Som i en film av Woody Allen

Fast egentligen inte alls, för berättelsen är stram och återhållen. Men miljöer och persongallerierna känner man igen och så är det ju i grunden en skildring av en inte så vacker skilsmässa, precis som det kan vara hos Allen. I boken Tre apor av Stephan Mendel-Enk möter vi 13-årige Jacob och hans nära och kära. Stephan Mendel-Enks diaspora är dock inte New York, utan Göteborg. Åh, det är tragiskt, pappa flyttar ut och mammas nye man flyttar omedelbart in. Släktingar blir sjuka och den judiska församlingen i Göteborgt tunnas ut och byter rabbin i parti och minut. Ovanpå det finns den ständiga oron för Israels öde, främst manifesterad i morfaderns misstänksamhet mot alla som inte älskar den judiska staten.

Hur kunde t ex Sverige ge Israel noll poäng i melodofestivalen 1980?

I församlingen får barnen givetvis gå till fröken Judith och lära sig allt om fäderneslandet.

Hur var det egentligen med kriget i Libanon 1982? Jacob blir stum när han ska redovisa.

Anekdoterna är trots bokens stramhet många och Mendel-Enk hade gärna fått lov att breda ut sig ytterligare, det hade verkligen inte gjort något. Men det är något visst med judisk självironisk humor, märkliga ord på jiddisch som aldrig översätts, men som man ändå på något sätt gissar sig till betydelsen av. Det kunde varit en sorglig bok, det kunde varit en tråkig bok. Men det är vansinnigt kul och stor litteratur.

Om utsatthet och fula fiskar

Åh, hon är bra, riktigt bra, konstaterar jag förtjust när jag kommit en liten bit i Sara Lövestams nya bok I havet finns så många stora fiskar. För jag gillade även hennes första roman Udda, men det finns många författare som lyckats skriva en bra roman. En bra författare blir man dock inte förrän man skrivit minst två bra böcker. Och Sara Lövestam har inte bara skrivit en bra uppföljare till sin första roman, hon har toppat den!

Boken handlar om femårige Malte, som lever under trasiga hemförhållanden, med en vindrickande mamma som inte riktigt orkar med någonting, och mammas våldsamme och svartsjuke kille. I hemmet stormar bråken och smutsen gror medan tomflaskorna trängs på diskbänken. Men om allt detta får Malte inte säga någonting till fröknarna på dagis, för då kan soctanterna komma och ta honom ifrån mamma. Så Malte säger inte så mycket alls på dagis, för om man öppnar munnen kan det råka komma fel saker ur den. I stället bråkar han med de andra barnen, utan att egentligen veta varför han gör så. Men så kliver plötsligt en annan vuxen människa in i Maltes liv. Det är Roger som en tid gått och spanat in Malte genom dagisstaketet. Han charmar både mamma och dagisfröknar och blir till en välkommen avlastning för mamma när han börjar hämta och lämna Malte på dagis, och han ställer även upp om mamma vill att Malte ska sova borta någon natt. Ingen ifrågasätter Rogers motiv till att ägna sig åt pojken, för Roger är ju så trevlig och så bra för både Malte och Maltes mamma. Eller?

Parallellt får vi följa Iakttagaren, som ser vad som händer i världen men som inte är en del av den. Iakttagaren har en alldeles egen historia som behöver komma ut i ljuset, och mystiken är tät kring denna speciella figur vars skal så småningom börjar krackelera.

Boken erbjuder både spänning, mystik och starka obehagskänslor, och den är enormt svår att lägga ifrån sig. Lövestam skriver med en säregen stilistisk skicklighet och lyckas hålla en intensitet boken igenom. Jag ska inte avslöja för mycket om själva handlingen, för det skriver Lövestam på sin blogg att alldeles för många som redan recenserat och bloggat om boken gjort. Och det är att förstöra spänningen för den som inte redan har läst den. Jag säger istället att jag rekommenderar den.

/Sara

Norén för nybörjare på norrländska

Anders: Norrlands svårmod av Therese Söderlind är en i alla avseenden tjock bok, men så spänner den ju också över en lång tid. Vi möter huvudpersonen Anna som litet barn, som tonåring och som (ung) vuxen. Det är ett grepp som fungerar bättre i teorin än i praktiken. Men vad handlar den om egentligen?

