Främlingen i huset

Sarah Waters Främlingen i huset (The Little Stranger)är en riktig spökhistoria, som utspelar sig i England vid tiden strax efter andra världskrigets slut. I centrum står doktor Faraday, som i egenskap av läkare kallas till det enorma huset, Hundreds Hall, där den tidigare så välbärgade familjen Ayre bor, för att ta hand om en patient. Varken huset eller familjens ekonomiska situation är längre vad de har varit, och de kvarvarande familjemedlemmarna - bestående av en änka med två vuxna barn - kämpar hårt för att med knappa medel hålla igång det fallfärdiga godset. Doktor Faraday dras snabbt in i familjens liv, och snart börjar en kedja av märkligheter äga rum i det stora huset. Den gode doktorn gör allt han kan för att hjälpa familjen, men vad är egentligen hans bakomliggande motiv till det stora intresset att hjälpa familjen, och vad är det som händer på Hundreds Hall?

För att vara en spökhistoria, en genre som jag vanligtvis har svårt för, är boken både spännande och underhållande. Den suggestiva berättartekniken ger boken en mystisk stämning, som bygger upp en spänd förväntan hos läsaren. Samtidigt är boken en intressant skildring av hur samhället såg ut i efterkrigstidens England, där klassamhället särskilt avhandlas. Huvudpersonen kämpar boken igenom för att trotsa sin arbetarklassbakgrund och bli accepterad i de fina salongerna. Men han dras samtidigt med ett stort självförakt, vilket egentligen är ett större problem än hans bakgrund. Tack vare Waters skickliga berättarteknik och mystiken som berättelsen förmedlar är det här en bok som dröjer sig kvar i medvetandet. Och intrycken från den förtjänar att smältas sakta...

/Sara

Språket

Den språkintresserade har stor behållning av att läsa boken Språket, som bygger på frågor som ställts till radioprogrammet med samma namn. Boken är fullspäckad med intressanta frågeställningar om det svenska språket, och frågorna besvaras koncist av radioprogrammets språkexpert professor Lars-Gunnar Andersson och programledare Anna Lena Ringarp. Ibland kommer frågorna från självutnämnda språkpoliser runt om i landet, som är upprörda över hur dåligt människor använder svenskan nuförtiden. Detta ger boken en lite humoristisk touche, eftersom svaren oftast talar till de "slarviga" språkbrukarnas fördel snarare än till språkpolisens egen. Här kan man t.ex. läsa hur signaturen L P i Stockholm kontaktat ett stort bryggeri för att göra dem uppmärksamma på att det på ölburkarna står: "bryggd enligt svenska traditioner", trots att ölet snarare borde vara bryggt. L P är förvånad över att han fick ett kyligt svar på sitt påpekande hos bryggeriet, och över att den gamla texten trots hans rättelse stod kvar på de sex burkar han köpte häromdagen... Svaret han får i boken är betydligt mer vidsynt än språkpolisens eget synsätt, och ger bryggeriet tolkningsföreträde när det gäller det underförstådda subjektet i texten på burkarna, vilket kan vara både ölet och ölen.

Nu innehåller boken inte bara frågor från konserverade gamla språkpoliser, utan som sagt också en hel del riktigt intressanta vinklingar. Personligen tycker jag att frågorna som rör dialekter och etymologi är extra spännande. En stor fördel med boken är att svaren är kortfattade och lättbegripliga. Man behöver därför inte ha några högre språkstudier i bakfickan för att kunna ta till sig det som står där. Boken passar också bra att ta fram och läsa ett par sidor ur då och då, snarare än att sträckläsas.

