Kunzelmann & Kunzelmann

Carl-Johan Vallgren är en intressant författare, som jag nyligen fått upp ögonen för. Samtidigt som han har ett fantastiskt språk, lyckas han även med konststycket att berätta sin historia på ett fängslande sätt. Boken Kunzelmann & Kunzelmann är en parallellhistoria om far och son i varsin tidsepok. Kunzelmann den äldre är en mycket intressant man, tillika en skicklig konstförfalskare i Tyskland under tiden för andra världskriget, som senare fortsätter sin kriminella yrkesbana i Sverige. Hans karaktär blir ännu mer intressant tack vare det faktum att han är bög, vilket ger läsarna möjlighet att följa hans kärlekstörstande eskapader både i ett homofobt Nazityskland och i ett Sverige som visar sig ha samma inskränkta syn på "sjukdomen". Kunzelmann den yngre är däremot en ointressant typ, som kan tyckas vara lite väl stereotyp i sin roll som bortskämd skitstövel. Han lever ett liv långt över sina tillgångar, med skulder upp över öronen, och vägrar ta ansvar för sitt liv. När fadern dör hoppas Kunzelmann den yngre på ett stort arv, men istället hinner verkligheten ifatt honom och han hamnar i en helt osannolik situation. Som tur är reder allt upp sig på slutet, lite väl bra kan jag tycka. För lika mycket som jag tycker illa om öppna eller olyckliga slut, lika mycket mår jag illa över perfekta Hollywoodslut, där alla karaktärer plötsligt svävar runt på små rosa, fluffiga moln och är sååå lyckliga. Men, bortsett från slutet, är boken både underhållande och lärorik.

/Sara

Nå, int så lite råddigt

Om man som jag tycker om kärlek, musik, städer och finlandssvenska, så finns det en författare som aldrig gör en besviken. Han heter Kjell Westö och har i fyra romaner utforskat staden och människorna som finns där. Gör er inga illusioner, staden är Helsingfors och tiden är i huvudsak ett längesen passerat 60/70/80-tal och det finns en tydlig första och andra del. I den första delen möter vi dom tre vännerna som skulle bli grannlandets svar på Peter, Paul and Mary. Men riktigt så blev det inte. Den musikaliska karrriären gick i stå och en av vännerna (Jouni) gjorde karriär i media och politik - blev tom bjuden på middag hos president Kekkonen, den andre (Ariel) försvann i ett hav av droger och den tredje, den sköra överklassflickan Adriana mådde dåligt ända fram till sin förtida död. Inget triangeldrama i vanlig mening, utan betydligt krångligare än så. I andra delen möter vi bokens berättare Frank Loman, som på ett bananskal halkar in i historien genom den olyckliga kärleken till Adrianas lillasyster Eva. Han börjar nysta och forska i den misslyckade poptrions öden och äventyr, samtidigt som han äxer upp och blir man. En bok om staden och musiken är det och vi rör oss bland finska popkändisar och gator, torg och stadsdelar i ett Helsingfors som, som alltid i finlandssvenska romaner, verkar vara nästan lika svensk- som finsktalande (i verkligheten år det ungefär 95-5 till finskan). Nästan 600 sidor, många möten, människor och platser blir det. Krångligt, men ändå så självklart till sist. Och kärleken är med på ett hörn, men hamnar liksom på undantag, för det är annat som upptar människornas liv. Helsingfors känns som en hård stad som tar död på siina barn eller i alla fall bringar dom i olycka. Läsvärt, men inget mästerverk. Plus för coolt omslag.

Om korv och kärlek.

Om ni inte besökt Berlin eller Hamburg, så är det tråkigt för er. Har ni inte heller ätit Currywurst, så är det ännu syndare om er, faktiskt; då har ni missat något väsentligt i ert kulinariska liv. För alla oss som njutit av både wurst och tyska städer finns nu historien om hur den där konstiga kombinationen av curry, ketchup och fet korv kom till att läsa. Uwe Timm berättar på 183 snabba sidor en underbar skröna om en medelålders Frau Bruckner som alldeles innan britterna tågar in i det sönderbombade Hamburg tar sig an en ung sergeant i flottan och gömmer honom i sin slitna lägenhet. Han vill liksom inte återvända till fronten och det meningslösa kriget efter sin sköna natt med damen i fråga. Så han blir kvar och måste vara tyst och stillsam i lägenheten, för även i krigets slutskede har väggarna öron.

Det är humor och underfundighet och tysk rakhet och tydlighet.

Och kärlek, såklart, vad vore vi utan den?

Hur det slutar och hur den fantastiska korven kommer in i historien vet du när du läst boken. Om det är den sanna historien om upptäckten av Currywursten kan man bara spekulera i.

En väldigt bra bok och skön läsupplevelse blev det i alla fall.

/A

En Nobelpristagare

Boken Hjärtdjur (som nu finns i pocketutgåva), av 2009 års Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, beskriver en grupp vänners levnadsöden i Ceauşescus Rumänien. Det är givetvis ingen munter berättelse, med tanke på levnadsförhållandena för folket i landet under diktaturen, men historien är ändå inte nattsvart. Vännerna försöker med enkla medel hålla humöret uppe så gott det går.