Sara: Bakgrundshistorien är en familjetragedi, där den sjuåriga Anna blir lämnad att växa upp hos sin moster och hennes man efter att hela Annas egen familj utplånats. Det börjar med att äldsta brodern Charlie mystiskt försvinner i skogen under jakten, och någon dag senare är även den andra brodern, Mattias, spårlöst borta. Pappan avslutar själv sitt liv, och lämnar efter sig ett mystisk avskedstext, och mamman i sin tur väljer att följa pappan. Det är således ett stort trauma som Anna bär med sig under sin uppväxt, och det hela blir inte bättre av att hon som 13-åring hamnar i händerna på kyrkans ungdomsledare som drar nytta av hennes utsatthet.

Anders: Det blir liksom lite för mycket, men ändå kan jag inte lägga boken ifrån mig. Den vuxna Anna bor i storstaden och bär varje dag en en tung ryggsäck full med sviterna från sin trassliga barndom och man undrar vilken väg det hela ska ta. Självklart kan Anna aldrig få frid och ro förrän frågetecknen från barndomen blir uträtade. Men vägen dit är lång och vindlande och går via masochistiskt sex och ängslig klängighet, förbi ensligt belägna gårdar och ordkarga män, som sig bör. Klichén är aldrig långt borta.

Sara: Personligen tycker jag att det blir alldeles för mycket av allting, och boken fångar egentligen aldrig mitt intresse. Visst vill jag veta hur det går och vad som egentligen hände med Annas familj, men det är inte så att jag lever mig in i berättelsen så som jag brukar göra när det är riktigt bra.

Anders: Slutet är på alla sätt precis det man förväntar sig. Ingen ont i det kanske, men man hade väl hoppats på något mer originellt. Läsvärd? Sådär.

Tjugo år, två personer

Jag har varit nyfiken på David Nicholls bok One Day (svensk titel En dag) ända sedan jag först läste om att den kommit ut. Upplägget är lite annorlunda, då man som läsare får följa de två huvudpersonerna under en dag varje år i tjugo års tid, och det är nog just det, tillsammans med alla lovord boken fått, som fångade mitt intresse. Det börjar med att Emma och Dexter tillsammans spenderar första natten efter att de tagit examen från universitetet i Edinburgh, den 15 juli 1988. Den natten - som kunde ha blivit den sista gång de sågs, eller möjligen början på en kort romans - blir istället inledningen på en lång vänskap, som trots deras olikheter och de skilda vägar de tar i livet, är så stark att den håller dem samman under alla år som går. Nicholls tar med oss rakt in i Emmas och Dexters liv den 15 juli varje år från 1988 fram till 2007, vilket blir till ett händelserikt och underhållande äventyr där vi få lära känna båda huvudkaraktärerna på djupet. Medan Dexter hoppar från den ena kvinnan till den andra, lever sitt ytliga liv i rampljuset och dränker sig i alkohol, lever Emma ett betydligt stillsammare liv där hon försöker komma underfund med vem hon egentligen är och vad hon vill göra. Samtidigt ligger en spirande kärlekshistoria huvudkaraktärerna emellan och gror någonstans i kulisserna, och trots att varken Emma eller Dexter vill inse det, vet läsaren hur rätt de båda är för varandra. Det enda som fattas är att de själva ska förstå det, och bestämma sig för varandra.

Den här boken fullkomligt slukade mig från pärm till pärm. Upplägget är briljant, och den är oerhört skickligt skriven. Det går bara inte att undkomma den starka känsla av inlevelse i Emmas och Dexters känsloliv som Nicholls serverar. Och när jag avslutat läsningen är jag helt bedrövad, både över att det gick som det gick och över att boken tog slut.