/Sara

En deckare då

Egentligen är jag ganska less på deckare, eftersom jag anser att de flesta följer samma förutsägbara mönster. Brottslingen är oftast en komplett galning, som ska hämnas på hela världen för att han/hon själv varit utsatt för allsköns hemskheter tidigare i livet. Ju mer urflippad gärningspersonen (som kan vara såväl man eller kvinna som barn) är, desto bättre blir storyn, verkar dagens deckarförfattare resonera. Det här har jag svårt att se något underhållningsvärde i, dels eftersom det är så uttjatat och förutsägbart och dels eftersom det ligger så långt ifrån verkligheten. Men jag har till min glädje hittills tyckt mig se ett annorlunda upplägg i Karin Fossums deckare. I hennes böcker har man fått följa vanliga människor, som det någonstans på vägen gått snett för. Men trots att det ibland gått käpprätt åt skogen och ett brott har begåtts, har gärningspersonen ändå fortsatt att vara en vanlig människa, i stället för att förvandlas till ett monster. Nu var det väldigt längesedan jag läste en deckare, så jag kände mig riktigt sugen på att ta mig an Fossums senaste, Döden skall du tåla. Den här gången blev jag dock lite besviken , då jag snart upptäckte att boken i hög grad följer samma mönster som andra deckare. Storyn inleds med att gärningsmannen ger sig på en liten flicka som ligger och sover i sin barnvagn ute i trädgården, och efter den här händelsen får kommissarie Konrad Sejer meddelandet "Helvetet börjar nu", på ett vykort som lämnas utanför hans dörr. Det visar sig naturligtvis stämma, för vi har här bara sett början på galningens verk. Det som är positivt är den alltid så kloke och tankfulle kommissarien som inte bara löser deckargåtor, utan även är en riktig filosof. Han är känslig och sårbar, men samtidigt så trygg och stark. En annorlunda och mycket sympatisk huvudkaraktär. Men som deckare blir boken tyvärr bara en i mängden.

/Sara

Åh, dessa svekfulla människor.

Det är i början på nittiotalet och platsen är ett hus på den estniska landsbygden. Den gamla kvinnan Aliide jagar en fluga, men råkar titta ut genom fönstret och får till sin förvåning se ett klädbylte ute på vägen. Men det är mer än en hög kläder, det är en ung kvinna som heter Zara som ligger där. I sin BH har Zara ett foto på Aliide och hennes syster, ett foto taget så många år tidigare. Det hela är mycket märkligt. Så börjar en historia, som rör sig i tid och rum men som ändå mest är Estland under olika soters frihet och ockupation. Människor får symbolisera stora skeenden och det är ett smart grepp. Jag nästan darrade av upphetsning när jag fick Sofi Oksanens bok i min hand. Nu äntligen skulle jag få ta del av detta nya litterära stjärnskottet och naturligtvis blev jag en smula besviken. Det är svårt att leva upp till mina förväntningar. Och ännu en bok om trafficking och om sovjetiskt förtryck och svek i svåra tider. Jag har läst det förr, till och med sett filmen, liksom. Männen som symboliserar det fria Estland, Sovjet och rövarkapitalismen är grovt huggna, för här handlar det om kvinnor. Aliide är både svartsjuk och svekfull och ju mer vi lär känna henne, desto värre blir det. Zara är ett offer för andras intressen. En sentida släkting till Lilja 4-ever, men med ett något bättre öde. Och hon lyckas rymma, men går det inte lite väl enkelt?

Nåja, slutet är allt annat än enkelt och självklart är boken läsvärd, om än inte något mästerverk.

Ett spontanval

Helt spontant plockade jag åt mig en bok ur en hylla på biblioteket denna gång, vilket inte alls är likt mig. Vanligtvis brukar jag läsa bokrecensioner, eller ta till mig boktips från andra personer eller via automatiska utskick i min e-postlåda, och sedan gå in på bibliotekets hemsida och reservera de böcker som fångat mitt intresse. Men den här gången blev det alltså annorlunda, främst för att det just då inte var dags att hämta ut någon av de böcker jag hade reserverat. Jag vet inte riktigt varför jag fastnade för just den här boken. Kanske var det helt enkelt för att den hade ett snyggt omslag, kanske för att den handlar om den spruckna kärnfamiljen med den olyckliga och ensamma småbarnsmamman i centrum, ett ämne som jag i allra högsta grad kan relatera till. Kanske var det en kombination. I vilket fall som helst följde den med mig hem, Viktoria Myréns I en familj finns inga fiender.

När boken tar sin början har huvudpersonen precis lämnat sin man och sina två barn, för att fly till sin döda mormors tomma hus på landet. Där ska Marie på obestämd tid vila upp sig och försöka hitta tillbaka till sig själv. Men helt oväntat dyker en främmande, brittisk, kvinna upp på gården, och eftersom de båda kvinnorna får ett komplicerat utbyte av varandra, blir främlingen kvar. Dessutom kommer Maries mamma dit, och mor och dotter verkar ha mycket svårt att komma överens, liksom Marie har svårt att komma överens med sin egen dotter. Som om det inte vore nog ansluter även Maries kusin till gruppen, och han förälskar sig snart i den mystiska brittiska kvinnan. Marie, som flydde till gården för att få andrum, känner sig mer instängd och påpassad än någonsin, och blir till slut tvungen att göra ett val.