Jag kan inte säga att boken helt faller mig i smaken. Emellanåt glimmar den till och är riktigt bra, men mestadels känns den trist och händelselös. Nu menar jag inte att böcker alltid måste ha ett avancerat förlopp av händelser som radas upp för läsaren, men de händelselösa bitarna måste vara skrivna med känsla och intensitet för att fånga mitt intresse. Det kan t.ex. gälla intressanta tankegångar eller känslor som lyfts fram. På den punkten lyckas inte Müller riktigt. Nu är det här den första och enda boken jag läst av Nobelpristagaren, men jag kan ändå inte låta bli att förundras över vad det var i hennes skrivande som Svenska Akademien ansåg vara så bra att hon var värd utnämnelsen. Visst är det intressant att historien utspelar sig i ett land som Rumänien, men själva berättartekniken överglänser förmodligen inte andra tänkbara kandidater som kan ha varit aktuella för priset. Dessutom är boken lite väl tunn, bara 212 sidor i pocketversionen. Den levde därför inte upp till de förväntningar jag hade inför att få läsa ett verk av en Nobelpristagare.

/Sara

Öppen grav

Allting började med Sjöwall-Wahlöö. Trötta poliser, klassklyftor och andra samhällsproblem ur ett tydligt vänsterperspektiv. Och så ett brott eller hundra som ska redas ut. Många är lycksökarna som försökt efterapa och framgångsrikast är (tyvärr) Henning Mankell med sina tirader om hur Wallander ser ut över det dimmiga fältet och saknar folkhemmet och i ett nafs löser dom svåraste kriminalgåtor. Men bäst av alla i genren är Kjell Eriksson. I ett Uppsala som är helt olikt den glättade studentikosa bilden finns trasighet, köns- och klassförtryck och många blommande trädgårdar. Där reder polisen Ann Lindell sin vardag, sitt liv som ensamstående morsa och snut i tio romaner som nu avslutas med öppen grav. För en gångs skull möter vi det högstående akademiska Uppsala, en adlig släkt, en nobelpristagare och kuvade undersåtar. Hat och avund är granne med vackra torn, prunkande blommor och olyckliga människor, var och en på sitt sätt.
Som sig bör vilar en förfärlig skandal i det stora huset i det fina kvarteret och så som det måste bli är det stor drama och ett mord precis innan slutet. Hur det löser sig kan man verkligen fråga sig. Men så länge de grundläggande motsättningarna i samhället finns kvar, kommer Ann Lindell och hennes kollegor ha skärvor att sopa upp, är jag rädd. Även om vi inte får se fler böcker i serien.

Världsbokdagen (2)

Det står ett väl tummat exemplar i min bokhylla. Det luktar andrahandsaffär och före detta. Men en gång var det min heliga skrift, min bibel, den bok som var spindeln i nätet i mitt läsande och det som en smula pretto kan kallas kulturell utveckling eller rent av vuxenblivande.
Det handlar om en ung man och hans liv, vänner, kärlekar, sex, alkohol och andra droger i ett Stockholm som redan var historia när jag läste boken första, gången för att inte tala om andra till sjunde läsningen. Jack, efter Jack Kerouac, och det var väl inte det enda som härstammade därifrån. Ulf Lundell läste den gamle beatnikförfattaren och kopierade stilen och förgyllde sitt fattiga liv på ett Söder långt ifrån dagens SoFo och gjorde det intressant för en hungrande generation av pojkar som vuxit ur Wahlströms gröna och röda bokryggar. Jag läste och fattade kanske hälften. Sen läste jag böckerna som det referades till; böcker av Kerouac och Hemingway och lyssnade till Dylan och Springsteen, för det är litteratur det med. Sen dess har stenen rullat, regnet fallit och vinden gått genom träden.

/Anders

Världsbokdagen

Eftersom det i dag är Världsbokdagen tyckte Anders att jag skulle skriva ett inlägg om en bok som har betytt extra mycket för mig. Det var inte en lätt uppgift kan jag säga. Jag kan nämligen inte ens svara på den enkla frågan som jag får ibland, ”vilken är din favoritbok?”, för jag har ingen sådan. Böcker har betytt väldigt mycket för mig hela livet, och det finns massor av böcker som jag tyckt varit helt underbara, och ändå kan jag inte säga att det finns någon bok som varit så extraordinär för mig att jag kan utnämna den till ”the book”. Jag har däremot haft en massa olika perioder i livet då jag varit insnöad på en viss typ av litteratur, eller en viss författare, men sen har jag gått vidare och när jag ser tillbaka på vissa av de här perioderna är det ibland med häpnad över mina egna val av böcker. Man kanske kan säga att jag är en otålig bokläsare, som ständigt vill vidare mot nya läsupplevelser. Det finns ju massor av böcker därute som bara väntar på att få bli upptäckta av mig. Därför har det, vad jag kan minnas, heller aldrig hänt att jag läst en bok två gånger. Om man tittar i min bokhylla ryms en salig blandning av böcker, allt ifrån gamla klassiker till nyare deckare, och det de har gemensamt är att de är dammiga eftersom de, sedan de blivit utlästa, bara står där i hyllan. Numera lånar jag därför mest böcker från biblioteket, eftersom det känns både onödigt och dyrt att köpa så många böcker som jag avverkar. Således kan jag alltså inte plocka fram ett gammalt gulnat bokexemplar ur hyllan, som är så välläst att det håller på att falla i bitar, och säga till er: ”det här ni, det är en speciell bok för mig”. Inte ens på Världsbokdagen. Tyvärr.

/Sara