/Sara

Med 30-talskvinnan i fokus

Den börjar lovande, Kristina Sandbergs nya roman Att föda ett barn, och under den första tredjedelen har jag riktigt svårt att lägga boken ifrån mig. Med ett rikt och målande språk beskriver Sandberg den 20-åriga Majs spännande liv som nyinflyttad i 30-talets Örnsköldsvik, där hon arbetar på ett konditori, går på fester, men mest av allt går och trånar efter Erik som inte längre vill ha henne. Så griper ödet in i Majs liv och hon blir oväntat gravid med Thomas, som Maj inte ens känner och än mindre har några heta känslor för. Vad ska hon göra? Jo, givetvis ska hon gifta sig med Thomas efter att han har tagit sitt ansvar som man och friat - det är ju trots allt 30-tal - och så förvandlas plötsligt den unga och enkla Maj till hemmafru, ingift i en fin och välbärgad familj. Men livet är inte så lätt för Maj. Hon kämpar hårt för att passa in bland de fina människor som hon hamnat bland, och hennes svärmor, som bor i våningen under Maj och Thomas, gör allt hon kan för att inte Maj ska känna sig bekväm i sin nya roll. Snart visar det sig även att Thomas har svåra alkoholproblem, som Maj får allt svårare att värja sig emot.

Under ett års tid får man följa Majs liv i den här boken. Det är ett år då hennes liv förändras drastiskt, och ändå börjar jag så småningom att tappa intresset för berättelsen. Den densitet, med vilken Sandberg i början får berättelsen att fritt existera utanför bokens blad, tunnas ut allt eftersom, och jag upplever mest det hela som en beskrivning av vardagstristess och hopplöshet. Det må vara ett noga valt stilistiskt grepp, men det funkar inte hela vägen. I alla fall inte på mig. Ur ett språkligt perspektiv är dock den här boken en guldgruva. Kristina Sandberg behandlar orden som med stor skicklighet. Lite mer liv i berättelsen - ända till slutet - hade dock inte skadat. Men eftersom boken är den första i en planerad trilogi, ser jag ändå fram emot att få veta vad Sandberg kommer att göra av Majs livsöde i de kommande två böckerna.

/Sara

Det finns ingen som Babben

"Anekdoter ur Babben Larssons liv" eller "Modiga Babbens äventyr" skulle boken ha kunnat heta, men Babben har valt att ge den titeln "Jag vägrar dö nyfiken", vilket kanske är ett slagfärdigare namn på en bok. Men boken är verkligen en samling udda anekdoter ur författarens liv, och läsaren får gång på gång ta del av berättelser där Babben framstår som en orädd äventyrerska, som när hon som ung tjej liftade ensam med olika långtradarchaufförer genom hela Europa, eller där hon blottar sina rädslor och brister och kämpar hårt för att övervinna dem, som t.ex. när det gäller hennes matmissbruk. Här och där i texten har hon också petat in ett antal citat från sina shower, vilket lättar upp texten. Boken är över lag rolig och underhållande, och skriven på ett lättsamt sätt. Den är definitivt läsvärd men lämnar inga djupare spår efter sig, och det är ju heller inte alltid nödvändigt. Även lättsam underhållning har ett värde i sig. Och ingen kan påstå att inte Babben är underhållande. I själva verket kan hon nog faktiskt betraktas som den svenska ståuppkomikens moder.

/Sara

Döden tänkte jag mig så

Han skriver fint om döden, Karl-Ove Knausgård och om det obegripliga i att sörja en far som kanske inte var någon man borde sörja så förfärligt. Svekfull och alkoholiserad var han, men Karl-Ove gråter som ett litet barn när han tillsammans med brodern planerar begravningen och röjer i den svinstia till bostad som pappan lämnat efter sig. Ja, boken har sina toppar. Men vägen till guldkornen är lång och självupptagen och det är svårt att förstå all uppmärksamhet och all hajp kring boken. Det stör mig att någon skriver en bok där man med namns nämnande lämnar ut sina nära och kära. Det borde gå att hitta på en ännu bättre historia än den som handlar om ens eget liv, särskilt om man har den enorma arbetskapacitet som Knausgård berömmer sig med. Det är måttligt intressant att läsa om tonårsförälskelserna och om hur bandet repade och spelade och om den sorglustiga nyårsaftonen 83/84. Jag hade föredragit en större fokusering på detta med döden, på moraliska dilemman och på livet som småbarnsförälder. Boken jag läser är bara första delen av sex. Den hugade kan alltså vänta sig ännu mer av släktingar som dör, tonårsfyllor och relationer och minnen, minnen. Vi väntar, men utan någon större spänning. Men troligen lär jag läsa resten också.