Sjukhuset - som går under öknamnet Sankta Psyko - är säkerhetsklassat, och rymmer bl.a. tvångsvårdade, psykiskt sjuka våldsbrottslingar. De barn som vistas på Gläntan har föräldrar som är intagna på sjukhuset, och barnen är där för att kunna hålla en regelbunden kontakt med sina föräldrar. Genom en källargång som förbinder förskolan med sjukhuset följer förskollärarna barnen till besöksrummet på kliniken, där föräldern väntar. Tre av barnen väntar på att bli placerade i fosterfamilj, och som en tillfällig lösning har man valt att låta dem övernatta på förskolan tillsammans med en pedagog. Jan är engagerad i sitt arbete och blir snabbt omtyckt av både barnen och personalen på förskolan, men läsaren får tidigt veta att det är vissa saker som han hemlighåller för omgivningen. Det verkar finnas en plan bakom Jans val av arbetsplats, och det finns en händelse med en försvunnen pojke från Jans förflutna som ligger och spökar i hans medvetande.

Efter att ha låtit sina tre tidigare romaner ur den planerade kvartetten utspela sig på Öland, har Theorin nu valt att låta sina läsare vänta på den fjärde och sista Ölandsboken och istället sticka emellan med en bok som utspelar sig i trakten kring Göteborg. Resultatet blir att boken inte uppnår den mystik som naturskildringarna framkallade i den karga, ödsliga Ölandsmiljön. Istället försöker Theorin skapa mystik med hjälp av den slutna psykiatriska sjukhusmiljön, men det lyckas inte riktigt. Dessutom är berättelsen inte alls trovärdig. Både karaktärerna och scenarierna är lite för urflippade, så tyvärr Theorin, du borde ha hållit dig kvar på Öland.

/Sara