Jag skulle kanske inte kalla det här en jättebra bok, men som förströelse är den helt ok. Personligen tycker jag nästan alltid att det är intressant att läsa om relationer människor emellan, och att få följa en boks karaktärer i deras interaktion med varandra. Dessutom är det spännande att få lära känna karaktärerna via deras tankar, minnen och agerande. Jag kan också, som sagt, relatera till småbarnsmammatemat och känslan av att vara ensam och instängd i en kärnfamilj. Men ändå tycker jag att det blir lite väl mycket offerroll över huvudkaraktären. Jag vill ofta ryta i åt henne att skärpa till sig och reda upp sitt liv, i stället för att bara tycka synd om sig själv och vältra sig i gamla ledsna minnen. Framförallt borde hon stå upp emot mamman, som hon ständigt låter sig köras över av. Jag hoppades därför på en riktig uppgörelse mellan mor och dotter på slutet, men den uteblev dessvärre.

/Sara

Parkbänken är aldrig långt borta

Det är en malmöskildring och jag känner igen platserna; Värnhemstorget, Rosengård och hamnen. Men sen tar det stopp, sen känner jag inte igen något alls. Yarden tillhör inte min värld på något vis och jag påminns om det Malmö jag varken ser på Rosengård, Värnhem eller i stadshuset. Ja, vi som följt den här stans kulturliv vet att Kristian Lundberg har varit på bergets topp, på kultursidorna och i den legendariska Malmöligan med bl a Lukas Moodysson. Han har blivit prisbelönt. Men sen halkade han. Självförvållat eller inte, han föll handlöst ner på bottnen och fick ta illa avlönade tunga jobb, långt från arbetsrätt och välfärdssamhälle. Och han skriver om detta så som poeter skriver, vackert, tydligt och brutalt ärligt. Han har nedstigit från paradiset till helvetet och där nere återvänder han i tankarna till barndomen, till den psykiskt sjuka mamman och den frånvarande pappan och de fem syskonen. Hur dom flyttade runt och hur han valde droger och skolk, men ändå på ett mirakulöst sätt lyckades bli en av stans litterära kändisar. Men när han sen faller, så är han ensam. Klassresenären har inget skyddsnät att falla tillbaka på i krisens stund, utan får göra allt själv. Kristian Lundberg döljer inget, skyddar sig inte, vågar berätta om sin omvända klassresa, om hur allt han uppnått bara rasade samman. Han hittar tillbaka till sitt klasshat, men frågan är vad han gör av det. Parkbänken är aldrig långt borta och det är så svårt att ta sig upp, men så lätt att falla ner. Man skulle vilja ha Lundbergs synpunkter på vad som bör göras.

/Anders

Ångest i norrlandshålan

Den som är sugen på en portion ångest kan ta sig an Ola Nilssons Hundarna, som är en mörk skildring av några ungdomars eländiga tillvaro i ett odefinierbart litet norrländskt samhälle. Ungdomarna försöker döva sin ångestfyllda tillvaro, och sin längtan efter något annat, med opassionerat och kärlekslöst sex, limsniffande och framför allt massor av sprit. Två syskonpar står i centrum för berättelsen och båda har problem med sina pappor. Sannas och Idas pappa är psykotisk. Filip och Kalle är sladdbarn till sina gamla föräldrar, och pappan är en elak typ som de föraktfullt kallar för "gubben". Skadeglädjen är verkligen den enda sanna glädjen, i alla fall för Filip och Kalle när deras pappa drabbas av en stroke. Jag kan inte låta bli att undra vad det är författaren vill ha fram med boken, för tillvaron för gestalterna i boken är så eländig att man betraktar den stackars saten som dök med huvudet före på en "sjunkstock" och dog, som en kille med tur. Han slapp i alla fall uthärda en enda dag till i hålan som gud glömde. Realism kan man tänka sig att det är han försöker sig på, men är verkligheten såhär onyanserad som Nilsson beskriver den? Jag vill helst inte tro det. Det här ska i alla fall vara den första boken i en trilogi, så vi har säkerligen mer ångest att vänta från författaren framöver.

/Sara